Diskussion:
Med anledning av redaktörens anm. till min artikel i skolhistoriskt arkiv nr.37: Om redaktören sitter inne med fakta eller allmänna synpunkter på innehållet är det enligt min mening förkastligt ur etisk synpunkt att göra det i samband med min artikel. Jag kan ju inte gå i svaromål! Jag bad också om att få se artikeln före publiceringen, vilket inte skedde. Märkligt nog meddelade redaktören per tel. att han var nöjd med min artikel. Slutsats: Vem riskerar att skriva något med ett dylikt hot hängande över sig.
Geber rör sig på skalan skyldig- icke skyldig. Min artikel baserar sig på fakta som visar att händelsen utnyttjades politiskt. Jag frågar mig därför om han lagt sig in i ärendet. Justitieministeriets kanslichef, Viljo Olavi Hakulinen som fick i uppgift att undersöka ärendet konstaterade att det brast i skolstyrelsens övervakning av försöksverksamheten. Däremot förklarades såväl Erkki Aho som Veikko Lepistö oskyldiga till det som de anklagades för. Det var undervisningsminister Väänänen och inte Ulf Sundqvist som gav tillstånd till Pirkkala-försöket i augusti 1974. DS.
K-G Jossfolk
Genmäle till K-G J
K-G Jossfolk kritiserar i ett mejl min anmärkning till hans artikel i Skolhistoriskt arkiv. Beträffande innehållet missförstår han min anmärkning att Pirkkala-försöket inte var så oskyldigt som han låter påskina. Jag använde inte ordet oskyldigt i juridisk bemärkelse, bara så att det inte var så allvarligt menat. Att det faktiskt var det framgår med eftertryck, väl verifierat i boken Kohti sosialismia, som även Jossfolk nämnde som exempel på ”mytens” spridning. Man kan dessutom ifrågasätta om det är riktigt att beteckna försöket som en myt, vilket Jossfolk gör, eftersom det faktiskt ägde rum, låt vara att det i det efterföljande rabaldret uppförstorades. Därvidlag får ha dock i ett separat stöd av den dåvarande kollegan Leo Eskola vid skolstyrelsens försöks- och forskningsbyrå. Eskola påstår att boken Kohti Sosialismia i sin tur var ett led strävandena att efteråt söka sanningen och syndabockar.
Erik Geber
Beställ hela boken här
[contact-form-7 id=”1127″ title=”Kontaktformulär 1″][:]
Kommentar till Erik Gebers senaste genmäle 25.11.2019. I stället för att förklara varför han i slutet av min artikel lade till sin anmärkning trasslar han in sig i andra detaljer. Nu ifrågasätter han om det är riktigt att beteckna försöket som en myt eftersom det ”faktiskt ägde rum”. Ingen har väl förnekat att försöket ägde rum och det är inte heller det som är myten. Myten är att försöket skulle ha syftat till att införa en marxistisk läroplan i grundskolan. Motståndarna till grundskolan utnyttjade situationen politiskt. Tyvärr upprätthålls dylika myter fortfarande vilket Gebers genmäle visar. Min artikel ville förklara att det är omöjligt att genomföra något dylikt via ett försöksprojekt i vårt demokratiska samhällssystem. Vad boken ”Kohti sosialismia” beträffar är den behäftad med felaktiga uppgifter och irrationella slutsatser och är därför en berättelse som skenbart hänger ihop men är falsk.
Vid tiden för Pirkkala-försöket följde de kommuner som övergått till det nya skolsystemet samma läroplan i hela riket (POPS. I=II-Grl.-I-II). Skolmyndigheterna var i full färd med att fortbilda och handleda lärarna enligt den nya läroplanen. Den var utarbetad av en särskilt tillsatt parlamentarisk kommitté. Som jag nämnde i min artikel fick Finland sina impulser rörande grundskolan från Sverige. Detta gäller även Reino Oittinen och Erkki Aho. Med tanke på dessa omständigheter är det en absurd idé att dessa herrar samtidigt skulle ha umgåtts med planer på att införa en marxistisk ideologi med hjälp av ett metodiskt läroplansförsök och via den en statsomvälvning
Det som ger ett försonligt drag över farsen kring Pirkkala-försöket är att författaren av det famösa försökskompendiet, magister Antti Penttilä av HYOL – FLHS utsågs till årets historielärare år 1998.
K-G Jossfolk