Erik Geber

 

De svenska privatskolorna och deras betydelse

”Privatskolor” kräver inledningsvis en definition och ett litet resonemang. Med privata skolor avses här skolor som är eller åtminstone en del av sin tid har varit privat ägda. Det innebär inte att de också varit privata vad driften beträffar. Tvärtom, de flesta av dem har småningom fått statsbidrag eller kommunalt understöd. Men det kan också vara så, att elevantalet sjunkit så lågt att statsbidraget indragits, så att skolan tvingats överta att någon fond eller stiftelse, t.ex. av SFV för någon tid. Så gick det för några privata folkskolor. Beträffande läroverken har detta nog inte varit möjligt. Att upprätthålla ett helt läroverk, dvs. betala skötsel och lärare, är så pass dyrt, att någon stiftelse inte mera går i land med det. I behandlingen nedan kommer det att framgå närmare vilken grad av självständighet de olika skolorna haft och eventuellt har.

Historiskt sett kan man skilja mellan åtminstone fyra typer av privata skolor i Svenskfinland. Först har vi några föregångare till de kommunala folkskolorna, vilka grundades av godsägare eller brukspatroner för sina arbetares barn. För det andra uppstod utanför den egentliga svenskbygden, på finskspråkiga orter, ett antal s.k. minoritetsskolor, upprätthållna av föreningar eller stiftelser eller stödda av sådana, så länge elevunderlaget räckte till. Den största gruppen utgörs av de privata läroverken, som ofta uppstod som efterföljare till de s.k. fruntimmersskolorna på 1800-talet och sedan utvecklades till samskolor samt kompletterades på 1900-talet med nya flickskolor. Här behandlas dock inte de s.k. förberedande skolorna, som visserligen var privata, enskilda, och som förberedde för intagning i läroverken. Slutligen har vi de fyra privata gymnasier som uppstod på språköarna ur läroverken. Om man vill kan man som en särskild grupp hålla Steiner-skolorna, av vilka det bara finns en svensk avdelning i Steiner-skolan Helsingfors och en i Ekenäs. S.k. kristliga skolor och språkskolor finns det däremot inte på svenska i Finland.

De olika typerna genomgås här med tonvikt på kulturella och samhälleliga betydelse, lite beroende på storlek och tillgängliga källor.

Nästan alla skolor, privatskolorna inberäknade, har sina historiker. Det gäller särskilt lärdomsskolorna, som ibland består sig med flera och framför allt med matriklar. Flera av historikerna behandlar dock tiden fram bara till ett visst jubileum, t.ex. femtioårsfirandet, varför helhetsbilden blir oklar. Någon samlande bild finns däremot inte, men Hägglund behandlade 21 (19   ) samtliga läroverk i Helsingfors inför grundskolereformen, som ju blev deras bane mera än ur ägandeskapets synvinkel. Geber går i SA 31 i samband med översikten över det nuvarande gymnasienätets uppkomst givetvis också in på de privata lärdomsskolorna, särskilt på språköarna samt i Helsingfors, där det som Hägglund visade, försorakade mest huvudbry. Också de privata minoritetsfolkskolorna har tilldragit sig riksintresse, bl.a. SFV-kalender, eftersom SFV blev deras beskyddare, och också i Skolhistoriskt arkiv, särskilt nr 31, där bl.a. K-G Jossfolk, har ett liknande perspektiv på minoritetsskolorna i allmänhet som här i denna artikel. Däremot har folkskolornas föregångare just i Svenskfinland behandlats mycket litet, de s.k. förberedande skolorna nästan inte alls.

 

Folkskolornas föregångare

Vi börjar med skolor av den ovan först nämnda typen. Gösta Cavonius har ju i sin avhandling (1943) behandlat folkskollärarnas föregångare på nationell nivå, ända från klockarskolorna. Dessa ingick mestadels i det gamla kyrkliga systemet och kan därför endast i undantagsfall betecknas som privata. Sådana var emellertid den skolgång som anordnades i början av 1800-talet av några godsägare och eller brukspatroner på sina hemman. En av de bäst dokumenterade var de Gers skola på Tesla i Pärnå. I Pernå sockens historia (Sirén) rent av för innehållet i den. Den ska ha lett till efterföljd på en del andra gods, t.ex. i Sarvlax och Malmgård i kommunen.

Privat var också den skola som ”hans förskräcklighet”, Gabriel von Hartman, några år på 1840-talet ordnade på sin gård i Attu. Adele Weman, Nils-Oskar Janssons kollega i Kimito, började sin lärargärning i en skola som hon tillsammans med sin kusin Alman Dahl i rustkammaren på Gundby gård, 20 år innan den kommunala folkskolan i Vreta inrättades. Hon blev senare varmt hyllad för denna fostrargärning.

Folkskolor av denna typ ska inte förväxlas med de kyrkliga småbarnsskolorna, som ju under slutet av 1800-talet blev mycket allmänna (se Geber i SA 33). Som privata skolor kan därför inte anses t.ex. Gerdströms skola Kvevlax, som tillämpade växelundervisningsmetoden, och inte heller Anders Svedbergs berömda skola på Storsved i Munsala, trots att den i övrigt var en föregångare. Svedberg började ju uttryckligen som kyrklig barnalärare. I Närpes fanns det enligt prosten och historikern Anders Nordlund 1807 rent av 20 småbarnsskolor. Den nitiska Nordlund, som sedan skapade en läroplan för dem, ansåg emellertid att de var så pass självständiga, upprätthållna av bygemenskapen, att de kan betecknas som privata.

De privata skolor för folkets barn som i enlighet med exemplen uppstod i vissa håll före de kommunala kan betecknas som föregångare i det avseendet, att de drev på diskussionerna om inrättande av egentliga folkskolor enligt folkskolförordningen 1866, i något fall som t.ex. Adele Wemans gav dem en personlig gnista. Det handlade alltså uttryckligen om skolor för folket, inte om förberedande skolor för läroverken, som också kunde vara privata. Dessa är en annan historia.

 

Svenska minoritetsfolkskolor

Flera än folkskolornas var de s.k. svenska minoritetsfolkskolor som upprättades på språkgränsen eller i helt finska trakter jämsides med att egentliga folkskolor uppkom i svenskbygderna i enlighet med folkskolförordningen 1866. Dessa svenska minoritetsskolor har egentligen varit ganska många. Jossfolk (SA 31) räknar upp ett tjugotal och i Pontans översikt i 75-årsnumret av SFV:s kalender ingår hela 31, med anmärkningen att bara de som upprätthållits eller understötts av SFV nämns. Ingalunda alla av dem har dock varit privata, utan små svenska folkskolor i förskingringen, som tvingats upphöra p.g.a. av elevbrist.

En av de mest kända minoritetsfolkskolorna är eller var Sorjos svenska folkskola i Kronobergs socken (Kurkijoki) i Karelen. Den grundades av de svenskösterbottniska emigranter som kommit dit under slutet av 1800-talet, uppenbarligen på initiativ av Svenska folkskolans vänner, som ju tillkommit 1882 just för dylika syften. Efter en tidningspolemik och med hjälp av insamlingar kunde 1890 en folkskola resas med talkoanda. Skolan var som störst i början, före första världskriget, men den fortlevde ända till 1939. Ett betydande antal, närmare bestämt 17 svenska lärare verkade där under dess tid. Ragnar Mannil har i en artikel i SA 15 ingående skildrat dess tillkomst och verksamhet. Den kan alltså betecknas som SFV:s skola, men den fick dock statsstöd från år 1900. Dess betydelse framgår av Mannils underrubrik ” en svensk bildningshärd i Karelen”. Många finlandssvenska sällskap vallfärdade dit under dess verksamhetstid. Den avvecklades med en minnesfest i Pernå 1947, och dess kvarlåtenskap tillföll Svenska folkskolans vänner.

En skola som särskilt bär SFV:s stämpel var Björkbacka skola i Tusby, som grundades 1897, just av SFV. Den levde ända 1950-talet och är minnesvärd bl.a. som den skola där Gösta Cavonius far, Edvin Cavonius, var långvarig lärare.

Ytterligare en skola som understöddes särskilt av SFV var Kasaböle i Sastmola (Merikarvia). Den grundades 1898 av Isak Smeds, alltså samma man som tog initiativet till den svenska skolan i Östermyra (nedan). En annan initiativtagare var Julius Sundblom, ”ålandskungen”, som vid den tiden representerade studentföreningen ”Västfinska stammen i Åbo”. Som drivande kraft bakom ett nytt skolhus 1929 nämns Lennart Appelö, som var lärare i skolan från 1920. Den fick stöd av flera föreningar såväl i Finland som i Sverige, också av den nedan nämnda Svenska föreningen i Östermyra som var rätt väl beställd. Efter krigen ifrågasattes skolans statsstöd, men genom en gemensam aktion av folktinget och skolstyrelsens svenskspråkiga avdelning kunde hotet tills vidare avvärjas. Ännu vid den tiden hade skolan 34 elever av vilka majoriteten dock var finska. 1967 måste den dock p.g.a. elevbrist upphöra, dvs. av samma skäl som flera av de svenska folkskolorna söder om Kristinestad i våra dagar.

Svenska privata folkskolan i Östermyra, som hade en svensk bruksskola som föregångare, engagerade ett flertal kulturinstitutioner, utöver SFV Svenska odlingens befrämjare i Vasa och Kristinestad. Dess fortlevnad tryggades emellertid av en egen svensk garantiförening, som arbetade energiskt för att hålla ekonomin på fötter. Ett betydande stöd gavs i början även av järnvägsstyrelsen, på grund av ortens betydelse som järnvägsknutpunkt med många järnvägstjänstemäns barn som elever. Statsunderstöd erhöll skolan först 1918. Elevantalet var som högst 1921, men skolan fortsatte som nämndes ännu efter krigen med ett minskande elevantal fram till 1958. Därefter måste den upphöra, men föreningen kunde leva vidare som upprätthållare av den livskraftiga föreningen på orten.

Ännu en skola vid en järnvägsknutpunkt, som börjat och upprätthållits synnerligen privat i hägnet av en liknande förening, Hyvinge svenska skolförening, och en privat tomtdonation, och sedan understött kraftigt av SFV, Hyvinge svenska skola, en av de få som fortfarande lever välmående. Den har haft stor betydelse för de svenska barnen i trakten, i synnerhet som den svenska folkskolan i Riihimäki, likt den Östermyra grundad för den svenska järnvägspersonalens behov, måste upphöra redan 1931 efter att de sista åren upprätthållits av SFV.

Lika litet som den svenska skolan och föreningen i Seinäjoki känner skolfolk till att Brahestad tidigare haft en betydande svensk befolkning. Då en svensk handelsskola, som hade upprättats av köpmännen Johan och Baltsar Fellman, indrogs, grundade föreningen Svenska bildningens vänner i Brahestad i stället en privat treklassig småbarnskola, som efter lärarinnan började kallas ”tant Annas skola” och började få stöd av fonderna. 1932 måste den emellertid på grund av elevbrist avvecklas, och SFV fick genom försäljningen av fastigheten en betydande fond till.

Slutligen är det skäl att nämna Varkaus svenska skola, grundad 1919 av Föreningen för svensk skolverksamhet på orten. De tvåspråkiga och finska eleverna har ökat i antal så att skolan sina sista år nästan haft karaktären av en språkbadsskola. På 1950-talet hade den rent av över fyrtio elever. Tack var understöd från SFV och Stiftelsen till Brita Maria Renlunds minne kunde den kvarstå ända till 1991, då den blev kommunal. Kommunen löste problemen med skolan så att klasserna med svenska klasserna efter en lång kamp inhystes i den finska högstadieskolan, där de ju ändå skulle fortsätta. Elevernas rätt att möjlighet att få undervisning på svenska även i fortsättning blev just ett problem för denna. Den långvariga eldsjälen i den egna svenska skolan i Varkaus har varit Asta Olli, som faktiskt hann uppleva de sista årens strid för den egna skolans fortbestånd fram till 2011 med många turer kring försöken att få den upphävd.

Privata svenska folkskolor i förskingringen av denna typ har haft en dubbel betydelse. Förutom att de berett svenska elever på finska orter möjligheter till skolgång på svenska, har de varit samlingspunkter och kulturinstitutioner för den svenska befolkningen på orten. Emedan de ackompanjerats av språkstrider har de därigenom ökat medvetenhet om svenskheten och därför också för de finlandssvenska institutionerna utgjort ett viktigt objekt. De har rent blivit omvänt produktiva även i fortsättningen därför att flesta av dem stadgat att deras kvarlåtenskap skall tillfalla SFV.

Därtill kommer ett antal minoritetsskolor som ännu lever kvar, därför att de utgör ett led i den svenska skolbildningskedjan på orter. Dessa är de svenska lågstadieskolorna (alltså tidigare folkskolorna) i Uleåborg, Tammerfors, Björneborg och Kotka, samt närliggande orter som Kauttua och Kuusankoski. De berörs i anslutning till de lärdomsskolor för vilka de utgjort en rekryteringsbas.

 

Privata svenska lärdomsskolor  

Med undantag för de ovan behandlade minoritetsskolorna har de privata folkskolorna som haft någon större betydelse ändå varit relativt få. Annorlunda förhåller det sig med de privata lärdomsskolorna, bland vilka flertalet ända fram till grundskolereformen i Svenskfinland utgjort merparten. Utöver i Helsingfors har de i landsorten, särskilt i Åbo, Vasa och Borgå, utgjort ett väsentligt komplement till de gamla statsläroverken. Utan dem skulle särskilt flickornas skolgång ha ställt sig svår, även om skolordningen av 1843 i Finland bestämde om en statlig ”fruntimmersskola” i Helsingfors och Åbo. Vi börjar emellertid genomgången med en privat manlig lärdomsskola som tillkom före dem, nämligen Helsingfors lyceum, en unik institution i Finland skolhistoria.

Helsingfors lyceum grundades av kretsen kring det s.k. Lördagssällskapet, visserligen efter diskussion om den s.k. Avellanska skolan, som hade uppstått ett par år tidigare. Förslagssställare skall enligt Leinberg (1866) ha varit J.J. Nervander, men även de andra namnkunniga medlemmarna av sällskapet såsom A.A. Laurell, L. Runeberg och B.O. Lille ingick i styrelsen och verkade tidvis som lärare. Skolans första rektor var A.A. Laurell, och den kanske viktigaste av dem Carl Backman vid seklets mitt. Den sista rektorn, E. Böök, gav den benämningen ”den böökska skolan”, även om den i trängseln av nya läroverk på 1880-talet var tvungen att upphöra p.g.a. elevbrist 1891.

Helsingfors lyceum, som var avsedd för de högre tjänstemännens barn i universitetskretsen, blev känd som en progressiv skola, särskilt på språkundervisningens område. Vid sidan av latinet, som i början givetvis upptog merparten, sammanlagt över 20 av veckotimmarna, undervisades i moderna språk: tyska, franska, ryska och småningom även i finska, det sistnämnda dock senare än i statsläroverken. Språkundervisningen främjades och bedrevs särskilt av rektor Backman, som under en tid som informator i Ryssland hade tillägnat sig en modernare språksyn med särskild tonvikt på den praktiska språkfärdigheten, Med tiden upptog också finskan ett allt större utrymme, sammanlagt över 20 veckotimmar.

En annan egenhet som präglade skolan var den liberala disciplinen. Eleverna skulle fostra varandra. Tillrättavisande samtal förekom, men det strängaste straffet var karcerstaff. Kroppsaga skulle inte förekomma. Det var denna milda disciplin, som uppenbarligen ledde till en tvist med J.V. Snellman 1836, som gynnade strängare tag, och uppenbarligen förorsakade dennas avgång som lärare vid skolan. (Hakala SA 31, 2007)

Trots skolans speciella betydelse finns det inte någon historik över dess sista 30 år, trots att en så berömd skolhistoriker och pedagog som K.G. Leinberg var dess första histograf (1866). Vi måste alltså utgå från att den trots en lång matrikel över dess inskriva elever (Dahlström 1953) i pedagogiskt och tilldragande hänseende överflyglades av de många nya läroverken, särskilt privata sådana på 1880-talet (nedan).

Innan vi går till mångfalden i Helsingfors, skall vi emellertid kasta en blick på förhållandena i Åbo, Borgå och Vasa. I Åbo grundades alltså i kraft av förordningen 1843 redan 1844 under domkapitlets ledning en fyraklassig fruntimmersskola. Vid den öppnade den driftiga föreståndarinnan Wilhelmina Gripenberg först en privat femte klass och sedan (1892) privata gymnasialklasser. Den fick emellertid inte dimissionsrätt till universitetet förrän in på 1900-talet, då som en åttaklassig flickskola under namnet Åbo svenska flickskola. För att kunna bli studenter måste n fördet de sista åren gå i den privata Heurlinska skolan.

Den Heurlinska skolan hade grundats 1861 av den bildade Augusta Heurlln. Hon ömmade för fattiga och försummade flickors fostran. Hennes intensioner i det avseende slog emellertid fel p.g.a. de höga terminsavgifter hon måste uppbära för att kunna upprätthålla skolan, och den blev en elitskola för ståndspersoners flickor. 1891 öppnade hennes efterträdare Alma Lilius fortsättningsklasser som ledde till studentexamen. Under första världskriget överlät dennas efterträdare Maj Aminoff ägandet av skolan till en garantiförening. Vid Heurlinska skola öppnades 1918 en praktisk parallell linje. Det var nu bäddat för en konkurrens mellan skolorna i Åbo, som även inbegrep pojklyceerna och samskolan.

Konkurrensen ledde till en lång strid, som såväl en kommitté under professor Rolf Pipping som skolstyrelsens tjänstemän fram till 50-talet försökte lösa. Efter att rektorn för Heurlinska skolan, Karin Westman, hade avgått lyckades Åbo svenska flickskolas rektor Ester Fontell och Heurlinska skolans rektor Ebba Wrede komma överens om en samgång. Efter olika turer och förnyade besök från skolstyrelsen (Martt Mikander) blev sammanslagningen slutligen Åbo svenska flicklyceum, som den skolan nu fick heta. Den kunde inleda sin verksamhet 1955 i flickskolans gamla hus vid Eriksgatan 18. Först 1966 fick skolan ett nytt eget hus vid Klostergatan 11, där den verkade till 1973 då gymnasieklasserna i Åbo sammanslogs till Katedralskolan i Classicums gamla hus och den nya byggnaden vid Klostergatan blev gemensam högstadieskola.

Än sen pojkskolorna i Åbo och Åbo svenska samskola? – Svenska (real)lyceum som småningom uppgick i del klassiska lyceet gick tillbaka på gamla lägre trivialskolan och var alltså statlig. Privat från början till slut var däremot Åbo svenska samskola, som grundades ren 1888, alltså vid tiden för samskolornas genombrott i huvudstaden, och den var därmed den första svenska samskolan i Finland utanför denna.  Samskolefrågan hade aktualiserats redan 1885. Ett par år senare bildades en kommitté som startade skolan, och 1890 bildades en garantiförening. Från 1894 åtnjöt skolan statsunderstöd.  De första föreståndarna var Albin Mikander och Uno B. Roos, men långvarigast blev Arne Törnudd (1909–1938). 1910 uppförde ägarna ett eget hus på tomten. År 1925 blev samskolan ett åttaklassigt läroverk, och ägarna bildade ett aktiebolag. Några större förändringar i skolans status inträffade sedan inte förrän den vid grundskolereformen tillsammans med flicklyceet och Classicum som sagt sammanslogs och omorganiserades till ett gymnasium med säte i Classicums hus vid Domkyrkotorget och ett högstadium, benämnt Klostergatans skola, i flicklyceets då bara några år gamla hus.

Den privata skola i Borgå, som är känd som Strömborgska läroverket och numera har den ena kommunala högstadieskolan som arvtagare med namnet Strömborgska skolan, grundades i tiden inte av Johan Elis Strömborg, utan av Wilhelmina Nordström 1863 som en flickskola. Strömborgs förtjänst vid sidan av mycket annat var att han räddade skolan genom att överta ägandeskapet efter henne 1878 med Augusta Grönlund som föreståndarinna. Därefter kom Strömborgs svärson (1905 – 1913) och ägarna bildade ett aktiebolag. Skolan fick namnet Privata Svenska Flickskolan i Borgå, och erhöll gymnasieklasser från 1929. Först 1947 tog den namnet Strömborgska läroverket. Detta indrogs och uppgick i det övriga skolväsendet först vid grundskolereformen liksom i Åbo.

De ovan nämnda privata läroverken är nämnvärda därför att de var pionjärer på sina respektive orter utanför huvudstaden och där möjliggjorde högra studier också för flickor. Den första av detta slag i Helsingfors var Svenska Privata Läroverket för flickor eller Laurellska skolan som den kom att kallas efter sin framstående andra ägare och föreståndarinna (1890–1922). Den var egentligen en fortsättning på den s.k. Sahlgrenska skolan (1870–90), uppkallad så efter sin filantropiska barnhemsföreståndare i Ryssland. Redan 1905 fick skolan dimissionsrätt, och 1922 omvandlades ägarföreningen till ett aktiebolag. År 1927 fick den ett nybygge på sin tomt i Kronohagen, bl.a. tack vare Gunnar Lantmans arbete. Dess långvariga föreståndarinna, kanske mest känd för eftervärlden, blev Geta Langenskiöld. Dess särprägel ända från Victoria Laurells dagar var dess förening av skola- och hematmosfär. Efter Langenskiölds tid började diskussionerna om skolans framtid. Efter mycket funderande kom man fram till att dess gymnasium skulle flytta till Kyrkslätt, där den alltså blev kommunens gymnasium. Dess privata egendom placerades emellertid i en stiftelse, den s.k. Victoria-stiftelsen.

Den skola som allmänt kallades ”Broban” hette egentligen Svenska läroverket för gossar och flickor i Helsingfors. Den har sin upprinnelse i den livliga diskussion om kvinnornas rätt till utbildning som uppstod i Finland just på 1880-talet och utmynnade i ett flertal både flickskolor och samskola. 1883 hade grundats en privat skola Nya svenska läroverket, i vars direktion det uppstod en diskussion om att öppna skolan också för flickor. De ivrigaste förespråkarna Fridolf Gustafsson och Karl Henrik Broberg, utträdde p.g.a. motståndet och grundade en samskola. Stiftelseurkunden undertecknades 1883 och den blev genast en nioklassig samskola. Till den anslöts en primärskola, varför den utgjorde ett slags enhetsskola. Den upprätthölls i början liksom de andra privatskolorna av en garantiförening, och efter diverse motgångar anhölls om statsstöd, för hela skolan dock först 1908.

Den flickskola som i Helsingfors är känd som den Laguska skolan går tillbaka på den tvååriga Svenska fruntimmersskolan, grundad 18xx av Elisabeth Blomqvist. Därutöver bildades en privat lärarinneklass, emedan det statliga ficklyceet inte förmådda ta emot alla sökande till lärarinneutbildning. 1889 grundades en garantiförening, och 1892 tillträdde Ernst Lagus som rektor. Ernst Lagus var en stor kulturpersonlighet, arrangör av den första sångfesten i Ekenäs 1891, ordförarande i Svenska litteratursällskapet och initiativtagare till serie Finlands svenska folkdiktning. Hans skola blev känd för sin satsning på gymnastik och handarbete, för sina fester och utfärder, bl.a. ferievandringar. Den verkade en tid vid Albertsgatan 34, och 1929 fick den sitt ståtliga skolhus vid Apollogatan 12, i dag känd som Minervaskolan. En långvarig rektor för dess senare skeden blev Karin Allardt-Ekelund, och efter henne Maria Brander och Margareta Grigorkoff. Vid skolan grundades liksom vid Herlinska skolan i Åbo en praktisk linje, man införde elevhandledning och man experimenterade med elevdemokrati.  År 1971 beslöt man p.g.a. det minskande elevantalet i centrum att gå samman med Privata skolan för Gossar och flickor för att med den ingå i en tilltänkt trettonårig svensk försöksskola i centrum. Denna s.k. ersättande skola blev dock inte av, utan eleverna splittrades på de andra skolorna och skolhuset bevarades för Minervaskolan, en stor lågstadieskola med bl.a. musikklasser.

Ett tredje utslag av samskolidén på 1880-taet var grundande av Nya svenska samskolan 1888. Den uppstod genom att den kvinnliga föreståndaren Helene Alftan avgick från Brobergska skolan, understödd bl.a. av Viktor Heikel, assessor Uno Kurtén och Albin Lönnbeck, vilken senare blev rektor för skolan. Den verkade först vid Lönnrotsgatan 12 och från 1954 i det nya skolhuset vid Tölö torg. Långvarig rektor från 1918 till 1938 var Johannes Sundström. Skolan ägnade sig åt samskolornas modernare uppfostringsmetoder. Man införde sammanhängande lästid (inte mellantimmar), de frivilliga ämnena var många, särskilt handarbete, konst och sång och musik. Fortsättningen av musikklasserna från Minervaskolan efter grundskolereformen, namnet Lönnbeckska gymnasiet (”Lönkan”) och den senare specialiseringen har m.a.o. historiska traditioner att falla tillbaka på.

En litet senare samskola är eller var Svenska Samskolan i Helsingfors, grundad 1913. Den kallades för ”de Pontska skolan” efter sin grundläggare och första rektor, överstinnan Fanny de Pont, som före det hade lett Svenska Samskolan i Tavastehus. Den verkade först vid Bergmansgatan och senare vid Parkgatan och koncentrade sig på mellanskolklasserna. Under rektor Carl Sandmarks tid experimenterade man bl.a. med periodläsning. Fr.o.m. 1928 upprätthölls den av en stiftelse, och från 1936 var Håkan Lindberg rektor. I lärarkåren verkade flera läroboksförfattare, t.ex. Albert Gyllenbögel (finska), och Carin Rosenius (engelska). Efter krigen flyttade skolan stegvis till Munksnäs, fick en egen byggnad och tog 1952 namnet Munksnäs svenska samskola. Långvarig var rektor Gunnar Fagerlund. Vid grundskolereformen fusionerades den med Lärkan som ju flyttade till Haga och blev ett av de sista läroverk som övergick från pojkskola till samskola.

Av de privata samskolorna som uppstod i centrum av Helsingfors återstår nu Tölö svenska samskola, den s.k. Zilliacuska skolan. Den grundades 1928 av Laurin Zilliacus, som hade studerat och arbetat som ingengör och skolföreståndare i USA och England. Han hade med sig verkligt viktiga pedagogiska idéer  såsom Decrolys pedagik och Daltonplanen. Han omsatte dem i Finland som veckouppgifter, projektarbete och elevstyrning. Väsentligt var att klasserna inte skulle vara stora, inte över 25 elever. Skolan var välutrustad för experiment och hade att ett stort bibliotek.   I Zillacus anda var den internationellt inriktad, med inriktning särskilt på Indien och Ghandi.  övergången till grundskola fördes den fram som en modell- och försöksskola, men den blev det inte officiellt innan det uppgick den nya helheten. Kända lärare och rektorer var Harry Krogerus och Per Falck, vilka sedan kom att verka vi normallyceet.

Tidigare var inte förbindelserna in till Helsingfors från förorterna på långt när desaemma som nu. Vartefter förorterna växte ut blev det därför aktuellt med lärdomsskolor också i enbergdem. År 1943 grundades Drumsö svenska skolförening, och skolklasser började arbeta i hyrda lokaler, bl.a. i folkskolan och i församlingssalen. Långvarig rektor (1953–1973) blev Eric Ehrstedt, och efter honom Hilding Klingenberg (1979 – ) Skolan fick ett eget hus 1960. Redan under Ehrstedts tid grundlades olika aktiviteter, bl.a. en höstmarknad, teater och konserter. Inför grundskolan kunde skolan med dess traditioner räddas genom att avtal md Esbo, och en fusion av mellanskolorna skedde 1978.

Ett år tidigare, alltså 1977, blev gymnasiebyggnaden i Mattliden färdig. med flyttningen till Esbo uppstod det för skolan, särskilt för gymnasiet oanade mjöligheter. 1989 invaldes rektor Hilding Klingenberg som representant för gymnasiet i en kommitté vid undervisningsministeriet som funderade på hur IB-gymnasieverksamhet kunde uppstå även i Finland, och följande år startade denna som försöksverksamhet i Mattlidens gymnasium och i Suomalainen yhteiskoulu. Men då var ju Mattliden redan kommunalt, varför IB:s verksamhet inte längre hör hit. Klingenberg har i en artikel i SA 30 redogjort för dess tillkom och egenheter. Ett faktum är emellertid att många av de lektorer som knutits till skolan redan under den privata Drumsö-tiden, bl.a. Gun-Maj Roiha i finska som blev den första IB-koordinatorn, och lektorn engelska, Harriet Lindroth, läroboksförfattare i engelska utgjorde en garanti för att IB-verksamheten lyckades.

Öster om Helsingfors uppstod betydligt tidigare än på Drumsö tanken på en egen lärdomsskola. Det var i villastaden Brändö redan 1912 med Rupert von Nandelstadh som initiativtagare. Brändö samskolas första föreståndare var Ulla Hausen, men betydligt mera kända blev rektorerna Bernard Estlander (1922–31) och Ruben Jansson (1938 – 51). Skolan fick ett eget hus redan 1920 och statsunderstöd 1921. År 1957 blev tillbyggnaden färdig. Inför skolreformerna på 1970-talet skedde en fusion med Botby svenska samskola till Östra svenska läroverket, men i och med skolstadierna separation blev Botby högstadieskola och Brändö gymnasium. Under rektorerna Matti Jyry och Maj-Britt Grönholms tid växte gymnasiet till ett av Svenskfinlands största och specialiserade sig på idrott, dock utan formellt specialgymnasietillstånd. Idrotten. Särskilt handbollen, förblev des varumärke, men också en allmänt kulturell inriktning, med den gamla privatskolans starka föräldraengagemang i bakgrunden, den s.k. Brändöandan.

 

Lärdomsskolorna på språköarna

Vi kommer nu till den grupp av privata lärdomsskolor som på lång sikt kanske haft den allra största betydelsen för svenskheten på respektive orter, nämligen på de s.k. språköarna: Tammerfors, Björneborg, Kotka och Uleåborg. Den största av dem är Svenska Samskolan i Tammerfors. Den grundades 1895 av en samling inflytelserika män. I bakgrunden fanns den svenska elementarskolan och den privata svenska fruntimmersskolan, vilka inte räckte till för det växande svenska bildningsbehovet i staden och dess omnejd. 1897 fick skolan statsunderstöd, och 1902 färdigställdes enligt ritningar av August Krook den kännspaka jugendbyggnaden söder om Pyynikki-åsen. Kraftfulla rektorer under läroverkstiden blev Viktor Groop, Gunnar Ehnholm, Mark Wallenius samt Anna-Lisa Bjurström, och eftersom det var en privatskola bör även nämnas den långvariga direktionsordföranden och hedersordföranden Lars Sandbacka. Viktiga för den svenska sammanhållningen i staden var skolans festtraditioner och samarbetet med församlingen. I och med grundskolereformen fick gymnasiet bestå som privat skola, men högstadiet blev på förslag av den s.k. Hoffman-kommittén ersättande skola. Särskilt viktig för svenskans fortbestånd blev lågstadieklasserna.

Björneborgs svenska skola lag grundades som ett aktiebolag 1892, inte oväntat på initiativ av Wilhelm Rosenlew. Tidigare hade det i staden funnits en svensk elementarskola och liksom på många andra håll en privat svensk fruntimmersskola. Till samskolan knöts också den privata svenska folkskolan och, långt senare, först 1972, också den privata svenska folkskolan i Kauttua. Långvariga rektorer var Uno Lagerblad (1896–1920) och den också som skriftställare kända Torsten Helsingius (1920 –    ) Efter dem kom Harry A. Rinne och framför allt B.O. Malmström (1965 – ), under vars tid det svenska skolväsendet i Björneborg anpassades till grundskolan på notsvarande sätt som i Tammerfors. Särskilt viktig blev också här den växande förskolan. Anmärkningsvärt är att BSS fått ta mot många återvändande elever från Sverige. Skolan var dock störst på 1920-talet med över 300 elever.

Den tredje svenska lärdomsskolan på en finsk industriort, Kotka Svenska samskola, började på initiativ av tullförvaltaren August von Nandelstadh anspråkslöst 1885 som tre förberedande klasser för gossar och flickor till den svenska fruntimmersskolan i staden. Tio år senare fick den statsunderstöd och utbyggdes till en fullständig mellanskola. 1897 grundades en garantiförening som snart skaffade skolan ett eget hus. Skolan fick elever från de industriorterna i Kymmenedalen, särskilt från Kuusankoski och den svenska minoriteten i Pyttis. Skolan utbyggdes till en nioklassig samskola och kunde redan 1903 dimittera sin första student. Den arbetade dock fram till självständighetstiden med svårigheter p.g.a. tillfälligt indraget statsbidrag och de växande levnadskostnaderna i staden. Under hela sin tid har skolan varit starkt beroende av donationer och fondstöd.  Långvariga rektorer var Nils Granlund och Urda Maria Backström (1956–87). I och med grundskolan blev mellanskolklasserna ersättande skola, men dess struktur växlade. 1998 talade man på nytt om helheten Kotka Svenska Samskola, först med ett grundstadium och ett gymnasium, men från 2000 om en enhetsskola. Skolan var med om att experimentera med samarbete med yrkesundervisningen, kombinationsstudier. Studentkullarna har varit små och framgången växlande. De senaste rektorerna har varit Lise-Lott Eskelinen och Ove Lindström.

Det fjärde av de svenska lärdomsskolorna på språköarna, som vid grundskolereformen ändrades till ersättande grundskolor med ett privat gymnasium som påbyggnad, Svenska Privatskolan i Uleåborg, har en brokig bakgrund. Förenklat uttryckt uppstod den så att en garantförening, som stiftats 1907, började upprätthålla privats fortsättningsklasser vid den statliga svenska mellanskolan, som gick tillbaka på svensk fruntimmersskola. På grund av det ryckiga statsunderstödet till mellanskolan övertog garantiföreningen skolan helt 1937. Det hade funnits ett statligt läroverk i Uleåborg på 1800-talet, men det ändrades till finskt vid sekelskiftet, så att den sista svenska abiturientklassen gick ut därifrån 1909. Det var för att ersätta den så uppkomna bristen på svensk gymnasieutbildning i staden som garantiföreningen bildades. Svenska privatskolan bombades under kriget men kunde byggas upp på nytt tack vare understöd från Sverige, och de återvändande eleverna därifrån gav liksom i Björneborg ett betydande elevtillskott. Senare fick skolan namn om sig som skolan för misslyckade elever på annat håll, men resultaten i studentexamen har vanligen ändå varit goda. Även senare har skolan kunnat levat vidare trots litet elevantal tack vare fondstöd och ett behovsprövat statsbidrag. Rektorer har varit bl.a. Greta Wetterstrand. Vid övergången till grundskolan blev grundskolklasserna ersättande skola, men elevupptagningsområdet vidgades och direktionen fick bestå. Rektor vd övergången var Börje Vähämäki, som senare flyttade till USA och meriterade sig.

Utöver de hittills behandlade privata lärdomsskolorna uppstod det längs kusten några andra svenska samskolor som gav möjligheter för elever från landsorter att avlägga studentexamen. Den största och på sikt viktigaste av dessa var Grankulla (svenska) samskola. Den grundades på initiativ av fru Louise Lybeck inom ramen för aktiebolaget Grankulla villasamhälle 1907, men snart övertogs ägandet av en särskild skolförening. Dimissionsrätt erhåll den nioklassiga samskolan 1916. Till dess rektor utsågs Magnus Hagelstam, som blev ett begrepp i staden och kvarstod ända till 1947, och lika långvarig blev dess föreståndarinna Siri Laurent, som alltså hade de fostrande ansvaret för flickorna. Från början kom en stor del av eleverna från norra Esbo, och tack vare järnvägen en hel del elever väster- och österifrån. Man byggde också två elevhem, Granhult och Berga, så att man kunde ta emot elever från andra orter.  Genast i början inrättades en separat tvåårig praktisk linje för flickor, som inte siktade på studentexamen. I början experimenterades med frivillig religionsundervisning och språkundervisningen betonades, men tack vare goda specialsalar och lärare var även naturvetenskaperna framstående. Liksom i andra samskolor företogs rikligt med utfärder och fotvandringar, och skolan har haft framträdande idrottare. Vid övergången till grundskola överlät stiftelsen skolan med tillgångar och skulder till Grankulla stad. Grundskolans högstadium fick namnet Hagelstamska högstadiet (från 2007 Hagelstamska skolan). Rektor vid skolans tillkomst högstadiet blev Lisa Rehn och efter henne Marianne Lindberg, som också basat för den mångsidiga 100-årshistoriken. För gymnasiet till trädde Krister Krokfors 1977 och efter honom Lars Kajander.

Utöver Grankulla Samskola uppstod i Västra Nyland och Åboland några privata svenska lärdomsskolor, typiskt nog på bruksorter, där det fanns ett visst kapital och ett elevunderlag i de ledande kretsarnas familjer. Sådana var Lojo, Kimito och Pargas. Vi börjar med Pargas som är äldst. Tanken på en samskola där uppstod 1910, inte oväntat med bergsrådet Emil Sarlin som en av drivande krafterna. Långvarig rektor blev särskilt Gustav Adolf Korander (1920–59). Speciellt för skolan var att den fungerade bara som mellanskola ända till 1947, då den fick fullständiga läroverksrättigheter. Ett nytt hus fick skolan först 1957. Rektor före grundskolans tillkomst var bl.a. Sven Nyberg (1968–73), kända lärare bl.a. makarna Hjalmar Krokfors och Viola Renvall-Krokfors. !973 överläts skolhuset och tillgångarna till Pargas köping, men grundskolans högstadium fick namnet Sarlinska högstadiet. För gymnasiet blev det nu vanligare än tidigare att ta elever fån Nagu, Korpo och Houtskär, därifrån det tidigare hade varit brukligt för begåvade elever att söka sig till de något av de många läroverken i Åbo och bo inackorderade i staden under terminerna.

Kimito

I Lojo grundades en samskola först 1948, då elevantalet ökade resorna till Karis började kännas betungande. För upprätthållarna kring Lojo Kalk har dess korta historia hela tiden varit en kamp för tillvaron. Först förvägrades tillståndet för mellanskola och några år senare också för gymnasiet, då det politiska klimatet för nya privatskolor började bli allt kärvare. Trots det lyckades man bygga ett skolhus 1950. På 1960-talet fann man att skolan inte uppfyllde på statsbidrag och omöjliga krav ställdes på återbetalning för flera år, ett krav som efter långvariga underhandlingar kunde lösas först efter grundskolans tillkomst genom en formell ersättning på 10 %. När grundskolan tillkom uppstod en lång emellertid elevupptagningsområdet: i Sjundeå var saken klar, men skulle eleverna från Ingå hänföras till Lojo eller Karis. Frågan löstes så att 1/3 av dem hänfördes till Karis. Gymnasiets skolhus förblev emellertid i skolbolaget ägo ända till 1985

Ungefär samtida med Grankulla samskola var Vasa Svenska Samskola. I februari 1906, beslöt ett antal inflytelserika personer, bl.a. Karl Ekholm och bröderna Kurtén att starta ett alternativ till Vasa svenska lyceum och Vasa svenska flicklyceum, vilka var överbelastade och pojklyceet inte just då särskilt populärt. Följande år grundades en garantiförening, som 1938 ändrades till en stiftelse. Man fick utrymmen i den kurténska fastigheten vid Sandögatan och 1935 en tillbyggnad. Rektorer var i början J.J. Huldén och Axel Iversen, samt från 1928 Lennart Pensar som blev lång-varig. Man satsade särskilt på språkundervisningen; samskolan hade till åtskillnad från lyceet t.ex. tyska som första främmande språk från klass 2, också sedan andra skolor övergått till engelska. Liksom många andra privatskolor engagerade man eleverna i utfärder och fotvandringar, under Pensars tid bl.a. en lång fotvandring i Tavastland. Efter honom kom den unga Kurt Jern (1962–92), känd också som historiker, och sedan Thomas Öhman.  Det var under Jerns tid som man tog det viktiga beslutet att bli Korsholms gymnasiet. Vasa stad övertog skolans fastigheter i staden. Övriga tillgångar deponerades i en fond, Vasa skolfond, som möjliggjort bl.a. lägerskolor och den praktfulla 100-årshistoriken: Vår odlings utveckling och blomstring, ett stort grupparbete, redigerat av Öhman.

Om man undantar några tidiga fruntimmersskolor och de s.k. förberedande skolorna är det av de övriga städerna i svenska Österbotten bara Nykarleby som en längre tid haft en lärdomsskola. Där uppstod det efter en fruntimmersskola under slutet av 1800-talet ett vakuum som gjorde att man fundera på en samskola. En privat sådan grundades av ett aktiebolag 1919, men i skuggan av seminariet, Kristliga folkhögskolan och Jakobstads samlyceum uppstod det inget behov av ett gymnasium förrän i slutskedet, när Jakobstads samlyceum blev överfullt. Man hoppades på ett statligt sådant, och statsrådsbeslutet att grunda en åttaklassig statlig lärdomsskola kom faktiskt först 1966. Nykarleby och kommunerna omkring (Nykarleby landskommun, Munsala och Jeppo) hade orten tid två mellanskolor, den gamla privata och en kommunal. När seminariet indrogs, fann statsmakten det angeläget att ge något i stället och övertog därför lärdomsskolan. En sådant passade dock illa in i det nya skolsystemet, varför kommunerna övertog den. När de sista mellanskoleleverna gick ut var därför den privata skolas saga all. Den nya grundskolan med nybyggnad och gymnasiets utveckling till ett specialgymnasium är sedan en annan historia.

På landsbygden uppstod det 1928 i Vörå med bl.a. Lennart Simons som pådrivare och blev på fyrtiotalet en fyraklassig mellanskola på sex- eller femklassig folkskola som grund. Dess mest kända och nästan enda rektor var Anders Werner Ekman (1945–68). Den växte under de stora åldersklassernas tid ut med parallellklasser och kom att utgöra grunden för Vörå – Maxmo -Oravais grundskola respektive Vörå samgymnasium när grundskolan infördes. Ekman var en mycket auktoritativ rektor som undervisade inte bara i sitt eget gebit, matematik, utan även i andra läroämnen, t.ex. i tyska. När hans bästa elever kom till Vasa svenska lyceums gymnasium lyste de därför just i dessa läroämnen.

Efter modell från Vörå grundades det även i Malax 1946 med bl.a. Uno Maans och Harald Wiik en treklassig privat samskola. En garantiförening bildades 1948 och samma år kom statsrådsbeslutet. Den inrymdes i en byggnad i Övermalax, senare kallad Fredmans kafé. Den fick elever, mest flickor, främst från Malax men även från grannkommunerna Solf, Petalax och Korsnäs, för vilka skolvägen om de inte bodde inneboende kunde bli ganska besvärlig. Holger Wester berättar i skolans historik (1962) hur det var att skida, gå eller cykla från Söderfjärden i Solf upp genom skogen till den gamla strandvägen och där invänta postbussen från Vasa. År 1961 beslöt kommunen, som även dittills hade understött skolan, att överta den, vartefter den 1970 övergick i den kommunala mellanskolan i Petalax. Skolan hade den för mellanskolan sedvanliga timplanen och även några praktiska ämnen. Alldeles särskilt minns den sista rektorn Helge Granholm hur men ända från första klassen kämpade med finskan 6 timmar i veckan enligt Strengs Suomen kielen alkeet.

De många privata svenska skolorna i Finland är nu genomgångna, och det är tid för en sammanfattning. Det är huvudsakligen tre faktorer som bidragit till uppkomsten av de relativt många privatskolorna i Svenskfinland. Om vi undantar en del privata skolor på större gårdar före det kommunala folkskoleväsendets uppkomst tryggade det för folkskolornas del behovet av primär skolgång på svenska på elevspråkgränsen eller i vissa finska trakter. Som vi såg i det första avsnittet spelade Svenska folkskolans vänner i uppkomsten av svenska skolor i förskingringen. Man kan ange ett trettiotal skolor av denna art, av vilka en stor del har försvunnit, men några, främst på språköarna blivit bestående och tillsammans med lärdomsskolorna vidgat det svenska skolväsendet i Finland utanför de ursprungliga svenskbygderna. För lärdomsskolornas del utgör de gamla fruntimmersskolorna, som uppkom också som statliga i kraft av den kejserliga förordningen 1843, en väsentlig upptakt. Det var m.a.o. flickornas behov av möjlighet att skaffa sig högre bildning som utgjorde drivkraften, särskilt när det kombinerades med de nya samskolesträvandena på 1880- och 90-talet. Detta var nog viktigare än själva pedagogiken. Samtidigt var statsläroverkens otillräcklighet, både under och efter den ryska tiden, en väsentlig faktor. Några av samskolornas grundläggare, t.ex. Karl Henrik Broberg och Laurin Zilliacus, var påverkade av de nya strömningarna från USA och strävade efter att förverkliga dessa i sina respektive skolor. Ännu vid grundskolans tillkomst försökte man dem som motiv bevara några av privatskolorna i Helsingfors som försöksskolor, och deras pedagogiska specialiteter presenterades i lärarutbildningen. De privata lärdomsskolorna följde, kanske främst för studentexamens skull, i huvudsak de statliga timfördelningarna, men de var inte bundna till dessa utan kunde ha t.ex. ett lite annat språkprogram samt vissa praktiska klasser eller kurser.

I ett par avseenden fick de privata lärdomsskolorna en särskild svensk betydelse. Den främsta är att de svenska skolorna på språköarna kunde bevaras som privata och (för grundskolornas del) som s.k. ersättande skolor. Det har inte kunnat ske utan behovsprövat statsstöd och en generös inställning från fonderna, särskilt när det gällt fastigheterna. Den andra behållningen på lång sikt var att nåsvagtgra av de små privata samskolorna i Österbotten gav en grund för kommunala gymnasier på landsbygden, vilka mot alla odds lyckats bevara sin ställning och t.o.m. specialisera sig (Vörå och Nykarleby.

En icke föraktfull betydelse fick privatskolorna dessutom genom att ägarna vid grundskoleformen lyckades placera penningtillgångar i fonder, som gjort att inte bara gymnasierna utan också flera högstadieskolor kan dela ut stipendier åt eleverna. För de försvunna folkskolornas del återgick kapitalet, där så hade stadgats, till Svenska folkskolans vänner eller donerades dit senare och har sålunda på ett nytt sätt genom bidrag och stipendier kunnat vitalisera svensk undervisning och läromedelsproduktion.

När man studerar elevmatriklarna från de många privatskolorna, särskilt i Helsingfors blir man, om inte förr, medveten om den tillgång som kompetens- och bildningshöjande resurs de haft för tusentals svenska elever som annars knappast skulle han kunnat gå vidare, särskilt som yrkesutbildningen tidigare var svagt utbyggd. För hundratals svenska filosofiemagistrar och studerande innebar de många svenska skolorna, också innan de auskulterade, ett gott och intressant levebröd. Flera av dem återfinns sedan som ordinarie lärare, rektorer, universitetslärare och forskare.

[:]