Nils Oskar Janssons idé
I januari år 1906 publicerade folkskolläraren och hembygdsentusiasten Nils Oskar Jansson en artikel i tidningen Västra Finland där han presenterade en idé om en helt ny typ av skola för de ungdomar som hade gått ut folkskolan. Tanken var att lösa två problem som på den tiden diskuterades i kustområdena där jorden brukades av relativt välbärgade svenskspråkiga bönder. Den svenskspråkiga befolkningen var liksom den finskspråkiga uppdelad i dels besuttna bönder och tjänstemän och dels en stor mängd obesuttna och arbetare. De senares barn hamnade efter folkskolan i en besvärlig situation då det ofta kunde ta tid innan de engagerades i arbetslivet. Det förekom dessutom att svenskspråkiga rikare bönder med välutbildade söner sålde sina stora gårdar i svenskbygderna till finskspråkiga. Detta medförde en förfinskning av de svenskspråkiga trakterna. Då språkstriden var högaktuell sågs inte detta med blida ögon. Ett annat aktuellt samhällsproblem som föranledde mycket diskussion var hur man skulle kunna motarbeta den kraftiga migrationen som var särskilt kraftig i svenskbygderna. Som en lösning på de sociala problemen inledde man i alla de nordiska länderna en politik som syftade till att främja småbruket. Tanken var att de obesuttna skulle ges möjlighet att skaffa sig sådana egna odlingsparceller, som kunde försörja en familj. Småbruket sågs som en grund för en andlig och kulturell förnyelse bland folket. Genom en småbrukarrörelse skulle också de socialistiska idéerna motarbetas och oron i samhället lugnas.
Lantmannaskolor hade landet i medlet av 1800-talet med Mustiala lantbruksinstitut som förebild grundats på många orter. Dessa utbildade vanligen arbetsledare för storjordbruken. Småbrukarna stod däremot utanför. För att åtgärda de här problemen ställde sig Kimito ungdomsförening, där Nils Oskar Jansson var eldsjälen, bakom hans projektidé. På rekordtid startades den nya skolan redan följande höst. Tanken var att skolan i motsats till gängse lantbruksskolor inte skulle bli en utbildning för inspektorer och arbetsledare på storgodsen, utan ”en vägledare för de små lägenheternas och torpens och täppornas bebrukare.” Skolans syfte var att skapa en klass av duktiga småbrukare. Skolan var till för båda könen. För flickorna ingick i lärokursen ämnen som en lantbrukarhustru borde kunna såsom trädgårdsodling matlagning och klädvård. Till skolan kom det att söka sig just barn till lantbrukare, lantbruksarbetare och arbetare.
Wrethalla skola för småbruk och egna hem 1906-1914
Då Wrethalla skola för småbruk och egna hem inledde sin verksamhet ville man förstärka småbrukarideologin genom att vid skolan anlägga fungerande småbruk. Då ungdomsföreningen inköpte Storgårds gods intill skolan kunde tanken genomföras. Gården delades i sju småbruk som skulle fungera som försöksgårdar för skolan. Medel för skolan och köpet av Storgård insamlade ungdomsföreningen bl.a. av privatpersoner och genom soaréföreställningar runt om i svenskbygden. Då det saknades lagstiftning om lantbruksskolor dröjde det flera år innan skolan erhöll statsanslag.
Skolans läsår var förlagt till vinterhalvåret, medan sommaren skulle användas till praktik på olika gårdar. Då terminerna var korta måste arbetsdagarna vara långa. Lördagen var självfallet också arbetsdag på den tiden. Läroplanen omfattade såväl husdjursskötsel, trädgårdsskötsel, jordbrukslära och byggnadslära. Både träslöjden och textilarbeten hade en framträdande plats i läroplanen, men på läsordningen fanns också mera teoretiska ämnen som räkning, bokföring, fysik, botanik, zoologi och historia. Konstnärliga ämnen var litteraturläsning och sång. Viktiga inslag i undervisningen var besök av tillfälliga föreläsare, som då konsulent Bremer under en vecka gav lektioner om fårskötsel. Nils Oskar Jansson uppträdde ofta själv som en av föreläsarna med ämnen som berörde fosterlandet, kärlek till hembygden och respekten för fädernas arbete. Skoldagen avslutades vanligen med en kort vandring i skogen och diskussionstillfällen med givna teman som ”Hur bör vi vårda vår hälsa?”. De här tillfällena var obligatoriska både för elever och lärare. Eleverna uppmuntrades också att delta i ortens föreningsliv. Eleverna utförde mycket praktiskt arbete för Jansson och på gårdarna nära skolan. Det ledde till att gränsen mellan arbetspraktik och gratisarbete blev hårfin. Eleverna förstod inte alltid att uppskatta den teoretiska delen av undervisningen, utan prioriterade praktiken.
Redan från första början hade skolan problem med att få goda och pålitliga lärarkrafter. Problemen accentuerades av att lärarna inte alltid kunde tillägna sig Nils Oskar Janssons småbrukarideologi och för att han upplevdes ha alltför diktatoriska fasoner. Den strama budgeten skapade stora svårigheter. Efter några år blev det också klart att hela det storstilade projektet med mönsteranläggningarna på Storgård av olika orsaker rann ut i sanden. Skolan visade sig inte heller ha någon påfallande framgång i att binda eleverna vid torvan. Istället kom den för många av eleverna att fungera som en språngbräda till vidare utbildning och karriär. Emigrationsbenägenheten minskade ändå så att av skolans omkring 16 årliga elever lämnade fram till år 1914 migrerade endast en enda elev. Skolans svårigheter minskade Nils Oskar Janssons intresse för projektet. Samtidigt körde han igång det nya projektet med Sagalunds hembygdsmuseum. Det skolprojekt Jansson inlett avbröts därför år 1914 och skolan delades i en mera traditionell lantmannaskola och en husmodersskola. Redan året innan hade Peksala finskspråkiga lantmannaskola i Angelniemi inlett verksamhet med en ett och ett halvt år lång lantmannautbildning. Den skolan kunde verka ända till år 1923 då denna finskspråkiga undervisning flyttade till Salo. Så till vida konkurrerade den finskspråkiga skolan med den svenskspråkiga att den erbjöd en längre och mera ingående utbildning. Därför förekom det att enstaka svenskspråkiga elever med högre ambitioner sökte sig till denna finskspråkiga utbildning. I Peksala genomfördes också en av Högre svenska lantbruksläroverkets tvåmånader långa förberedande kurser, men ambulerade senare på olika håll.
En ny lag år 1927 om lantbruksundervisningen skiljde dels mellan lantmanna- och småbrukarskolor och dels jordbruksskolor. Till saken hörde att de förstnämnda skulle vara internat för att kunna fungera som allmänbildande läroanstalter för landsbygdsungdomen. Meningen var att de skulle lära sig pliktkänsla och goda seder.
Wrethalla lantmannaskola 1914-1949
Då Nils Oskar Janssons skola splittrades hösten 1914 kunde Kimito ungdomsföreningen istället inleda verksamheten i Wrethalla lantmannaskola med 16 elever och Th. Widnäs som föreståndare. Samtidigt startade föreningen också Wrethalla hushålls- och trädgårdsskola med hushållslärarinnan Thyra Lindholm som primus motor. Lantmannaskolan åtnjöt statsunderstöd på samma villkor som sin föregångare. Tiderna var osäkra och då landet förklarade sig självständigt utbröt inbördeskriget. Under kriget ockuperades skolhuset av röda trupper. Skolans verksamhet lades ner och elever och personal skingrades. Först hösten 1919 kunde skolan återuppta verksamheten med 15 nya elever och Oscar Olsoni som rektor.
Bild 1. Vrethalla skolbyggnad, fungerar numera som Sagalundgården och kontor för bygdemuséet i Kimito.
Då småbrukarskolan ändrades till lantmannaskola förändrades undervisningen så att man i högre grad fokuserade på kunskaper som är nödvändiga för självständiga jordbrukare. Totala antalet timmar var det första läsåret 854, varav 188 timmar alltjämt användes för slöjd. På läroplanen fanns också husdjurslära, mejerilära och trädgårdsskötsel, trots att de kvinnliga eleverna var mycket fåtaliga. Som en tradition från Nils Oskar Janssons småbrukarskola samlades eleverna och lärarna varje fredag kväll till inofficiella diskussionsaftnar med förberedda inlägg där också utomstående kunde delta.
Hela 1920-talet fanns en stor osäkerhet om skolans framtid. Det var svårt att få så många elever att skolan kunde få statsunderstöd. En ny lag krävde som villkor för statsunderstöd att elevantalet skulle öka till minst 20 elever per årskurs, men några år var elevantalet till och med under 10 elever. Bara omkring hälften av eleverna kom från Kimitoön, men så hade det varit redan under småbrukarskolans tid. Andelen elever från småbrukar-/jordbrukarhem utgjorde nu omkring 3/4 men ökade långsamt. I och för sig var elevbristen ett problem för alla landets lantmannaskolor på den lägsta nivån. Utvecklingen på 1920-och 30-talet bekräftade tidigare farhågor om att de nya självständiga småbruken inte var bärkraftiga, utan på sin höjd kunde livnära ägaren och hans familj, men inte tillräckligt bidrog till landets ekonomiska utveckling. En annan svårighet var att få lärare till skolan. Skolan saknade därtill egna lärarbostäder. Dessutom inskränkte sig undervisningen till vinterhalvåret, vilket kraftigt påverkade lärarnas sysselsättning. På svenskspråkigt håll fanns det överhuvudtaget problem med att utbilda lärare för lantbruksskolorna. Lärarbristen inverkade både på undervisningens nivå och den allmänna stämningen i skolan.
Efter att Storgård inte längre kunde användas som modelljordbruk försvårade bristen på ett eget undervisningslantbruk skolans situation. När sedan den finskspråkiga lantmannaskolan i Angelniemi upphörde började man diskutera möjligheterna att utvidga Wrethalla lantmannaskolas verksamhet och flytta den till mera ändamålsenliga utrymmen på en mera lättillgänglig plats. Kimito ansågs ligga för avlägset med tanke på elever från Väståboland. Sammanslagning med Högre svenska lantbruksläroverket i Åbo blev också en möjlighet. Diskussionen kom att bli en dragkamp mellan Kimito lantmannagilles och Finska Hushållningssällskapets divergerande intressen. Enig var man endast om att skolan skulle verka på privat grund för att garantera att undervisningen skulle fortgå på svenska.
Trots det ständiga indragningshotet och diskussionen om lantmannaskolans fortbestånd fortsatte det dagliga livet i skolan med en teoretisk vinterkurs och sommarpraktik på någon gård. Genomförandet av sommarpraktiken var en förutsättning för fullständigt avgångsbetyg, men endast en minoritet av eleverna genomförde den då avgångsbetyget inte på något sätt var väsentligt för den fortsatta karriären eller arbetslivet
Åbolands lantmannaskola 1949-1962
År 1936 konstaterade lantbruksstyrelsens kommitté vid en granskning av skolan att skolbyggnaden i Vreta inte var lämplig för undervisningsändamål. Skolan hade också betydande ekonomiska svårigheter då värdet av statsanslaget minskade varje år. Slitaget hade dessutom ökat på utrymmena efter att Husmodersskolan flyttat in i samma utrymmen. Det klarnade att Kimito ungdomsförening inte i längden ensam kunde upprätthålla lantmannaskolan. Därför grundade man ännu samma år Garantiföreningen för Åbolands lantmannaskola. Dess uppgift blev att överta Vrethalla lantmannaskola under namnet Åbolands lantmannaskola och att hitta nya utrymmen för skolan. Husmodersskolan fick överta de gamla utrymmena i Vreta och kunde utvidga sin verksamhet. Efter långa diskussioner kunde Garantiföreningen slutligen år 1940 inköpa den gamla prästgården, Brusaby gård, som var mera centralt belägen. En särskild fördel med gården var att den hade ett mångsidigt jordbruk. Ritningar för en ny skolbyggnad uppgjordes, men bygget kunde inte inledas under pågående krig.
Söndagen 11.8.1946 brann Wrethalla gamla skolbyggnad ned medan Husmodersskolans kurs pågick. Detta satte fart på byggnadsplanerna så att man beslöt att de två skolorna skulle skiljas åt och nya byggnader uppföras. Under byggnadstiden kom lantmannaskolan att verka i det gamla mejeriet i Vreta. Hösten 1949 när den nya huvudbyggnaden var inflyttningsklar överlät Kimito ungdomsförening skolan till Garantiföreningen. Då fanns det fem svenskspråkiga lägre lantbruksskolor i södra Finland, men endast 10 % av jordbrukarkåren hade gått någon form av lantbruksskola. Andel var mycket låg med tanke på att motsvarande siffra i Sverige var 40.
Efter andra världskriget förändrades det finländska jordbruket snabbt. Ett stort antal småbruk hade bildats i och med kolonisationen, men små och olönsamma lägenheter slogs snart ut vilket ledde till en ingående diskussion om ”Flykten från landsbygden”. På 1950-talet mekaniserades jordbruket i rask takt. Lagen och förordningen om lantbruksutbildning från 1927 gällde fortfarande och utbildningen följde de allmänna riktlinjer som 1936 års kommitté hade angivit, men kraven på en modernisering av lantbruksundervisningen blev allt starkare.
Åbolands lantmannaskola leddes under hela sin tid av agronomen Osvald Sandholm. Dessutom fanns en lärare i husdjurslära och slöjdläraren Henry Lindholm som verkade på skolan ända till sin pensionering. Läsåret pågick från 1.11 till 30.4 och innehöll c 1000 undervisningstimmar. Utom den yrkesinriktade teoretiska och praktiska utbildningen eftersträvades att ge eleverna en vidare allmänbildning. Traditionen från småbrukarskolan att hålla obligatoriska diskussionsmöten för elever och lärare en gång i veckan fortsatte man fram till mitten av 1970-talet. Läroplanen innehöll i stort sett samma fackämnen som tidigare. Till övningsämnena hörde emellertid nu också traktor- och maskinövningar, uppsatsskrivning, korrespondens, formulering och ritning. Slöjdundervisningen var tänkt att ge eleverna färdighet i att tillverka och reparera jordbruksredskap, men kom främst att fungera så att eleverna tillverkade möbler för eget bruk ända tills undervisningen förändrades och ersattes av metallslöjd och motorlära. Till de obligatoriska ämnena hörde dessutom sociala ämnen som samhällslära och nationalekonomi, agrarpolitik, andelslära, hälso- och nykterhetslära. Till de frivilliga ämnena hörde sång, finska och bilkörning. En ny maskinhall byggdes år 1958 som ett gemensamt projekt med lantbruksläroverket i Åbo som hade förlagt sin praktiska undervisning till Åbolands lantmannaskola. År 1960 övertog slöjdläraren hela undervisningen i praktisk maskinlära. Ett mått på den snabba mekanisering är att när det år 1950 fanns 14 500 traktorer i Finland hade antalet 10 år senare ökat till 100 000 trots att det alltjämt var vanligt med häst inom jordbruket. Fortsättningsvis skulle eleverna utöva sommarpraktik på någon gård, men en stor del av eleverna avstod från att göra det och fick således aldrig slutbetyg från skolan. Utom den ordinarie utbildningen ordnade skolan också kortare kurser ofta i samarbete med Finska hushållningssällskapet. Exempel på sådana kurser är t.ex. kurser i motorkunskap, traktorkörning, skogsvård, svin- och hönsskötsel och hästskötarkurser.
Skolans ekonomi var god under dessa år eftersom gårdsbruket på Brusaby gård var lönsamt och statsunderstödet förbättrades. Gården förvaltades av skolan och överskottet kunde användas för skolans verksamhet. Kraven på att gården samtidigt skulle fungera som undervisningsgård och rationellt jordbruk kolliderade många gånger. Åkrarna kunde täckdikas i ett tidigt skede och maskinparken kunde utökas även om man fortsatte att hålla sig med några hästar med tanke på undervisningen. Det mångsidiga urvalet av sorter och arter i jordbruket ansågs emellertid fördyra växtodlingsarbetet. Odlingsplanerna uppgjordes av fackmän och inte av eleverna, trots att dessa skulle lära sig uppgöra sådana. Genom att inköpa den angränsande Reku gård kunde odlingsarealerna utökas.
Först år 1967 kunde man införa egentlig boskapsskötsel och som första gård i landet i form av en lösdriftsladugård med 40 mjölkkor med helt automatiserad utfodring. I början av 1980-talet påbörjades sugg- och grisproduktion i stor skala. Skogsarealen var emellertid för liten för ett rationellt skogsbruk.
Under 1950-talet hade lantbruksskolorna ingen svårighet att få elever och Åbolands lantmannaskola kunde nästan varje år fylla sin kvot med 20-22 elever. Kvinnliga elever var fortsättningsvis sällsynta. Alltjämt kom dock merparten av eleverna från Kimitoön, men antalet elever från andra landskap minskade då nätet av skolor alltjämt var ganska tätt. Elever från stadsmiljö var sällsynta och merparten av eleverna hade fortsättningsvis fäder med anknytning till jordbruket. I början på 1960-talet försämrades elevrekryteringen p.g.a. konkurrensen från folkhögskolorna som ofta hade en likartad undervisning. De senare hade ett klart starkare folkligt stöd trots lantmannaskolornas yrkesinriktning. En orsak var säkert att många upplevde att kunskaperna i lantbruk ofta kunde helt enkelt gå i arv från far till son.
Då lagstiftningen i slutet av 1950-talet började revideras insåg man inom garantiföreningen att skolan var mycket liten och att det skulle vara nödvändigt att förstärka den på något sätt för att inte gå miste om statsanslagen. Därför utvecklades samarbetet med Högre svenska lantbruksläroverket. I början av 1970-talet diskuterade en lantbruksutbildningskommitté nödvändigheten av att minska antalet utbildningsanstalter och konstaterade att en fungerande lantmannaskola borde ha 100-115 elever. Trots att Brusaby inte ens kunde drömma att komma upp till det fanns skolan inte på listan över indragningshotade. Det var hopkopplingen med det enda svenskspråkiga lantbruksläroverket som nu räddade skolan. Man måste nu gå in för en utbildning som i högre grad än tidigare beaktade att det moderna jordbruket var högt mekaniserat och startade därför en tvåårig lantbruksteknisk linje år 1976.
Då skolan sålunda ombildades till en jordbruksteknisk skola måste också läroplanen ombildas. De första åren fungerade skolan som en försöksskola. Antalet undervisningstimmar ökade drastiskt då undervisningen blev tvåårig. Detta förbättrade klart lärarnas möjligheter att fylla sin undervisningsskyldighet. Ett nytt elevinternat måste byggas för det utökade elevantalet och blev klart hösten 1986. Den nya läroplanen innehöll många nyheter som att man började undervisa i byggnadsslöjd (timmermansarbete). Andra nyheter var att närings- och hushållslära, miljövård och ADB tog upp på schemat. Det första året betecknades som allmän period, medan det andra året hette odlarlinje och var mera praktiskt inriktat på Brusaby gård. Eleverna tyckte emellertid att den omfattande husdjursskötseln inskränkte för mycket på jordbruksutbildningen och att den merkantila utbildningen inte fick tillräcklig uppmärksamhet. Andelen kvinnliga elever ökade märkbart från mitten av 1970-talet och uppgick i början på 1980-talet till en fjärdedel av eleverna. Andelen elever från jordbrukarhem minskade samtidigt och var betydligt längre än för vad som var vanligt i lantbruksskolor i resten av landet. Under åren i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet växte intresset för lantbruket och landsbygden. Den jordbrukstekniska utbildningen var också meriterande för elever som efter sin tid i Brusaby sökte sig till annan yrkesutbildning.
Brusaby lantmannaskola 1962-1974, Brusaby jordbrukstekniska skola 1975-1983, Brusaby lantbruksskola 1984-1994
Från år 1984 övergick hela lantbrukssektorn till det nya system Mellanstadiereformen införde. Samtidigt hade i Åboland förts en diskussion om samgång mellan lantbruksskolan och Vrethalla husmodersskola eftersom det ansågs att Kimito ungdomsförening som upprätthållare av husmodersskolan inte hade nog resurser att utveckla den enligt tidens krav. Genom att dela lärartjänster och utrymmen skulle skolorna kunna bli ett slags motor för utvecklingen av landsbygdsnäringarna. Samarbete inleddes med att för husmodersskolan uppfördes en ny huvudbyggnad i Brusaby och husmodersskolan fick överta skötseln av kosthållet. Skolorna fortsatte emellertid att verka parallellt ända till år 1995 då de sammanslogs till Naturbruksinstitutet.
Lantbruksutbildningen upplevde under 1970 och 1980-talen åter stora problem med elevrekryteringen och måste söka dispens några år för att inte missta sitt statsanslag. Man gjorde försök med nya linjer som hästskötare och golfbaneskötare och vuxenutbildningskurser. Hästskötarlinjen föll väl ut, men i övrigt ledde försöken inte till en märkbart bättre elevrekryteringssituation.
Då Föreningen Konstsamfundet gick in i garantiföreningen förbättrades skolans ekonomiska situation, men garantiföreningens ordförande Arndt Reuter måste år 1987 konstatera att ”myndigheternas inställning till utvecklingen av lantbruksutbildningen blir mera restriktiv.” Orsakerna var att det sedan gammalt funnits ett överutbud på utbildningsplatser inom lantbruket samtidigt som lantbrukets rekryteringsbas minskade liksom den yrkesverkande befolkningen inom primärnäringarna. Också osäkerheten om det finländska lantbrukets framtid inom en allt mer integrerad världsmarknadsekonomi spelade in. Utbildningen måste bli mångsidigare och mera inriktad på företagsamhet. Jordbrukarna hade fortfarande den lägsta yrkesutbildningsgraden av alla yrkesutövare.
Bild 2. Brusaby, som Axxells filial i Kimito.
De fria resurser skolorna erhöll gav en viss rörelsefrihet utöver de obligatoriska kurserna. De stora investeringarna på 1980-talet kunde ros iland då utöver Föreningen Konstsamfundet också Åbo stad och Kimito kommun tog över en stor del av det ekonomiska ansvaret. Det låg helt i linje med strävandena från statligt håll att kommunerna skulle ta över en större del av ansvaret för yrkesutbildningen. År 1988 infördes bestämmelser om kommunala betalningsandelar för eleverna istället för det tidigare systemet med platser för enskilda kommuner. Det nya systemet påverkade också rekrytering så att elevernas personliga förutsättningar för utbildningen i högre grad kunde beaktas.
Lantbruksutbildningen är en synnerligen speciell form av yrkesutbildning då den binder ovanligt stora kapitalposter genom den stora egendom den skall upprätthålla och som snabbt förfaller utan tillräckligt kapitaltillskott. Då de statliga bidragen kraftigt skars ned under 1990-talets recension gjordes inbesparingar i skolans budget genom att lektorat ombildades till timlärarbefattningar och timlärarutgifterna minskades. Antalet veckotimmar minskades från 35 till 32, trots att regeringen förutsatte att nedskärningarna inte fick inskränka på utbildningens kvalitet. Det minskade antalet timmar ersattes med självstudier, som motiverades med att elevernas eget ansvar ökade och att det främjade förmågan att arbeta självständigt. Elevrekryteringsområdet har vidgats till hela landet och särskilt hästskötarlinjen har fått ett ökande antal finskspråkiga elever. De språkproblem detta föranledde har överkommits genom att man beslutat att lärarna alltid talar svenska och att skolans modersmålsundervisning likaså sker på svenska. I alla andra ämnen fick de finskspråkiga eleverna rätt att använda finska i provskrivningar. Stödundervisning i svenska ordnades för elever med språksvårigheter.
I samband med den nya hästskötarutbildningen byggdes ett nytt hästsportcenter vid Brusaby. Här ingick ett stall för 30 hästar med tillhörande manege och en travbana som blev färdig 1991. För att finansiera och upprätthålla fastigheterna grundades ett skilt bolag, Brusaby trav och ridcenter Ab. Läsåret 1991-92 inledde Högre svenska lantbruksläroverket ett försök med en gymnasiebaserad naturbrukarutbildning, som förlades till Brusaby. Man motiverade den nya utbildningen med att det finländska lantbruket bör genomgå en kraftig omstruktureringsprocess för att lantbruksföretagens konkurrenskraft skall kunna upprätthållas i ett integrerat Europa. Lantbruksföretagarnas kunnande måste breddas och deras företagarberedskap och -kunnande behövde utvecklas. Efter utbildningen kunde naturbrukarna söka till studentbaserad agrologutbildning. Utbildningen drog emellertid inte så många elever som man hade tänkt. År 1994 försökte skolan med en djursjukvårdarkurs som skulle ge kompetens som veterinärassistent. Skolans svårigheter att orientera sig i den nya verkligheten avspeglas också i en tydlig omsättning bland skolans ledare och lärare. Som första kvinnliga föreståndare tillträdde år 1994 Annika Nybondas. Hon hade tidigare fungerat som lektor i växtproduktion. Tillräckligt antal undervisningstimmar för lärarna erhölls genom att man från mitten av 1980-talet hade gemensamma lärare med Kimitonejdens högstadieskola.
Wrethalla husmoders- och trädgårdsskola 1914-1920
Kimito ungdomsförening grundade Wrethalla husmoders- och trädgårdsskola år 1914 som en följd av uppdelningen av småbrukarskolan i Vreta. Hushållslärare Thyra Lindholm var den drivande kraften vid bildandet av skolan. Tanken var att skolan skulle fungera i samma utrymmen som lantmannaskolan den tid på året då lantmannaskolan inte hade någon undervisning. Inför kursstarten i maj 1915 renoverades skolas kök och anlades en trädgård intill skolan. Också en park och en äppelträdgård anlades så småningom. Dessutom hade man höns, svin och bisamhällen.
Hela sin existens kämpade skolan med finansiella svårigheter och det dröjde innan den fick något statligt stöd. Tidvis kunde skolan fungera endast tack vare direktionsordförande K.A. Wasastjernas bidrag. Eleverna betalade en kursavgift men på varje kurs fanns också extra elever som betalade en högre avgift. Skolan strävade till att följa de normer för undervisningen som den av lantbruksstyrelsen tillsatta kommittén föreslagit i sitt betänkande år 1915. Grundtanken var att hushållsutbildningen skulle ge utbildning i ett hems skötsel inte i första hand ren yrkesutbildning. De ämnen som förekom var matlagning och bakning, konservering, trädgårdsskötsel, vävnad, sömnad, växtfärgning, höns- och svinskötsel, biskötsel, hushålls- och födoämneslära, hälsolära och arbetsfärdighet. Eleverna betygsattes i alla ämnen samt ordning.
Skolan var en sommarskola med kurser på 5 till 7 månader. Den teoretiska undervisningen uppgick till 200 timmar per kurs, men eleverna arbetade 11 timmar per dag. I motsats till lantmannaskolan hade husmodersskolan inga svårigheter med elevrekryteringen. Av eleverna var 2/3 döttrar till hemmansägare. Hälften av eleverna var från Kimitoön. De fem internatrummen ville inte räcka till för alla elever, utan många måste hyra in sig hos privatpersoner.
Under inbördeskriget måste skolan inställa sin verksamhet, men öppnade som vanligt följande sommar.1919 fick skolan en tomt för en ny trädgård och planerade att uppföra en ny byggnad, men just då upplevde skolans föreståndare Thyra Lindholm våren 1920 en så stark religiös väckelse att ungdomsföreningen ansåg henne oförmögen att sköta föreståndarskapet och avslutades skolan hösten samma år.
Vrethalla husmodersskola 1921-1983
Efter Thyra Lindholms avgång grundade Kimito ungdomsförening en ny husmodersskola. Som skolans första föreståndare fungerade lantmannaskolans föreståndare, Oscar Olsoni, till år 1928 tros att husmodersskolan fungerade som en självständig läroanstalt. I praktiken leddes undervisningen ändå av hushållslärarinnorna. Den polioskadade Gertrud Ekholm verkade som skolans föreståndare 1928-1961. Kvinnliga medlemmar fick skolans direktion först efter tre år på förslag från lantbruksstyrelsen. Kimito ungdomsförening stod som ägare till skolan ända till år 1984 då skolan övertogs av ett kommunförbund.
Kursen pågick 5 månader mellan maj och september med en veckas ledighet kring midsommar. Då kursen var i hög grad praktisk behövdes aldrig någon praktik efteråt i motsats till de ettåriga husmodersskolorna som ofta förutsatte praktik på någon gård efteråt. Arbetet i skolan var uppdelat så att en grupp elever under en vecka utförde alla sysslor i köket, en grupp arbetade i trädgården och en i vävsalen. Teorilektionerna leddes av timanställda lärare av vilka flera också verkade i lantmannaskolan. Det husmodersskolan i första hand förknippades med var den matlagningskonst som lärdes ut. Maten som tillreddes var präktig husmanskost till stor del baserad på råvaror som man själv producerade.
Lantbruksstyrelsen tillsatte år 1926 en kommitté för utbildningen inom huslig ekonomi och en lag och förordning trädde i kraft år 1929. Trots att skolorna hade så stor elevtillströmning att endast en del kunde tas emot var undervisningen inte tidigare reglerad i lag. Kommittén hade konstaterat att den kompetens skolorna gav var ”synnerligen växlande”. Den ettåriga husmodersskolan borde utgöra huvudtypen, men sommarkurserna försvarade sin plats eftersom de var så mycket billigare och gjorde det möjligt att anordna undervisning för personer som annars inte hade tillfälle att få sådan undervisning. Ambitionen för sommarskolorna var att de utexaminerade eleverna skulle ha färdighet att sköta det egna hemmet på landet.
Den teoretiska undervisningen uppgick alltjämt till 200 timmar. De praktiska arbetsdagarna var 125 dagar varav trädgårdsarbetet utgjorde 60 dagar handarbetet 15 och smådjursskötsel 5 dagar. Resten skulle användas för matlagning och hemvård. Undervisning i allmänbildande ämnen meddelades i form av tillfälliga föreläsningar. Sång och gymnastik ingick också i schemat. Eleverna i landsbygdsförhållanden ansågs ha en felaktig och ful sångstil som kunde rättas till med en kompetent sånglärare.
Den nya lagen gav också husmodersskolorna ett regelbundet statsunderstöd därför var ekonomin stabil under 1920- och 30-talet. Läroanstalterna i huslig ekonomi fick ordna specialkurser på minst 2 och högst 8 veckor. Också Vrethalla husmodersskola ordnade under 1930-talet nästan varje höst två veckors specialkurser i finare matlagning och bakning främst för elever som gått genom sommarkursen. Skolan kunde verka också under krigsåren, men ransoneringen och bristerna som uppkom begränsade till stor del skolans verksamhet. Elevantalet var också mycket lägre än vanligt dessa år. Det förekom också att elever måste avbryta lektioner och ge sig ut på kortare arbetskommenderingar till gårdarna i trakten. Branden 11.8.1946 uppkom på grund av en spricka i brandmuren och dess förlopp var så snabbt att man inte kunde rädda just något av inventarierna. Också en stor del av elevernas kläder förstördes vilket var en kännbar förlust i efterkrigstidens textilbrist. Två år måste skolan verka i provisoriska lokaler innan det nya skolhuset kunde tas i bruk. Den nya skolan byggdes till stor del med Amos Anderssons ekonomiska stöd och andra donationer från olika håll. När lantmannaskolan flyttade till egna utrymmen uppstod frågan om varför skolhuset skulle hållas varmt vintertid. Till en början ordnades fortsättningsskolans hushållsundervisning här. I skolhuset ordnades också kurser riktade till olika specialgrupper som skolkokerskor och husmödrar. Sedan hyrdes skolan till de svensk- och finskspråkiga medborgarskolorna i Kimito vilket gav hyresintäkter som kunde användas för husets renovering.
Under 1950- och 1960-talet fortsatte undervisningen ungefär som förr men undervisningen i hälsovård och barnavård ökade något. I trädgården drev man upp plantor för försäljning och odlade bär för försäljning. Eleverna gjorde också utfärder och exkursioner under sommarkursens gång till Sagalund, mejerier, finska skolor, herrgårdar mm. Eleverna ansågs meritera sig för barnavårds- hemsyster-, sjuksköterske- eller hushållslärarinneutbildning och kunde efter avslutad kurs fortsätta i Högvalla seminarium. Under 1960-talet ordnades varje år kortare specialkurser för allmänheten om matlagning och konservering av bär och svamp, men verksamheten övertogs efter 1970-talet av medborgarinstituten. Under 1960-talet förändrades också matvanorna med nya vindar från Sverige och kontinenten. Den första pizzan lagades redan i början av 1970-talet. Undervisningen i husdjursskötsel föll bort och skolan slutade hålla smådjur redan på 1960-talet. Justeringar i läroplanen kunde inte förhindra att skolan höll på att komma in i en motivationskris på grund av de allmänna strömningarna i samhället. En skola som utbildar tonårsflickor till husmödrar sågs i tidens anda som något verkligheten redan hade sprungit förbi. Antalet sökande till skolan gick brant ner och skolan sågs som en plats där man kunde tillbringa några månader innan man fortsatte till annan utbildning. I ett nytt statligt betänkande 1974 betonades husmodersskolornas roll som förberedande skolor. Kursverksamheten ordnades mest för att fylla lärarnas undervisningsskyldighet. Kursen byggde på genomgången husmodersskurs. Husmoderskurserna flyttades till hösten, men lyckades ändå inte dra ett ökat antal elever. Åren 1975-79 ordnades en kurs för sjukhusbiträden. Den ersattes åren 1980-84 av en fem månaders kurs för anstaltsvårdare.
Av eleverna kom 64 % från jordbrukarhem och i ökande grad från småbrukarhem. Dessa hade ofta mycket erfarenhet med sig hemifrån, medan de övriga eleverna ofta från stadshem med hembiträden inte hade mycket praktisk erfarenhet av att sköta ett hem eller laga mat. För åren 1965-74 finns uppgifter om vad de unga eleverna (16-17 år) fortsatte med efter husmodersskolan. Över hälften tog tjänst (bl.a. hembiträde, sömmerska, kokerska) innan de gifte sig och blev hemmafruar, 40 % stannade hemma, 8 % avbröt kursen medan några få övergick till annat. Senare intervjuer har visat att sedan grundskolan införts att de flesta fortsatte sina studier inom barn-, hälso- eller sjukvårdsbranschen eftersom utbildningen då betraktades som en merit. De som gick direkt ut i arbetslivet kunde få anställning som dagvårdare. Eftersom lantbruksskolan ännu på 1970-talet betraktades som en utpräglad pojkskola var husmodersskolan (Soppis) för flickor den enda möjligheten till yrkesutbildning på Kimitoön. I skolan ansågs kanske som arv efter Thyra Lindholm råda en viss puritansk anda. Arbetets betydelse framhävdes dagligen. Förhållandet mellan lärare och elev var länge ”stramt”, men förändrades från 1970-talet till ett ”kompisförhållande”.
Brusaby yrkesläroanstalt 1984-1994
Då mellanstadiereformen ställde nya krav på husmorsskolan kommunaliserades den år 1984 och kommunen köpte skolfastigheten av Kimito ungdomsförening. Då de gamla utrymmena var nedslitna och otillräckliga flyttades skolan till Brusaby så att de två skolorna kunde dela på utrymmena. Under 1980-talet förnyades hela lagstiftningen och den undervisning som hade givits i husmodersskolorna skulle leda till ett yrke eller utgöra grunden för fortsatt utbildning. På mellanstadiet skulle finnas en grundlinje i huslig ekonomi med en allmän period första året. Under specialiseringsperioden det andra året kunde eleverna avlägga examen som anstaltvårdare, hushållare, textilvårdare eller företagare inom lantbruk och huslig ekonomi. Eleverna kunde fortsätta till institutsnivå och där avlägga högre examina. Som skolans föreståndare dessa år fortsatte Ann-Louise Erlund som blivit föreståndare under husmodersskolans tid.
Skolan inledde först en grundlinje i huslig ekonomi som skulle leda till en utbildning i anstaltsvård. De vanliga hushållskurserna på en termin skulle upphöra när den tvååriga grundlinjen i huslig ekonomi infördes hösten 1985., men finansieringssystemet ändrades så att det gick att ordna utbildningar som var under två år, vilket möjliggjorde för skolan att bibehålla sina en terminskurser. Utbildningen var tvåårig och omfattade 39 studieveckor samt 10 veckor praktik på minst två olika arbetsplatser. År 1986 startade sedan en temporär tvåårig utbildning för hemvårdare på den sociala linjen. Genom det var mellanstadiereformen genomförd i skolan sin helhet. Förhållandet mellan husmodersskolan och lantmannaskola reglerades med ett samarbetsavtal 1987. Då ett nytt internat blev klart och husmodersskolan slutgiltigt kunde göra sig av med utrymmena i Vreta bytte skolan 1989 namn till Brusaby yrkesskola. Emellertid visade det sig att intresset för vårdyrkena efter 1980-talet började minska, men alla försök till flexibilitet stötte på patrull hos de statliga myndigheterna. Antalet elever inom branschen minskade i hela landet på grund av förändringar i näringslivsstrukturen och minskade årsklasser. För att garantera skolans existensmöjligheter satsade man på vuxenutbildning som underlättats genom en förordning 1987. Också införandet av ett studiestödssystem för vuxna underlättade den nya satsningen. År 1989 startade en ettårig hemvårdarutbildning för vuxna. Inträdeskravet var yrkesexamen inom branschen och minst 20 års ålder samt tre års yrkeserfarenhet. Under de två terminerna lästes 1130 timmar teori. Dessutom ingick 190 timmar praktik på daghem. Då elevantalet på denna vuxenutbildning var under 10 måste den av ekonomiska skäl kompletteras med kortare fortbildningskurser. De var väsentliga också med tanke på de fast anställda lärarnas undervisningsskyldighet. Korta fortbildningskurser startades från år 1989 och redan något år senare kunde skolan meddela att man på kurser som i allmänhet omfattade bara några dagar utbildat nästan 250 personer som huvudsakligen var yrkesverksamma på det sociala området. Kursverksamheten fortsatte i samma skala och skolan utvecklades till ett modernt kurscentrum Också finskspråkiga kurser ordnades. Kursavgiften betalades i allmänhet av deltagarnas arbetsgivare.
På 1990-talet infördes flerformsundervisning (distansundervisning) och integrerad utbildning där eleverna på de olika linjerna gemensamt läste de allmänna ämnena för att sedan delas upp linjevis i specialiseringsämnena. Den integrerade utbildningen sågs först som ett sätt att skära ned kostnaderna, men det visade sig snabbt att man fick ett betydande pedagogiskt utbyte av systemet då de vuxna studerandena hade flera års arbetslivserfarenhet som ungdomarna kunde dra nytta av. År 1990 startade en tvåårig hemvårdarutbildning för vuxna enligt flerformssystemet. Året därpå startade en kurs för vårdare för utvecklingsstörda. Inträdeskravet för den var yrkesutbildnings examen i branschen. Vidare startade en påbyggnadslinje inom åldringsvård. Också en tvåårig dagvårdarutbildning inleddes detta år samt en kurs för arbetsledare inom städbranschen. Från år 1993 arrangerades olika typer av företagarutbildningar inom landsbygdsnäringarna. År 1994 startade en tvåårig utbildning för grundexamen inom huslig ekonomi och rengöringsservice. Skolan hade studerande framförallt från Åboland, men också från västra Nyland. Det fanns också ett tydligt inslag av elever som kom från rent finskspråkiga kommuner i sydvästra Finland. Manliga elever började också söka sig till linjerna i huslig ekonomi och hemvård. De flesta eleverna förknippade överhuvudtaget inte skolan längre med den gamla husmodersskolan utan såg den som en vanlig yrkesskola med utbildning inom huslig ekonomi och den sociala branschen. De flesta studerande tycktes också anse att utbildningen motsvarade förväntningarna.
Högre svenska lantbruksläroverket 1916-1994
Lantbruket var Storfurstedömet Finlands viktigaste näring och arbetsmarknad där 70 % av befolkningen var sysselsatt. Då allmän rösträtt hade införts blev lantbruksbefolkningen en maktfaktor som behövde kunniga och sansade ledare. Utbildning på högre nivå för elever som gått genom mellanskola eller hade tagit studentexamen kunde först erhållas i Mustiala statliga lantmannainstitut i Elimäki. Där fanns i början av 1900-talet också utbildningen på svenska. När högskoleutbildningen flyttades till Helsingfors universitet föreslog lärarna Arthur Rindell och Gösta Grotenfelt inrättandet av sådan teoretisk utbildning på institutsnivå också på svenska. Denna kom efter en flera år lång förberedelseperiod igång som ett självständigt privat högre lantbruksläroverk år 1916 och placerades i Åbo. Placeringen i Åbo motiverades med möjligheterna till samarbete bl.a. om lärarkrafter. Eget hus fick läroverket där år 1927. Utbildningen kom att bli treårig, men måste av olika orsaker år 1931 förkortas till tvåårig. Den treåriga utbildningen kunde återinföras först år 1961. Till grundarna hörde både de Svenska lantbrukssällskapens förbund och Finska hushållningssällskapet i Åbo. Upprätthållare blev Garantiföreningen för högre Svenska lantbruksläroverket i Åbo. Läroverkets mångåriga rektor E. Gunnar Hagman var den som på 1930-talet förde fram benämningen agrolog för studerade som genomgått institutet. Benämningen accepterades sedan också på finska. Inträdeskravet till Lantbruksläroverket blev småningom minst genomgången lantbruksskola och ett års praktik.
Läroverkets styrelse deklarerade mot slutet av första läsåret att dess uppgift inte endast är att meddela fackkunskap utan lika mycket att skapa vakna och framsynta kommunalmän med vilja och förmåga att främja den svenska saken. Läroplanen blev en mellanform mellan finska lantbrukslyceer och lantmannainstitut samt tyska Landwirtschaftschulen. Undervisningen skulle inrikta sig på inträde till universitet. Fackundervisningen skulle vara så grundlig som möjligt särskilt inom naturvetenskaperna och de ekonomiska ämnena. Skogshushållning och trädgårdslära fick hålla sig med få timmar. Gymnastik och sång ingick i programmet. All språkundervisning utelämnades bl.a. för att man inte vågade slopa endast ryskan. Först efter frigörelsen från Ryssland vågade man införa undervisning i finska och tyska. Praktiktiden skulle vara fyra månader. Under 1918 var Läroverket stängt till september. Under krigsåren 1939-1944 låg verksamheten nere utom under mellanfreden.
Undervisningen i jordbrukslära, husdjurslära och mejerilära motsvarade undervisningen i Mustiala. Lantbruksläroverkets undervisningsprogram skiljde sig från de finskspråkiga genom större tyngd på allmänbildade ämnen. Inträdesprov och språkprov för icke svenskspråkiga infördes på 1960-talet. Läroverket fick ta emot en hel del finskspråkiga elever. Under 1960-talet gjord eleverna studieresor, men från år 1986 rymdes de inte längre i studieplanen. Studieresorna har efter det gjorts på egen tid eller under sommarkurserna. I slutet av 1970-talet började eleverna utföra mindre specialarbeten mest i husdjurslära, År 1984 blev de obligatoriska och utvidgades år 1990 till examensarbeten som utgjorde elevernas mognadsprov. År 1956 föreslog agr. lic. Lars Zilliacus att läroverket skulle införa specialkurser under sommaren, vilket rektor Hagman och lärare först motsatte sig med hänvisning till att Läroverket redan hade en efterpraktikperiod som saknades i de finska instituten. Kurserna inleddes ändå år 1958 och omfattade som mest 650 timmar. Då de förlades till lantmannaskolan i Kimito blev de ett förebud till skolornas samgång.
Trots att Lantbruksläroverkets utbildning var teoretisk diskuterades behovet att de studerande skulle kunna följa med jordbruket i praktiken och praktisera under sommarmånaderna på ett välfungerande jordbruk. Därför inköpte Läroverket 1948 en gård i Pargas. Ur Lantbruksstyrelsens synvinkel var detta en oekonomisk lösning och Läroverket uppmanades istället att samarbeta med Lantmannaskolan i Kimito som redan skötte Brusaby gård i Kimito. 1962 övertog Lantbruksläroverket Brusaby gård, sålde gården i Pargas och svarade för utvidgningen av Brusaby gård genom köp av närliggande gårdar. Det var genom denna fusion som skolan i Kimito förvandlades till Åbolands lantmannaskola. Den återkommande svårigheten att få behöriga lärare aktualiserade en diskussion om utlokalisering av hela Lantmannaläroverket till Kimito, men organisationerna motsatte sig detta bl.a. med Kimitos isolerade läge.
Mellanstadiereformen som infördes i mitten av sjuttiotalet och slutligen genomfördes 1984 innebar en hel del förändringar för Lantbruksläroverket. Studietiden sades vara 3 ¼ år lång mot 29 veckor tidigare. Den sista terminen linjeindelades och i Lantbruksläroverket valde man mellan två linjer: lantbrukslinjen och marknadsföringslinjen. Agrologinstitutens läroplaner förenhetligades med hård hand genom att ämnena delades upp i noga definierade kurser, ofta med benämningen -produktion. Av sommarkursens 520 timmar kunde läroverket besluta fritt endast om 60 timmar. Årspraktiken föll bort och ersattes av höstpraktik och studierna förlängdes med en hösttermin så att eleverna utexaminerades vid julen – en minst sagt olämplig tid för agrologer att söka jobb. Den första gymnasiebaserade kursen startade1984, den grundskolbaserade året därpå. Antalet nybörjarplatser fastställdes till 18 grundskol- och 14 gymnasiebaserade, vilket var en kännbar ökning från tidigare. Undervisningsplanen innehöll en hel del nyheter: miljöskydd, medborgarkunskap, statistik, skogspolitik och -marknadsföring, energiförsörjning, gårdens rationalisering, och arbetsteknik, gemensam maskinanvändning. Information och PR, förhandlings- och ledarförmåga etc.
Mellanstadiereformen hade inte ens kunnat genomföras till slut innan läroverket skulle börja genomföra reformen med timresursen. Den gav läroverket en rörelsefrihet på 172-187 timmar. Som nytt begrepp infördes projektarbeten för vilka erbjöds 150 timmar. Dessutom kunde eleverna erbjudas 172 timmar frivilliga kurser. En del av kurserna kunde tas utanför Lantbruksläroverket. Då de nya resurserna skulle tas från de existerande kurserna måste dessa bantas med 10 %. Inför det nya stora läroplansarbetet sökte läroverket en egen profil. 1990 gav statsrådet ett utvecklingsprogram för utbildningsprogram som åter förändrade i både lagstiftning och läroplanerna. De statliga läroanstalterna skulle kommunaliseras under 90-talet, men ansvaret för läroplaner och studiernas kvalitet lades på läroanstalten och övervakades fortfarande av statens myndigheter. Vid sidan av ungdomsutbildningen betonades vuxenutbildningen, läroavtalsutbildningen och privatstudier. Agrologerna fick högskolebehörighet. Linjeindelningen slopades och studierna grupperades i obligatoriska grundstudier, valbara huvud- och biämnesstudier samt valfria studier. Specialarbetena ersattes med ett examensarbete med högre ställda krav. Sommarterminen förkortades väsentligt. Eleverna gavs vidare möjligheter att själva påverka sina ämnes- och kursval. Också läroanstaltens frihet att profilera sig ökade. Integreringen av kurserna sinsemellan betonades med tanke på elevernas helhetssyn och utveckling och för att minska onödiga dubbleringar. Läroverket gjorde ett försök med en tre veckors temamodul där ämnena integrerades. Dessvärre inföll genomförandet av den nya läroplanen samtidigt med nya besparingsåtgärder som kraftigt minskade timresursen.
Den hårda investeringstakten på Brusaby, samtidig renovering av skolbyggnaden i Åbo och minskade statsanslag samt landets svåra ekonomiska läge i början av 1990-talet aktualiserade en kommunalisering av skolan enligt de riktlinjer statsrådet dragit upp för alla statliga skolinstitutioner. Läroverkets privata karaktär räddades av ett beslut om lagstadgade kommunala betalningsandelar och betydande ekonomiskt stöd från Föreningen Konstsamfundet som också trädde in som en av läroverkets ägare tillsammans med Åbo stad och Kimito kommun.
Naturbruksinstitutet 1995-1999
Statsmakten tryckte på bildandet av nya starka enheter för att få ner utbildningskostnaderna. Ur den synvinkeln hade läroverket mycket få elever, en smal utbildningspalett och skakig ekonomi. Länsstyrelserna kallade till diskussion om yrkesutbildningens ägarstrukturer, vilket innebar en förvarning om nedläggningar och fusioner. 1993 kom statsrådets beslut som tvingade fram nya lösningsmodeller. Högre svenska Lantbruksläroverket (Skuffis), Brusaby lantbruksskola och Brusaby yrkesläroanstalt slogs ihop med Forstinstitutet i Ekenäs, och Västankvarns skolor till Naturbruksinstitutet.
Läroplansarbetet startade med nya strukturer och ny metodik. I form av årskurslösa moduler och block. Blocken skulle ha en bestämd omfattning t.ex. 6 veckor och integrera bitar ur olika ämnesområden, under en rubrik för att kunna skapa undervisningshelheter i stället för ämnena och kurserna. Det rymdes 6 moduler på ett år, tre på hösten och tre på våren. I de allmänna modulerna studerades bl.a. matematik och språk. Yrkesmodulerna innehöll yrkesämnen. I de valfria modulerna erbjöds de studerande möjlighet till studier som stöder yrkesvalet. Årskurslösheten möjliggjorde att de studerande kunde byta ut de allmänna modulerna och delar av de valfria modulerna mot gymnasiemoduler i s.k. kombistudier och därigenom få en dubbelexamen inom ramen för projekt DUO som definierats av Europeiska socialfonden (ESF) och länsstyrelsen.
Den första ansökan 1991 om att få bli en ”grön” yrkeshögskola med temat naturbruk förkastades av statsrådet, men gav ändå upphov till Naturbruksinstitutet som övertog läroverkets utbildningsuppgift från januari 1995. I Naturbruksinstitutet eftersträvade man att speciellt betona ekologi, etologi, miljökunskap, kommunikation och forskningsmetodik. Naturbruksinstitutet verkade på fyra orter: Åbo, Kimito, Ekenäs och Ingå. Åbo var skolans huvudort och rektors tjänstgöringsort. I Brusaby fanns grundutbildning inom lantbruk, huslig ekonomi och hästskötsel. Studietiden var 2 år. Grundexamen gav behörighet för yrkeshögskolestudier inom branscherna agrolog och kosthåll. Studerande kunde även avlägga obligatoriska gymnasiekurser och studentexamen vid Kimito gymnasium. Då tog studierna 3 år och gav allmän behörighet för högskolestudier. För den som gått ut gymnasiet eller yrkesskola var studierna ett år med praktik. Då koncentrerades studierna helt på yrkesämnen.
I studierna ingick också en period av ”inlärning i arbetslivet” . Denna handhades av en arbetsplatshandledare. Den egna läraren handledde den studerande både före och under perioden och upprätthöll kontakten med arbetsplatsen. För inlärning i arbetet uppgjordes alltid ett avtal och en plan. Förutom att ge studerande en inblick i arbetslivet var tanken att skapa och upprätthålla kontakten mellan utbildningen och arbets- och näringslivet. Koordinatorn för inlärning i arbete var stationerad i Brusaby. För de studerande som inledde sina studier hösten 2006 blev yrkesprovet obligatoriskt. I yrkesprovet skulle de studerande visa hur väl de behärskar de praktiska yrkeskunskaperna. Yrkesprovet avlades i regel på arbetsplatsen i samband med verksamheten ”inlärning i arbete”.
Av utbildningen på Brusaby var hästskötarutbildningen den mest populära. Majoriteten av studerandena på den linjen var flickor. Husdjurslinjen lockade också rätt bra medan de traditionella lantbrukslinjen linjen för huslig ekonomi och rengöringsservice hade svårt att få sina studieplatser fyllda. På linjen inom huslig ekonomi och rengöring kunde man avlägga grundexamen. På lantbrukslinjen kunde man avlägga grundexamen i lantbruk med inriktning på hästhållning, husdjur eller jordbrukarexamen. Efter grundexamen kunde man studera till travtränare, beridare, ridlärare, stallföretagare, djursjukvårdare, agrolog vid yrkeshögskola, hippolog (I Sverige) eller landsbygdsföretagare.
Naturbruksinstitutets vuxenutbildning administrerades också från Brusaby. Utbildningarna planerades utgående från de strukturomvandlingar som skedde på landsbygden. Organisationer och företagare i näringslivet var därför naturliga samarbetspartners. Studietiden var 125-1708 h. Sådan utbildning som ordnades var bl.a. företagarutbildning, nya möjligheter inom lantbruket, naturguide, biskötsel, skärgårdsmat, hundkunskap, yrkesexamen f ör hästtränare, ekonomisk svinproduktion, homeopatisk djurvård, renovering på gammalt sätt, stockhusbygge och ADB för landsbygdföretagare. Brusaby hade en internatavdelning med 160 bäddplatser. Studerande som gick vanlig ungdomsutbildning fick bo gratis i en lägenhet med tre-fyra tvåpersoners sovrum kök/allrum, toalett och badrum.
Bild 3. Vid Brusaby har det hela tiden funnits husdjur som eleverna tagit hand om. På senare tid har man också provat på litet mera exotiska djur som de här åsnorna.
Agrologutbildningen blev kvar vid Naturbruksinstitutets Åbo enhet och började omformas enligt yrkeshögskolans krav, som förutsätter ca fyra års studier eller 160 studieveckor. Planeringen fördes vidare med ett utvidgat koncept och betydligt fler medverkande. Som den nya famnen för all utbildning på institutsnivå i Åboland och Nyland växte Yrkeshögskolan Sydväst mödosamt fram. Genom att Agrologutbildningen i Åbo liksom institutsdelen av utbildningen i Ekenäs avskildes 1995 från Naturbruksinstitutet övergick de till den nya Temporära Yrkeshögskolan Sydväst. Då yrkeshögskolan bildades blev det så små enheter kvar att de inte var livskraftiga. Därför konstaterade upprätthållaren för Yrkeshögskolan Sydväst att den bästa lösningen är att slå samman andra stadiets utbildning till en större läroanstalt som upprätthålls inom samma bolag som yrkeshögskolan. År 1997 hörde till yrkeshögskolan Naturbruksinstitutet i Åbo och Ekenäs, Överby skolor i Esbo, Ekenäs yrkesinstitut och de redan tidigare sammanslagna Åbo hemslöjdslärarinstitut – Åbolands vårdinstitut och Åbo navigationsinstitut. Ytterligare institutsutbildningar i södra Finland anslöt sig till institutet hösten 1997. Det innebar att 120 av 250 elever vid Naturbruksinstitutet övergick till Yrkeshögskolan från år 1998. Med 450 elever, av vilka hälften var vuxenstuderande, var Naturbruksinstitutet ännu inte en tillräckligt stor läroanstalt för att stabilt klara en självständig ekonomi. Därför måste ytterligare samarbetspartner sökas så att Brusaby skulle ingå i en ännu större helhet. Lantbruks- och hästutbildningen har för Brusaby blivit utbildningar som bestått och också inriktningarna på turism och företagsamhet har kunnat utvecklas. De statliga inbesparingskraven förändrade förutsättningarna för all utbildning. Stora och snabba förändringarna i samhället gör det allt svårare att förutspå de krav yrkeslivet ställer på individen. Därför måste utbildningen erbjuda eleverna valmöjligheter. Viktigare än specialkunskap blir då förmågan att kunna anpassa sig till olika situationer och lära sig nya färdigheter. (Axxell 2014)
Yrkeshögskolan Sydväst och Yrkesinstitutet Sydväst 1999-2007
| Yrkeshögskolan Sydväst grundades år 1.8.1996 då tretton finlandssvenska läroinrättningar sammanslogs. Status som permanent yrkeshögskola erhöll Sydväst år 1999. Skolan gav examensinriktad yrkeshögskoleutbildning och erbjöd yrkesinriktade specialiseringsstudier och vuxenstudier. Yrkeshögskolan hade huvudcampus i Ekenäs och Åbo samt verksamhet vid mindre enheter bl.a. i Esbo (Finns-Solvalla) och Helsingfors. Yrkeshögskolan erbjöd utbildning på 18 utbildningsprogram fördelade på samtliga för yrkeshögskolor fastställda utbildningsområden. Yrkeshögskolan såg sig själv som den svenskspråkiga högskolan med en särskild uppgift att arbeta för det svenskspråkiga kustlandets ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella utveckling genom gränsöverskridande samarbete. Programmet omfattade 210-270 studiepoäng. Administrativt bedrevs verksamheten i två utbildningsenheter och en enhet för forskning och utveckling. Yrkeshögskolan Sydväst upprätthöll tillsammans med Åbo Akademi forskningsinstitutet Aronia i Ekenäs. År 2007 hade yrkeshögskolan c. 1900 studerande. Yrkeshögskolan arbetade som en självständig resultatenhet inom AB Utbildning Sydväst. Yrkeshögskolan Sydväst har 443 examensarbeten publicerade. AB Utbildning Sydväst upprätthöll dessutom Yrkesinstitutet Sydväst. Vid yrkesinstitutet kunde man utbilda sig på svenska bl.a. till merkonom, närvårdare, styrman, artesan, trädgårdsmästare, lantbrukare eller hästskötare. I 11 publicerade examensarbeten berörs Yrkesinstitutet Sydväst, men ett samlande arbete om yrkesinstitutet saknas. Yrkesinstitutet Sydväst ordnade också kursverksamhet i Brusaby såsom en kurs för stugmiljöskötare och assistenthundskolning.
Yrkeshögskolan Novia 2007-2008, Axxell 2008- Yrkeshögskolan Sydväst sammanslogs 2008 med Svenska yrkeshögskolan som hade verksamhet i Vasa, Nykarleby och Jakobstad. De sammanslagna skolorna upprätthölls av bolaget Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi, vars hemort var Vasa. Den nya utbildningsanstalten fick namnet Yrkeshögskolan Novia. För Från Yrkeshögskolan Novia finns 202 publicerade examensarbeten, men ingen samlande skrift om skolan. |
Då de tidigare skolorna Västra Nylands yrkesskola, Yrkesinstitutet Sydväst, Lappfjärds folkhögskola, Finns folkhögskola, Cityfolkhögskolan, Kuggomskolan och Åbolands folkhögskola/Språk- och turisminstitut förenade sin kraft och kunskap grundades 1.8.2008 Axxell. Undervisningsministeriet konstaterar i sitt beslut till insitutets upprätthållare Ab Svenska folkhögskolan –SFV, aktiebolaget Utbildning Sydväst, Garantiföreningen för Åbolands folkhögskola rf och Västra Nylands yrkesskola samkommun att utbildningen kan ordnas i kommunerna Ekenäs, Esbo, Karis, Kimito, Kristinestad, Närpes, Pargas, Pernå och Åbo. Utbildningskoncernen fick inget epitet såsom yrkesinstitut utan heter rätt och slätt Axxell. Då Karis kurscenter år 2009 och Åbolands yrkesinstitut år 2010 anslöts växte Axxell ytterligare. Axxell har år 2014 ca 3700 studerande av vilka 1300 är ungdomar. Axxell upprätthålls av bolaget Axxell Utbildning Ab som i sin tur ägs av Svenska folkskolans vänner rf., Svenska småbruk och egna hem rf. samt Raseborgs stad. Axxells huvudort är Karis i Raseborg. Utbildningsutbudet i Axxell är uppdelat på ungdomsutbildning, vuxenutbildning och folkhögskoleutbildning. Om Axxell hantverksutbildning har publicerats en CD-rom. Därtill finns ett publicerat examensarbete från år 2014.
Figur 1. Hur folkskolläraren Nils Oskar Janssons småbrukarskola blev en del av Svenska folkskolans vänners utbildningskoncern Axxell. Schemat belyser också att samhällsstrukturen har utvecklats särskilt snabbt på 2000-talet med följdverkningar för utbildningsstrukturen.
Figur 1. Yrkesutbildningens olika organisationsformer i Kimito.
Yrkesutbildning på lägsta stadiet – skolnivå på högre nivå – insitutsnivå
Andra stadiet Högskolenivå
1900-talet
1910-talet
1920-talet
1930-talet
1940-talet
1950-talet
1960-talet
1970-talet
1980-talet
1990-talet
2000-talet
2010-talet
Källor:
Ginström Martin, Grünn Torolf (Åbo 1997)Tre skolor, två stadier ett mål. En bok om yrkesutbildning för landsbygdens ungdom under ett drygt sekel.
Kujala Jarmo (Ekenäs 2006) Utbildning ger möjligheter. Brusaby 100 år.
Statsrådets beslut om tillstånd för yrkeshögskola 15.3.2007 (Dnr 28/530/2007) riktat till Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi, vilket Innebar möjlighet att grunda Yrkeshögskolan Novia.
Yrkeshögskolan Sydväst – mot alla odds: En undersökning om erfarenheter av och förväntningar på den Temporära Yrkeshögskolan Sydväst, Ekenäs 1997. (Författad av Ole Ehrstedt)
Yrkeshögskolan Sydväst 1996-2006.
Undervisningsministeriets beslut till Axxell utbildning Ab 6.10.2009 (154/530/2009) om tillstånd att ordna utbildning.
Undervisningsministeriets beslut till AB Västra Finlands yrkesinstitut 23.10.2007 (30/530/2007) om tillstånd att ordna utbildning.
Undervisningsministeriets beslut till Aktiebolaget Utbildning Sydväst 23.10.2007 (84/530/2007) om återkallande av tillstånd att ordna utbildning.
Utvärdering av nätet av svenskspråkiga yrkesutbildningsanordnare i Västra Finlands län, Länsstyrelsen i Västra Finlands län, Bildningsavdelningens svenska enhet 31.10.2005. (duplicerad rapport)
| Internet: |
http:s//www.Rc.axxell.fi/sv/starts (13.6.2014)
http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/YrkeshoegskolanSydvaest (13.10.2014)
http://www.webinfo.fi/raasepori/Yrkesinstitutet+Sydv%E4st/
Informanter:
Berghom Yvonne, Planerare, Regionförvaltningsverkens svenska enhet för bildningsväsende,Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Bryggare Carola, överinspektör för bildningsväsendet, Svenska enheten för bildningsväsendet, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
Tomas Björkroth, enhetschef, Axxell Brusaby
[:]