Åbo folkskola. (Bild Ikonen 2017, 44)
Från 1850-talet verkade flera småbarnsskolor i Åbo. På 1870-talet skulle de ha haft c. 700 elever. I det skede som folkskolorna inlede sin verksamhet hade omkring 3/4 av elverna redan fyllt 7 år och i stället för lek hade man redan inlett elementär undervisning. Den första folkskolan i Åbo började sin verksamhet 1869. Trots att det ännu inte stadgades om läroplikt skulle varje stadsförsamling ombesörja folkskolundervisning så, att de barn som inte hemma eller i andra skolor fick undervisning kunde komma till folkskolan som 8-åringar och stanna där tills de hade fyllt 14 år. Senatens gav en förordning om folkskolorna i städerna år 1871. Det första reglementet för skolan i Åbo godkändes samma år. Enligt detta skulle Bell-Lancasterskolan införlivas med folkskolan. I Åbo kom folkskolan att bli de mindre bemedlade familjernas skola. År 1872 inledde folkskolan sin verksamhet vid Alexanderstorget i lägre elementarskolans tidigare byggnad. Skolhuset hade blivit färdigt redan 1867. Sist före rivningen verkade Cygnaeus folkskola i byggnaden.
I folkskolans reglemente ingick noggranna bestämmelser om undervisningen, eleverna, disciplinen, lärarna och lärarinnorna, förvaltningen och skötseln av skolans ekonomi. I den lägre folkskolan fick en lärarinna inte hsa fler än 60 elever. Överskreds antalet måste hjälplärare anställas och helst en ny skola grundas. Senare sänktes elevantalet först till 50 elver och senare till 35 elever.
I lägre folkskolans två årskurser undervisades pojkar och flickor i samma grupp i tredje våningen av lägre elementarskolans byggnad, men i den högre folkskolan skulle de gå i skilda klasser. Flickorna placerades i Bell-Lancasterskolans huvudbyggnad, gossarna i en stor träbyggnad på samma tomt. Skilda pulpeter fanns inte utan eleverna satt på långa bänkar med ett skillt bräde för läseböckerna. Den högre folkskolans fyra årskurser hade en mera mångsidig undervisning. Läroplanen omfattade religion, modersmålet, geografi, historia, aritmetik, geometri, naturlära, kalligrafi, teckning, sång och gymnastik. Handarbete undervisades till en början endast för flickor. Slöjdundervisningen för gossarna kom in i läroplanen först i ett senare skede. I historieundervisningen koncentrerademan sig på det egna folkets historia, men världshistorien ingick också. Discplinen skulle vara vänlig men fast och som bestrasffning fick alltjämt användas också fysisk bestraffning och arrest. Skoldagens längd skulle till en början vara 4 timmar. Man gick i skolan från måndag till lördag och veckotimmantalet var således 24.
Folkskolan skulle ha en direktion och i städerna skulle en inspektor övervaka verksamheten både i den svensk- och finskspråkiga undervisningen. Direktionen skulle välja lärare och lärarinnor, granska och godkänna undervisningsprogrammet samt handha skolans ägendom. Lärarkåren fick välja en representant till direktionen. För att främja skolgången skulle stadens alla fattigvårdsdistrikt välja ett skolråd vars vikltigasdte uppgift var att se till att alla barn i skolåldern faktiskt gick i skolan.
Av utgiftsstadgan framgår att manliga lärare fick högre lön än de kvinnliga. Ordinarie lärare fick också ett hyresbidrag. De första svenskspråkiga lärarna som valdes var ildegard Reichnitz och Elsa Ekqvist. Inför valet var de tvugna att för direktionenm avlägga ett undervisningsprov.
- Ikonen Kimmo: Skolorna i Åbo aspeglar sin tid. 140 år av allmänbildande undervisning 1872-2012. Åbo 2017.