Föreningens hemsida har uppdaterats 12.3.2026 med med kallelse till årsmötet 2026.

---

 

Svenska skolhistoriska föreningen  i Finland rf håller Årsmöte

torsdagen 16.4.2026 kl.17-19 i Helsingfors universitets Pedagogiska fakultets Minervabyggnad, rum K115, Brobergsterassen 5A, Helsingfors.

I samband med årsmötet håller fil.lic. Martin Gripenberg ett kort föredrag om

Evakueringen av skolorna i Viborgs län, Hangö och Porkala under krigen 1939-1945

Evakueringen av skolorna i Viborgs län, Hangö och Porkala under krigen 1939-1945

Mina damer och herrar

Ett skolsystem organiseras för att kunna fungera i ordnade, fredliga förhållanden, men historien har visat att sådana förhållanden inte alltid råder. Senast vi råkade ut för exepcionella förhållanden var åren 2022-2024 då Finland drabbades av coronaepidemin. Någon djupare analys av hur skolsystemet klarade den krisen har inte gjorts. Ett försök gjorde jag i senaste nummer av Skolhistoriskt Arkiv ,39, då jag beskrev hur epidemin drabbade skolan, men inte närmare analyserade dess följder. På ett motsvarande sätt har den betydligt allvarligare krisen 1939-1945 behandlats då Finland hamnade i krig med Sovjet. Vi gör ju vad vi kan för att sådana kriser inte skall uppkomma, men historien har visat att risken ständigt lurar bakom hörnet.

Som vid coronakrisen måste samhället fokusera på själva krisen, medan skolans öde upplevs vara sekundärt. Den fick klara sig på egen hand. Om krisen 1939-1945 har det skrivits metervis med böcker och artiklar, men om skolans öden saknas berättelserna. Skolan nämns närmast i förbigående, som då Eric Björklund i sin bok “Bataljon Segerstam” konstaterade att skolorna måste tömmas i all hast och ryssarna sedan genast besatte dem.

Därför ska jag idag tala om skolgången för de evakuerade under åren 1939 till 1945 särskilt i Svenskfinland. Det var en tid då hela samhället sattes på prov. Det är inte bara en historia om krig och politik, utan främst om människor, om barn, om språk och om identitet. Det är också en historia om skolan – en institution som ofta tas för given, men som i tider av kris egentligen visar sig vara avgörande för att hålla ett samhälle samman.

För att förstå det måste vi börja i kriget. Under vinterkriget 1939–1940 stod Finland inför ett övermäktigt hot från Sovjetunionen. När freden efter vinterkriget slöts i mars 1940 tvingades Finland avträda stora områden, framför allt Karelen, men också arrendedra ut Hangö. På bara några dagar förändrades livet för hundratusentals människor. Omkring 407 000 personer – män, kvinnor, barn och äldre – tvingades lämna sina hem i Karelen. Det motsvarade ungefär var åttonde finländare.

Föreställ er situationen efter vinterkriget 1941. Kylan var bitande och tiden knapp. Man hade tio dagar på sig att packa ihop ett helt liv. Vad tar man med sig? Vad lämnar man kvar? Hur väljer man mellan det nödvändiga och det som bär minnen?

Evakueringen var kaotisk, men samtidigt imponerande organiserad. Människor traskade, transporterades med hästkärror, lastbilar och tåg. Boskap drevs fram genom snön. Maskiner, redskap och matförråd följde med. Allt som kunde rädda framtiden försökte man få med sig.

De flesta skolor som måste lämnas i Karelen var finskspråkiga folkskolor, men också högre skolor, läroverk och lycéer blev på ryska sidan av den nya gränsen. Den mest kända svenskspråkiga skolan som förlorades var Viborgs klassiska lyceum, där Gösta Holmström då var rektor. Där fanns dessutom ett svenskspråkigt läroverk, Samskolan. Då svenskan  upplevdes som viktigt i samhället gick många också finskspråkiga elever i de svenskspråkiga skolorna. De finskspråkiga utgjorde drygt hälften av eleverna i de svenskspråkiga skolorna.

Det var många skolor som gick förlorade vid evakueringen. Viborgs klassiska lyceum, Viborgs svenska samskola, de finskspråkiga skolornav i Viborg, skolorna i Karelens andra större stad Sordavala. Också i Sordavala fanns svensk- och finskspråkiga läroverk för flickor och pojkar. Den Svenska samskolan i Sordavala flyttades efter Vinterkriget 1940 till Helsingfors. Skolan inledde där sin verksamhet under namnet Svenska samskolan i Helsingfors. Senare utvecklades den vidare och ombildades 1952 till Munksnäs svenska samskola. De finskspråkiga återuppstod efter evakueringen i Villmanstrand. Där hålls traditionerna från Sordavala fortfarande vid liv genom gamla fanor, studentmössor och veterangillens årsböcker. De är det som kallas symboliskt kapital.

Vid evakuerinen flyttades också Viborgs lyceum till Helsingfors liksom samskolan i Viborg. Motsvarande finskspråkiga skolor måste också överges, rektorena och flera lärare miste sina befattningar. Eleverna fortsatte i skolor på sina nya hemorter och måste där bygga nya sociala kontaktnät.

I Viborg hade också grundats en finskspråkig yrkesskola, enligt modell från Överby skola för landsbygdens yrken i Porkala, den del av Kyrkslätt som sedan år 1945 måste evakueras. Denna finskspråkiga yrkesskola måste efter Vinterkriget evakueras till Mäkkylä i Esbo där dess utrymmen sedan i slutet på 1900-talet när Esbo urbaniserades övertogs av en finskspråkig skola för synskadade, Arla-instituutti. I början av 2000-talet ersattes den i sin tur av huvudstadsregionens största specialyrkesläroanstalt Ammattiopisto Live. Det kan ses som ett typiskt exempel på institutionell resiliens. Institutioner lever vidare, men kanske på annan plats och i andra former.

På den karelska landsbygden hade finlandssvenska österbottningar år 1919 grundat en svenskspråkig folkskola i byn Sorjos, sydost om Imatra. Då det senare ofta fanns en finskspråkig förälder i familjen hade eleverna i den skolan ofta  börjat tala finska på rasterna. Den svenskspråkiga skolans främsta tillskyndare var emellertid den finskspråkiga Mikko Markkula. Efter vinterkriget måste Sorjos svenskspråkiga folkskola liksom de uppskattningsvis cirka 600–700 finskspråkiga folkskolorna evakueras och återetableras på andra håll i Finland. Alla skolor återuppstod inte, inte heller den i Sorjos. Också om mycket material och många skolors arkiv kunde räddas gick en hel del tyvärr förlorat.

Då Finland efter vinterkriget 1940 tvingades arrendera ut badorten Hangöudd till Sovjet tvangs Hangöborna flytta till Ekenäs och andra närliggande kommuner. Hangö omvandlades till ett sovjetiskt militär- och samhällskomplex. Institutionerna fick nya funktioner: Hangö kyrkan blev biograf, samlycéets träbyggnad lagerutrymme och yhteislyseos stenbyggnad blev rysk elementarskola. De integrerades i basens vardagsliv. På finska sidan förenades det privata Hangö samlyceum med den likaså privata Ekenäs samskola till det statliga Västnylands samlyceum. Det finskspråkiga yhteislyseo flyttades till Hyvinge.

När fortsättningskriget bröt ut belägrades Hangö udd av styrkor från finska armén och styrkor bestående av frivilliga från Sverige. Omfattande pansarhinder hade uppförts för att inte Sovjet via Hangö skulle kunna anfalla Finland i ryggen. Finskt artilleri besköt Hangö och tyskt flyg bombade staden, men det riktades så skickligt att ingentig för civil verksamhet viktigt tog skada. Vattentornet, kyrkan, restaurang Casino och samlycéernas byggnader klarade sig oskadda, trots de häftiga striderna. Bara Centralfolkskolan förstördes. Då Finska vikens sydkust hade besatts av tyskarna drog sig Sovjet sedan tillbaka under stora förluster 1941. Den återrerövrade staden var svårt skadad, minerad och delvis i ruiner efter finländskt och tyskt bombardemang.

Först 1945, efter kriget och efter upprensning och återuppbyggnad kunde samlycéerna återvända till Hangö. Särskilt återtagandet av de oskadade lyceibyggnaderna var av stor betydelse för hangöborna. De representerade bildningen och ryggraden i hangöbornas hembygdskänsla.

Kanske är det barnen som visar vad evakueringen egentligen innebar. Under krigsåren evakuerades omkring 80 000 barn från Finland till andra nordiska länder, framför allt Sverige. Från lilla Hangö åkte omring 100 barn. Syftet var gott – att skydda dem från krigets fasor och matbristen i Finland. Men konsekvenserna blev ofta komplexa och smärtsamma.

Föreställ er katastrofen för ett barn som skiljs från sin mamma, sin familj, sitt språk och sin vardag. Man skickas iväg till ett annat land, till människor man aldrig träffat. Man lär sig ett nytt språk, anpassar sig till en ny familj, kanske till och med börjar känna sig hemma där. Det fans också de som aldrfig återvände. Till dem hörde bl.a. Aino Harakka, som senare gifte sig Edin och blev svensk medborgare.

Vad hände de barn som återvände? Många av dessa barn vittnar om en känsla av rotlöshet. De hörde inte riktigt hemma någonstans. I Sverige var de finländare. I Finland kallades de “svenskar”. Många kände sig främmande också inför sina föräldrar och egna äldre syskon Av de finskspråkiga hade många glömt sitt finska modersmål. De svenskpråkiga talade riksvenska. En flicka berättade att först ett par år innan modern dog fick de ett nära förhållande igen.

Detta visar att krig inte bara handlar om territorium och politik. Det handlar i mycket hög grad om identitet, om tillhörighet, om vad det innebär att höra hemma någonstans. I HBL återgavs en nyhet 16.4.2026 att manga krigsbarn från Israels krig i Gazza på ett motsvarande sätt har sänts till Jordanien. De kommer nog att uppleva liknande trauman som de finländska i Sverige på 1940-talet.

Kriget tog inte slut 1940. Efter fortsättningskriget måste Porkala-omådet utarrenderas på 50 år. Åter skulle den oväntade evakueringen genomföras på 10 dagar. Återigen upprepades historien. År 1945 fick finländare åter packa ihop hela sitt liv i hast. Porkala hade fungerat som kornbod för huvudstaden. Evakueringen måste ske mitt i den också annars bråda skördetiden. De 15 folkskolorna som evakuerades i Kyrkslätt var Strömsby, Bobäck, Nägels, Överby, Ingels, Gumbacka, Friggesby, Hindersby, Porkala, Estby och Tolls. Porkalaområdet innefattade också största delen av Degerby kommun. Därifrån evakuerades folkskolorna i Malm, Solberg, Strand, Henriksberg och Pickala. I Sjundeå kommun förlorade Falls folkskola sitt skoldistrikt. Skolhuset stod kvar på finsk mark, men återstoden av skoldistriktet måste förenas med Svartbäck och Fredriksbergs skoldistrikt. En av folkskolorna i Kyrkslätt var den finskspråkiga Eteläisen piirin kansakoulu i Massby. Också den måste evakueras.

På Porkalaområdet hade aldrig funnits någon högre skola. Däremot fanns där en av de första yrkesskolorna, Överby skola för landsbygdens yrken. Yrkesskolan började planerats redan 1911, då Anna Svahnström hade anställts för matlagningskurser och köksväxtkultur. En undervisningsfond inledde verksamheten påföljande år på Överby gård i Kyrkslätt. Skolan grundades sedan år 1915 av bolaget Svenska småbruk och egna hem. Den placerades på Överby gård, som bolaget tidigare hade köpt. På gården Karlberg intill inrättades ett mönsterjordbruk.

Vid evakueringen 1945 måste och skogsarbetet avbrytas och skolans egendom i hast evakueras. Lösegendomen transporterades till Esbo till egendomarna Margareteberg och Konungs som också tillhörde Svenska småbruk och egnahem. Där fick skola nya utrymmen, men kom sedan att tvingas avstå från lantbruksutbildningen, eftersom den vidsträkta jordbruksmarken i Kyrkslätt hade gått förlorad. Skolan bytte senare namn till Överby trädgårdskola,

Under de följande åren förvandlades Porkala till en militär zon som påminde finländerna om kriget genom de kulsprutesalvor och det kanondunder som under 11 år hördes därifrån. När området sedan återlämnades 1956 möttes de återvändande finländarna av ett landskap som var förändrat och förstört. Återuppbyggnaden var inte bara en praktisk utmaning, utan också en mental. Hur bygger man upp ett samhälle på nytt? Hur återskapar man något som gått förlorat?

I den här processen fick skolorna en central roll. Undervisningen återupptogs, ibland under mycket enkla förhållanden. Det saknades möbler, böcker och utrustning. Barn måste kanske sitta på golvet i klassrummet. Lärare fick improvisera och använda det lilla som fanns. Men just här ser vi något avgörande: trots allt började skolan fungera igen. Och när skolan fungerar, börjar också samhället fungera. Skolan blev en plats där människor kunde samlas, där barn kunde få en vardag, där framtiden kunde börja ta form igen.

Detta leder oss till den viktiga insikten att skolan är, inte bara en plats för undervisning. Den är en bärande del av samhället. Den fungerar som en social och kulturell kärna, som höll ihop människor i en tid då allt annat riskerade att falla sönder. När skolor försvann, bröts samhällen upp. När skolor återuppstod, började samhällen byggas upp igen.

Detta är vad vi kan kalla resiliens. Men det är viktigt att förstå att denna resiliens inte bara är något abstrakt. Den bestod av konkreta handlingar: barn som gick till skolan trots allt, lärare som orkade fortsatte undervisa, människor som byggde upp något nytt av det som fanns kvar.

Samtidigt förändrades samhället. Återuppbyggnaden innebar inte en enkel återgång till det gamla. Nya människor, nya språk och nya strukturer förändrade områdena. Skolan blev en plats där dessa förändringar möttes, ibland i harmoni, ibland i konflikt. Det gamla Porkala hade varit svenskspråkig landsbygd. Under arrendetiden hade Finland börjat urbaniseras. Kyrkslätt hade fått industrier och finskspråkig majoritet.

Samtidigt framgår att återstarten inte blev liktydig med social återhämtning. Krigsbarnens berättelser synliggör den sociala kostnaden av evakuering dvs. separation, fosterhemsanknytning, återkomst som främling, språkstigma och mobbning. Skolan fick dubbel roll: den representerar normalitetens återkomst, men också en arena där tillhörighet prövas och där “avvikande” språk och erfarenheter kan markeras. Begreppet resiliens innebär förmåga att anpassa sig, överleva och återhämta sig. Här framträder den alltså inte som en friktionsfri återgång, utan som en process där institutionell stabilisering kan samexistera med individuella och kollektiva sår.

Och mitt i detta sker något som säger mycket om samhället. Skolorna utrymdes – men de levde vidare. Lärare, elever och undervisningsmaterial flyttades till nya orter. Arkiv räddades. Klasslistor fördes noggrant med till nya skolor. I en situation där allt verkade falla sönder försökte man ändå bevara struktur, ordning och kontinuitet. Det är som om man säger:         “vi må förlora våra hem, men vi förlorar inte vår framtid”.

Vad hände med skolorna som lämnades kvar? Här möter vi en annan sida av historien – förlusten. I de områden som avträddes hade funnits ett rikt och mångfacetterat skolväsen. Viborg var en av Finlands viktigaste skolstäder, med en lång tradition av utbildning på flera språk. Där fanns Viborgs klassiska lyceum, en institution som hade utbildat generationer av elever på svenska sedan 1840-talet. Att ha gått i den skolan med välkända lärare som Topelius och Runeberg gav ett starkt symboliskt kapital.

Där fanns också finskspråkiga folkskolor och en finskspråkig samskola. Också i Karelens andra stad, Sordavala, fanns både finskspråkiga läroverk och en svensk samskola. Det svenska fungerade som ett kulturellt centrum för hela den svenskspråkiga minoriteten i Karelen. I alla Karelens 48 kommuner hade verkat 600-700 finskspråkiga folkskolor. I Sorjos, en liten by nära Imatra i en utkant av Karelen, fanns en svensk folkskola, som var själva hjärtat i bygden.

När dessa skolor upphörde, var det inte bara byggnader som gick förlorade. Det var mötesplatser, traditioner, språk och gemenskaper. Skolan var platsen där barn lärde sig läsa, skriva och räkna, men också platsen där de lärde sig vilka de var. När skolan försvann, försvann också en del av barnens identitet.

Det är här vi börjar förstå att skolan inte bara är en institution bland andra. Den är ett socialt centrum, ett kulturellt minne, en plats där samhället reproducerar sig självt. När den försvinner uppstår ett tomrum, som inte enkelt kan fyllas.

Därför kan vi säga att skolorna både var offer för kriget och en del av lösningen efter kriget. Skolorna drabbades av förstörelse och förlust, men blev samtidigt en av de viktigaste institutionerna i återuppbyggnaden. Evakueringen var kaotisk, men planerades noga och varje gång lärde man sig av de tidigare evakueringarna.

Vad kan vi lära oss av detta idag?

Skolan utgör samhällsfunktionernas kärna

• Skolorna övergavs – men undervisningen fortsatte.
• Lärarna placerades om – och många fick nya elever.
• Skolveckan fungerade som tidigare – men med en ny läsordning.
• Pulpeter och skolböcker kanske saknades – men studiemålen var de samma.
• Bekanta lärare och kamrater var på annat håll – men nya sociala nätverk skapades.
• När en ny skola byggdes blev den ett nytt samhällscentrum.
• När skolan fungerar – kan samhället reproducera sig!

Institutioner som skolan, är mer än bara byggnader och system. De är bärande strukturer i samhället. När kriser uppstår, är det ofta just dessa institutioner som avgör om ett samhälle faller sönder – eller håller ihop.

Bakom alla historiska händelser finns människor. Barn som grät på tågstationer. Lärare som försökte skapa ordning i kaos. Familjer som började om från början. Det är deras historia vi har talat om idag. En historia som återupprepas i Ukraina och på många andra oroliga platser hela tiden.

Tack.

 

 

De svenskspråkiga skolornas historia i Finland

---