Under mina år som lärare i Umeå reagerade jag på att många elever inte visste att dagens Sverige och Finland en gång varit ett land. Inte heller visste många att svenska är ett av Finlands två modersmål. Varför var kunskaperna om detta så låga? Dessa frågor ledde mig vidare till funderingar om hur den gemensamma svensk-finländska historien har berättats i rikssvenska och finlandssvenska läroböcker genom åren. När jag fick möjlighet att genomgå licentiand- och doktorandstudier var det just den frågan som blev mitt avhandlingsämne.

Syftet med min avhandling var att undersöka ur vilket perspektiv det förflutna berättats i riks- och finlandssvenska läroböcker och genom dessa perspektiv, vilka olika gemenskaper har läsarna av läroböckerna påbjudits. Med andra ord: vilken historia, vilken berättelse av det förflutna, har utbildningsväsendet velat att den kommande generationen ska ha med sig ut i livet. Avhandlingsfrågorna rörde händelser ur det förflutna men också beskrivningar av vad som beskrivs som ”svenskt” och ”finskt”. I detta bokkapitel återges resultaten om historieberättelserna.

Eftersom läroböckerna i studien författades mellan 1866 och 2016 finns vid händelser från 1866 också samtida eller i tid närliggande perspektiv, dock minskar antalet läroböcker i takt med att tiden går framåt. En bok från 1866 kan så klart inte tolka andra världskriget.

Studiens 276 rikssvenska och finlandssvenska läroböcker i skolämnena historia, geografi och samhällslära/samhällskunskap[1] har lästs textnära för att studera relationen mellan Sverige och Finland och hur det förflutna rörande ländernas relationer har berättats. Dessa texter har sedan jämförts och satts i sammanhang av den samtida folk- och grundskolan läroplaner, skolämnen, samhällskontext och samhällsutveckling. De olika berättelserna av det förflutna har analyserats utifrån historiebruk för att se vilken typ av gemenskap som läroböckerna lyfter fram genom att analysera ur vilket perspektiv de antar i berättandet av det förflutna.

Historiebruksforskningen kan kort och något förenklat förklaras med vilken slags perspektiv de antar, vilket syfte den historiska berättelsen har. Berättas historien för att försvara någons existens (existentiellt historiebruk), eller berättas historien för att fostra eleverna till moraliskt agerande (moraliskt historiebruk). Är berättelsen ideologisk, det vill säga syftar det till att skapa en nationell sammanhållning eller för att skapa ett demokratiskt sammanhållet samhälle (nationalistiskt-ideologiskt eller demokratiskt-ideologiskt historiebruk), eller är det så att historien undviks att berättas för att ignorera eller glömma bort något (icke-bruk av historien).

Nedan presenteras resultaten utifrån några betydelsefulla historiska händelser som tas upp, eller inte tas upp i läroböckerna.[2]

Tiden före gemensam tid, samt erövringen eller kristnandet

De analyserade historieperioderna inleds med tiden för vikingatiden, en berättelse som återges i både den rikssvenska och den finlandssvenska historielärobokstraditionen. Berättelsen om vikingatiden är likartad, även vid förändringar över tid. Den svenska nationella historieskrivningen om vikingatiden övergår på 1950-talet till en berättelse om tidig demokrati och jämställdhet, från att tidigare varit en berättelse som betonat råa, hårda och krigiska vikingar som plundrade det de kunde. Denna förändring återspeglas i både rikssvenska och finlandssvenska läroböcker på 1950–60-talen. Både de rikssvenska och de finlandssvenska läroböckerna följer med andra ord mönstret för den svenska nationella historieskrivningen rörande vikingatiden. Vikingatiden tolkas också som en germansk företeelse och norska, svenska och danska vikingar nämns i berättelsen. Intressant är att läroböckerna redan här utgår från ett nationellt perspektiv av Norge, Sverige och Danmark, detta trots att inga nationer fanns på vikingatiden. 1800-talets nationella perspektiv, i vilken läroböckerna i studien inledningsvis författades, har alltså slagit igenom och det förflutna tolkas genom en nationell lins. I den finlandssvenska kontexten blir det intressant, då det nationella perspektivet antar ett slags språkligt-etniskt perspektiv där vikingatiden är svenskt, men ändå finlandssvenskt. I en del finlandssvenska läroböcker står att det var så de första svenska bosättningarna i Finland kom till, ibland att det var svenska ålänningar som deltog i vikingatågen.

Det nationella perspektivet av svenskt och delvis också finskt fortsätter i berättelserna som korstågen, som kan sägas vara startskottet för svenskt styre öster om Bottenviken. I berättelserna om korstågen, eller erövringen av Finland finns både likheter och skillnader mellan historielärobokstraditionerna. Likheterna består i legitimeringen av korstågen, vilket avspeglar en svensk rättrådighet, något som lyftes fram som en germansk rättrådighet som fanns inneboende redan innan svenskarna kristnades. Dessutom betonar båda traditionerna kristnandet som införande av lag, rätt och ordning genom svensk organisation och rättrådighet i Finland. Orsakerna till korstågen skiljer sig åt både över tid och mellan riks- och finlandssvenska läroböcker. I finlandssvenska läroböcker argumenterats ibland flera orsaker i samma lärobok, exempelvis ses spridandet av kristendom, skyddande av redan kristna men också erövring av ekonomiska skäl. De ekonomiska argumenten börjar lyfta fram 1958 och framåt. Rikssvenska läroböcker lyfter i huvudsak fram spridande av kristendom och skyddande av kristna. Inte förrän på 2000-talet beskrivs korstågen som erövringskrig.

 

Stormaktstidens krig, samt frigörelse från eller uppror mot kungamakten

I berättelserna om den ca 650 år långa gemensamma historien finns både likheter och skillnader mellan de rikssvenska och de finlandssvenska läroböckerna. De stora skillnaderna finns runt kungavalet 1362, lidandet under stormaktstiden, klubbekriget, Anjalaförbundet samt stoffmängden runt 1808–1809 års krig. Likheterna rör hur kungamakt och politisk historia dominerar och hur stormaktstiden lyfts fram som en storslagen tid.

Kungavalet 1362 nämns i totalt tre rikssvenska historieläroböcker, men i närapå samtliga finlandssvenska läroböcker. Dessutom nämns händelsen i finlandssvenska läroböcker i samhällslära i samband med presidentvalet. Händelsen ses med andra ord som viktig i Finland men oviktig i Sverige. I Sverige ses detta som ett kungaval bland många, inget som har någon särskild betydelse för den fortsatta svenska historien, medan händelsen i Finland innehar en stark symbolik. Symboliken pekar på en startpunkt för Finlands värde, att den östra rikshalvan får delta i val och kan påverka inom kungariket. Detta symboliska värde påverkar benägenheten att lyfta fram händelsen ur det förflutna och ge den en plats i historieskrivningen, en symbolik som inte finns i Sverige.

En annan viktig symbolik är folkets bidrag och uppoffring till riket i stort. Lidandet under stora och lilla ofreden nämns i flertalet av de undersökta finlandssvenska läroböckerna. Flera viktiga personer, exempelvis Arvid Horn, nämns och tillskrivs Finland. Den rikssvenska berättelsen fokuserar på det svenska och östra rikshalvan försvinner in i helheten, inga finländska bidrag till styret eller kriget lyfts fram och inte heller lyfts östra rikshalvans lidande upp. Arvid Horn nämns givetvis, men hans bakgrund i östra rikshalvan ignoreras helt. Även i finlandssvenska läroböcker ligger tyngdpunkten på starka kungar och politisk historia, men i de rikssvenska läroböckerna är detta mycket tydligt fokus i kombination med territoriella förluster och gränsdragningar det vanligaste.

Den största skillnaden mellan de rikssvenska och finlandssvenska läroböckerna uppkommer där tidens uppror eller frihetssträvanden beskrivs. Att händelser där det ”hettar till” innehar större skillnader i beskrivningar är inte förvånande då där ofta finns starka symbolvärden, men hur de skiljer sig åt är intressant.

Klubbekriget är ett exempel på en händelse där de två lärobokstraditionerna skiljer sig åt. Kriget får relativt stort utrymme i finlandssvenska läroböcker, medan det enbart nämns i förbigående i ett fåtal rikssvenska läroböcker och då i samband med att finskspråkiga svedjebrukare på tidigt 1600-tal bosatte sig i Mellansverige, delvis på grund av Klubbekriget. Utrymmet visar på vilket betydelse det har i de två lärobokstraditionerna. I de finlandssvenska läroböckerna ses också två alternativa berättelser där svekomanska och fennomanska perspektiv konkurrerar om tolkningsföreträde, något som beror på en konflikt inom den finländska historieskrivningen. En sådan inre kamp om tolkningsföreträde går inte att urskilja i de korta konstaterandena i rikssvenska läroböcker.

Även Anjalaförbundet skiljer sig åt i de två lärobokstraditionerna. Rikssvenska läroböcker beskriver händelsen olika över tid, men händelsen beskrivs oavsett nyansskillnad genomgående som ett förräderi eller myteri. Anjalamännen döms särdeles hårt i läroböcker författade decennierna 1900–1920, vilket har grund i en samtida svensk assimilationspolitik och en begynnande Ålandskris. Finlandssvenska läroböcker ger större utrymme till att beskriva händelsen och ofta tolkas Anjalaförbundet som startskottet till Finlands nationalanda. I finlandssvenska läroböcker lyfts också fler olika förklaringar till Anjalamännens agerande än rikssvenska läroböcker.

Efter ca 650 år tillsammans delas kungariket Sverige 1809 och östra delen blir ett ryskt storfurstendöme. Händelsen är resultatet av 1808–1809 års krig (I rikssvenska läroböcker kallat Finska kriget!) I berättelsen om dessa händelser skiljer sig mönstret över tid åt i rikssvenska och finlandssvenska läroböcker.

 

1808–1809 års krig, Fredrikshamnsfreden och 1800-talets åtskilda historia

Kriget och krigsförloppet ges generellt sett större utrymme i äldre läroböcker än yngre. Runt 1940-talet tunnas berättelsen ut och i rikssvenska läroböcker kommer händelsen med tiden att stanna vid själva förlusten av Finland.

Kriget får större utrymme i finlandssvenska läroböcker än rikssvenska. Utmärkande för de finlandssvenska läroböckerna är att de presenterar flera olika orsaker till kriget än de rikssvenska. Exempel på orsaker är att Napoleon och Gustav IV Adolf hade egna konflikter som påverkade händelseförloppet, att Napoleon och Alexander gjort upp egna planer för att utvidga sina landområden, att Alexander själv beordrade anfallet västerut eller att Alexander helt utesluts från berättelsen och istället konstateras ett ryskt anfall. Beskrivningarna om krigsförloppet är sedan omfattande och detaljerade fram till 1950-tal där de minskar i omfång, men fortfarande får större utrymme än i rikssvenska läroböcker.

I de rikssvenska läroböcker som tar upp kriget, läggs såväl skulden för kriget som själva förlusten på enskilda personer som får agera syndabockar. Kriget skylls bland annat på Gustav IV Adolfs envishet och hans dåliga omdöme och beslut, men också Napoleon själv pekas ut. Förlusten i kriget förklaras genom förräderi vid Sveaborgs fall, att officerare inte gjorde sitt bästa eftersom de ansåg kriget redan förlorat då de var illa rustade för krig. Genom att skapa en syndabock skyddas Sverige som helhet från nederlaget och den prestigeförlust förlusten av Finland innebar.

Freden i Fredrikshamn beskrivs enhetligt av de rikssvenska läroböckerna som en orättvis, hård och dyr fred, som en stor prestigeförlust och en territoriell förlust av en tredjedel av rikets landyta, men också en förlust av brödrafolket i öst. De finlandssvenska läroböckerna varierar mellan känslosamma uttryck liknande de rikssvenska och mer osentimentala konstateranden.

Därefter går beskrivningarna snabbt över till Borgå lantdag och Alexanders försäkran om Storfurstendömet Finlands särställning i det ryska riket. I Sverige berättas om statskuppen 1809 och ”importen” av Jean Baptiste Bernadotte (Carl XIV Johan) som ny kung, och därmed lämnas den gemensamma historien.

De båda gamla rikshalvorna vänder sig inåt och relativt lite om det nya grannlandet berättas i de två lärobokstraditionerna det närmaste århundradet. De skriver en del om kultur och litteratur under 1800-talet där de rikssvenska läroböckerna både lyfter fram och tar viss ära från svensktalande personer som Topelius, Runeberg och Nordenskiöld, medan de finlandssvenska läroböckerna också lyfter fram deras finländska hemvist eller ursprung. I finlandssvenska läroböcker ses ibland berättelser om Sveriges utveckling under 1800-tlaet, men i rikssvenska läroböcker verkar Finland nu betraktas som Ryssland och ägnas nästintill ingen uppmärksamhet. Inte förrän i berättelsen om 1910-talet vänds de rikssvenska läroboksblickarna mot grannlandets politiska utveckling.

Händelserna åren 1917–1921, Självständighet, Krig och Ålandsfrågan

I och med första världskriget och Finlands självständighet återupptas berättelser om Finlands händelseutveckling i de rikssvenska läroböckerna. Nya händelser sker, vilka grannländerna måste hantera och förhålla sig till. De rikssvenska läroböckerna vänder blicken österut i och med Finlands självständighet och Finlands nämns därmed som ett av de nordiska länderna. Självständigheten i sig beskrivs i rikssvenska läroböcker enligt tre linjer, att självständighet för Finland och andra delar av gamla Ryssland var ett led i Lenins och den nya ryska ledningens politik, att det fanns en implicit finländsk plan att om Ryssland förlorade världskriget skulle Finland bli ett fritt land, eller att Finland bara passade på att utropa självständighet när ryska revolutionen kom. Variationerna i linjerna illustrerar den rikssvenska synen på i vilken grad Finland själv agerade för att erhålla självständighet.

De finlandssvenska läroböckerna beskriver självständigheten enhetligt och även om mindre variationer finns så målas självständigheten upp som ett lugnt och fredligt agerande av Finlands folk i samband med tsardömets sammanbrott. Att den fredliga lösningen betonas kan ha betydelse då inbördeskriget är direkt påföljande historisk händelse i Finland. Kontrasten mellan den fredliga självständigheten och det påföljande inbördeskriget är slående. De finlandssvenska läroböckerna beskriver händelsen antingen genom korta konstateranden eller genom målande ingående beskrivningar av kriget. Av de två linjer som kan skönjas är den första att försöka visa båda sidornas perspektiv där alla inblandade i kriget tillskrivs såväl tapperhet som hårdhet och förbittring, den andra linjen antar ett mer vitt perspektiv där röda ibland beskrivs som löst folk eller där socialism och våld slås samman. De stora skillnaderna i perspektiv kan förklaras av när läroböckerna skrevs. Generellt kan sägas att ju närmare inbördeskriget desto vitare perspektiv. Runt 1950 börjar läroböckerna beskriva även det röda perspektivet, kanske som ett led i den försoningsprocess som följde på andra världskriget.

De rikssvenska läroböckerna genomgår också en förändring runt 1950. Även i Sverige intog äldre läroböcker ett vitare perspektiv där de röda ibland fördöms i hårda ordalag, men från 1950 intas tydligt ett rödare perspektiv. Det röda perspektiv som ses i rikssvenska läroböcker efter 1950 har ett klart rödare perspektiv än de finlandssvenska läroböckerna som helhet. Orsaker till att rikssvenska läroböcker från denna tid har ett rödare perspektiv än de finlandssvenska läroböckerna kan bottna i den starka socialdemokrati och solidaritet med socialism Sverige hade vid tiden, samt att de inte själva varit direkt berörda av kriget.

Efter inbördeskriget uppkom Ålandsfrågan, där en konflikt om Åland uppkom mellan Sverige och Finland.  Ålänningarnas önskan att få tillhöra Sverige istället för Finland väckte känslor och oenighet mellan länderna. Då de två grannländerna inte kunde nå en lösning fick frågan slutligen avgöras av det nybildade Nationernas Förbund (NF). Ålandsfrågan var aktuell 1918–1921 och löstes 1921 genom att Nationernas Förbund deklarerade att Åland tillhörde Finland. Båda lärobokstraditionerna lyfter fram den fredliga lösningen genom NF, vilket är en viktig poäng i båda länderna. Därutöver finns en del skillnader, både mellan länderna och tid. Några rikssvenska läroböcker samtida med händelsen nämner Ålandsfrågan genom konstateranden eller att ålänningarna, som ”är svenskar” ville tillhöra Sverige, men att Finland motsatt sig denna önskan. Implicit visar uttrycket att ålänningarna ”är svenskar” att läroboksförfattarna ansåg att Åland egentligen borde tillhöra Sverige, men att NF beslutat annorlunda. Under 1940–1950-talen försvinner berättelserna ur de rikssvenska läroböckerna. Händelsen var utagerad, ansågs oviktig och kanske som en förlust som inte borde belysas.

I finlandssvenska läroböcker berättas händelsen genomgående efter 1920, och berättelsen om Ålandsfrågan är också relativt enhetlig. De flesta historieläroböckerna skriver att ålänningarna hade en önskan att tillhöra Sverige, och att detta ledde till en tvist mellan Sverige och Finland, där NF beslutade att Åland fortsatt skulle tillhöra Finland. Samhällslära- och geografiläroböckerna tydliggör också att det var genom Ålandsfrågan som Åland gavs självstyre. Faktum att det svenskspråkiga Åland har självstyre gör berättelsen om Ålandsfrågan ständigt aktuell i Finland. Även att Åland har särskilda privilegier ger också legitimitet och styrka till övriga Svenskfinland (även om Ålands önskan att tillhör Sverige vid tiden för Ålandsfrågan delvis betraktades som ett svek mot övriga Svenskfinland). Sammantaget gör detta berättelsen som Ålandsfrågan ständigt aktuell och viktig i den finlandssvenska kontexten.

I läroböckernas berättelser om 1930-talet vänds blickarna mot det egna landets utveckling, men även mot Europas, främst Tysklands och Italiens, utveckling. Den egna inre utvecklingen rör i den rikssvenska kontexten demokratisering, socialdemokrati och folkhem, med det i den finlandssvenska kontexten rör demokratisering och språkstrider.

Andra världskriget

När andra världskriget beskrivs vänds blickarna i både rikssvenska och finlandssvenska läroböckerna även mot grannländerna i Norden. Det är tydligt hur de nordiska länderna, bland dem Sverige och Finland, beskrivs genom ett slags nordiskt brödraskap. En enhet av små nordiska stater med gemensamt förflutet.

Rörande relationen mellan Sverige och Finland lyfter rikssvenska läroböcker fram den så kallade Finlandshjälpen, en frivillig rörelse som samlade hjälp till Finland trots att den svenska neutraliteten förbjöd Sverige att agera på regeringsuppdrag. Genom parollen ”Finlands sak är vår”, samlade privatpersoner in mat, vapen och frivilliga soldater som transporterades till Finland som anfallits av Sovjetunionen. Det är en berättelse som återges flitigt i rikssvenska läroböcker och som betonar svenskt samarbete som solidaritet med det gamla broderlandet och visar på en underliggande berättelse är att svenskarna ställer upp när det gäller. Några läroböcker nämner även de krigsbarn som placerades i Sverige under krigsåren.

I finlandssvenska läroböcker betonas hur Finland ”läks samman” efter inbördeskriget då de nu gemensamt stod inför den sovjetiska fienden. Rörande Sverige syns i finlandssvenska läroböcker ett tudelat förhållande till Sveriges neutrala hållning, där å ena sidan det gamla broderlandet skickade resurser, men å andra sidan lämnade den unga nationen Finland ensamma mot den stora jätten i öster. Det som i Sverige beskrivs stort och viktigt som Finlandshjälpen, beskrivs visserligen i flera finlandssvenska läroböcker som en viktig hjälp, men många lyfter också fram ensamheten, övergivenheten som Finlands folk kände inför kriget österut. Besvikelsen över att Sverige som stat, nation, inte kom till Finlands hjälp anas i flera läroboksframställningar.

Olikheterna i ländernas krigsförlopp, alltifrån neutralitet, direkt krig, permitteringstrafik, fortsättningskrig och relationerna med Sovjet respektive Tyskland har givetvis påverkat såväl det förflutna i sig, men också tolkningarna av det förflutna, därav ses också flera skillnader i lärobokstraditionerna.

Efterkrigstid och demokratisering

Den direkta efterkrigstiden påverkade Sverige och Finland på olika sätt. Medan Finland stod inför ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen och en delvis förstörd infrastruktur, var Sverige skonat från det direkta kriget och kunde genast sätta igång fabriker och tuffa iväg mot en framtid där deras produktionsvaror efterfrågades i hela Europa. I berättelsen om detta skiljer sig läroboksberättelserna åt, där det i finlandssvenska läroböcker ibland ses statistiska jämförelser av sin egen utveckling inom olika områden gentemot Sovjet och de nordiska länderna.

Läroböckernas berättelse om efterkrigstiden är annars i flertalet sammanhang likartad och den handlar inledningsvis om nordisk samhörighet och flera historiska samarbeten belyses, som exempelvis Kalmarunionen och ländernas bitvis gemensamma historia. Samtida samarbeten som Nordiska rådet och Föreningarna Nordens arbete lyfts särskilt fram i de två lärobokstraditionerna under 1950–1960-talet.  I läroböcker i samhällslära/samhällskunskap och geografi finns också ett fokus på Norden och samarbeten inom såväl gränshandel, transport och kommunikation, turism, arbetsmarknad, gemensamt porto och passfrihet lyfts fram. Att båda lärobokstraditionerna lyfter fram vikten av samarbeten är tydlig.

En annan likhet, som på grund av lärobokstraditionernas olikheter blir en skillnad är synen på samhörighetbaserat på språk. Då studien har en asymmetrisk design av svensk majoritet i Sverige och svensk minoritet i Finland får språklig argumentation olika symbolisk och reell betydelse i de två sammanhangen. Flera läroböcker i både den rikssvenska och den finlandssvenska kontexten beskriver den nordiska historiska samhörighetskänslan som villkorad den nordiska språksamhörigheten. Argumentationen är vanlig på 1950-talet men upprepas sedan i båda lärobokstraditionerna. I en finlandssvensk kontext skapar detta kanske en särskilt viktig position för finlandssvenskheten och Svenskfinland ur både språkligt och kulturellt perspektiv. Sättet att villkora den nordiska gemenskapen genom en germansk språktillhörighet uttrycker implicit att om finlandssvenskar får fortsätta att odla sin kultur och tala sitt språk, kommer Finland fortsatt att räknas in i och inkluderas i den nordiska samhörigheten, annars inte. Vikten av en fortsatt existens av svensk(språkig)het i Finland legitimeras därmed.

Efter andra världskriget, i spåren av stor efterfrågan på svenska industrivaror, växte den finskspråkiga befolkningen i Sverige genom en stark arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige. Svenska företag som var i stort behov av arbetskraft annonserade efter arbetare i bland annat Finland, något som ledde till en emigrationsvåg västerut. Arbetskraftsförflyttningen beskrivs delvis olika i riks- och finlandssvenska läroböcker. De finlandssvenska läroböckerna pekar på språkproblematiken för finskspråkiga i Sverige, men också utarmningen av svenskspråkig befolkning i Svenskfinland. Det senare aktualiserar även amerikaemigrationen från Svenskfinland i början av 1900-talet, något som i sin samtid beskrevs med starka moralpredikande argument. Liknande moraliska argument anas även rörande Sverige-emigrationen, men inte lika förmanande och skarpa som runt Amerikaemigrationen 1900–1920.

De rikssvenska läroböckerna berättar om arbetskraftsmigranter enligt i huvudsak två linjer, det ena är industrins uppgång och att arbetskraftsmigranter är ett bidrag till detta. Den andra linjen handlar om olika strategier för att hantera de kulturkrockar som följde i invandringens spår. I denna andra linje lyfts problem fram och i dessa problem generaliseras det ganska grovt, vilket dels gör att svenskspråkiga finländare osynliggörs då språkproblematik är i fokus, dels att även finskspråkiga finländare osynliggörs då såväl arbetskraftsmigranter som flyktingar kort och gott beskrivs som ”invandrare”. Problemen som tas upp i läroböckerna rör bland annat analfabetism, vilket snarare rör vissa utomeuropeiska flyktingar. Denna homogenisering av invandrare är ett mönster som ses ända fram till 2000-tal.

I berättelsen om arbetskraftsförflyttningen mellan Finland och Sverige intas alltså olika perspektiv, givetvis på grund av att det ena landet tappar arbetskraft och det andra får nya medborgare. I arbetskraftsförflyttningars spår följer både för- och nackdelar för såväl emigrations- som immigrationslandet som måste hanteras.

För att återgå till Sveriges och Finlands relation till mellannationella och internationella samarbete så målar båda lärobokstraditionerna upp en bild av att det är viktigt att samarbeta för att bibehålla fred och demokrati. Men det är också viktigt att välja vilka samarbeten man, som fredligt och demokratiskt land, bör delta i. Flera rikssvenska och finlandssvenska läroböcker lyfter under 1960–1980-talet fram att de två länderna inte är medlemmar i vare sig Warszawapakten eller NATO. I sammanhanget lyfter både de riks- och de finlandssvenska läroböckerna fram sin neutralitet som främsta argument. Istället nämns Efta, FinnEfta, och senare EG/EU, samarbeten som därmed kan tolks som positiva, liksom medlemskapet i FN som nämns i båda lärobokstraditionerna. Gällande EMU skiljer sig ländernas medlemskap åt och så även läroboksberättelserna.

Som synes finns både likheter och skillnader mellan rikssvenska och finlandssvenska läroböckers perspektiv på och tolkning av det förflutna, dessutom kan en likhet i text, ha olika betydelse beroende på kontext och sammanhang.

Analys och diskussion

De olika berättelserna av det förflutna som återgetts ovan har analyserats genom historiebruk för att se vilken typ av gemenskap som läroböckerna lyfter fram genom vilket perspektiv de antar i berättandet av det förflutna. Analysen visar på flera resultat.

Ett första resultat är att svenska läroböcker genom­gående påbjudit och fortfarande påbjuder en nationell gemenskap men i olika former. Den nationella gemenskapen lyfter fram en svenskhet baserad på att leva i Sverige och vara ”svensk”. De rikssvenska läroböckerna visar detta genom att exempelvis bruka en nationell projicering på landets gränser. Samtidens landsgränser vid själva läroboks­för­fattandet, utgör ofta intresseramen för vilken historia som berättas. Om läroboken exempelvis är författad 1980 och berättar om 1500-talet är det 1980 års nationella gränser som avgörs vad som inkluderas i berättelsen, alltså berättas om Skåne, men inte Finland. Finland blir av denna orsak relativt frånvarande i den svenska historien och många för Finland viktiga historiska händelser möts av icke-bruk i svenska läroböcker.

Rikssvenska läroböcker har också genom lärobokshistorien omedvetet och medvetet osynlig­gjort, kulturellt nedvärderat andra folk än svenskar, samt homogeniserat invandrare oavsett varifrån, varför eller när de anlände. Av dessa uttryck för nationell gemenskap finns i dagsaktuella läroböcker fortfarande en tydlig nationell projicering, en homogenisering av invandrare, samt en mer implicit kulturell nedvärdering av andra folk. Detta visar att svenska läro­böcker både explicit och implicit förmedlar och påbjuder nationell gemen­skap, ofta en etniskt kodad svenskspråkig nationell gemenskap.

Ett andra resultat är att finlandssvenska läroböcker varierar mellan nationalistiskt-ideologiskt historiebruk och existentiellt historiebruk. Även när ett demokratiskt-ideologiskt historie­bruk används görs ofta kopplingar till existentiella bruk i den finlands­svenska kontexten. Ett exempel på detta är vikten av fredliga och neutrala samarbeten grundas i en nordisk gemenskap där språket villkorar gemenskapen. Detta är ett tydligt uttryck för hur i finlandssvenska läroböcker påbjuder både en språketnisk och en nationell gemenskap. Finlands­svenska läroböckers skiftningar mellan rikssvenska och finländska synsätt har framkommit även i tidigare studier, men få av dessa har analyserat och komparerat resultaten genom historiebruk, inte heller har en studie av hela folk-och grundskolans tid genomförts ur detta perspektiv.

Ett tredje resultat är att en nordisk gemenskap skrivs fram i läro­böckerna i båda kontexterna. Detta görs både explicit genom beskrivningar av olika nordiska samarbeten, genom struktur i geografiläroböcker där Norden presenteras som en helhet, men också implicit genom en samman­koppling mellan ländernas förflutna och via samarbeten ge gemensamt valt att delta i, alternativt stå utanför. I dessa sammanhang skrivs ofta finska språket fram som ett undantag från Norden, detta även när Finland beskrivs. Det finns således en under­liggande berättelse av en skandinavisk språkgemenskap som lyfts fram både explicit och implicit som villkor för dem nordiska samhörigheten. Även om en nordisk gemenskap påbjuds är den underordnad nationell och språketnisk gemenskap.

Ett fjärde resultat berör läroböckers stagnation och förändring över tid. Tre faser av förändring har identifierats, det är 1910 – 1920, 1950 – 1960, samt slutet av 1990-talet – 2000. Den tydligaste förändringen är hur läroboksberättelserna genomgår en demokratiserings­process över tid i båda kontexterna. Ett exempel är vikingatiden, vilken i båda kontexterna och på liknande sätt demokratiseras under 1950-talet och som båda följer den officiella svenska historie­­skrivningen. Samtidens behov av demokrati påverkade alltså läroboksförfattarnas tolkningar av det förflutna.

Sammantaget visade avhandlingsstudien att utbildandet och skapandet/bildandet av ett folk går hand i hand. Genom urvalet och presentationen av faktastoff i läroböcker i historia, geografi och samhällskunskap/­samhällslära påbjuds även olika föreställda gemenskaper genom begrepp, historiebruk, moral, värderingar, genom tilltal, tolknings­utrymme och tillskrivet aktörskap.

Att elever i Sverige saknar kunskaper om att Sverige och Finland har en gemensam historia och att svenska är ett av Finlands modersmål är djupt problematiskt. Och att detta återspeglas av läroboksinnehållet fördjupar problematiken. Det krävs därför en ökad medvetenhet bland läro­boks­författare, skolledning, lärare, föräldrar och elever om hur innehålls­urval och prioriteringar i läromedel genomförs, om hur omförhand­lingar och reproduktion påverkas av utbildningsrelaterad samhälls­­kontext, om hur historieanvändning och historiebruk kan användas både för att förmedla och för att identifiera innehållsliga budskap, samt hur implicita och explicita uttryck kan påverka en individs eller en grupps känsla av inkludering.

En händelse ur det förflutna ges mening i återberättandet och i återberättandet tolkas berättelsen och ges ett syfte. Det är viktigt att komma ihåg att historien har många röster och att det förflutna inte är detsamma som historia. Historia är just tolkningen av det förflutna, vilket ger den många versionen och ansikten.

 

Litteratur

Bokkapitlet bygger på delresultat ur avhandlingen: Spjut, Lina (2018), Att (ut)bilda ett folk [Elektronisk resurs] Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866–2016. https://libris.kb.se/bib/22691264 ISBN 978-91-7529-245-8

 

[1] Ämnet heter samhällslära i Finland och samhällskunskap i Sverige.

[2] Denna text baseras på resultat från min avhandling Att (ut)bilda ett folk: Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866–2016. Av utrymmesskäl och för läsbarhetens skull ges här inga referenser. För referenser, analyser och fördjupning finns avhandlingen som gratis elektronisk resurs via Kungliga biblioteket i Stockholm.