ATT GÅ I SKOLA PÅ 1700-TALET

I dag finns det gymnasier i de flesta kommuner i Finland, i de större städerna flera. På 1700-talet var situationen en annan. I hela det svenska rikets östra halva, det som idag är Finland, fanns endast sju skolor som hade rätt att dimittera elever vidare till universitetsstudier. Dessa var gymnasiet i Borgå, katedralskolan i Åbo och fem trivialskolor som fanns i de övriga större städerna.

En av de fem trivialskolorna fanns i Uleåborg. Där studerade elever från hela den nordliga delen av dagens Finland. Då läsåret inleddes i slutet av augusti var det vanligt att många elever saknades. De var tvungna att stanna hemma för att hjälpa sina föräldrar med arbetet på hemgården och ibland för att de helt enkelt inte hade råd att hålla sig med mat och husrum i skolstaden eller med lämpliga kläder. Särskilt under senvåren var det vanligt att elever var borta i flera veckor under den tid då vårbruket på bondgårdarna var som intensivast. Höstterminen pågick till Luciadagen den 13 december, då jullovet inleddes. Däremellan hade man några kortare lov, vars längd kunde variera från skola till skola. De myndigheter som hade i uppdrag att övervaka skolväsendet klagade ibland över att en del rektorer gav sina elever några extra lovdagar på eget bevåg. Eftersom kyrkan och religionen på den här tiden spelade en mycket central roll i människors liv hade man ledigt under många religiösa högtider som de flesta i dag knappt noterar. I själva verket var hela skolväsendet var fram till 1800-talets mitt en del av kyrkans organisation. Många lärare arbetade i skolan bara under några års tid, för att sedan gå vidare och bli präster. Sin lön fick lärarna delvis i natura, liksom prästerna. Till exempel en rektor hade på tjänstens vägnar rätt till en liten jordlott som han kunde odla och därigenom få inkomster från den.

Skoldagarna inleddes klockan 6 på morgonen måndag till lördag, sex dagar i veckan. Innan de egentliga lektionerna inleddes bad man en bön, läste några kapitel ur Bibeln och sjöng en psalm. Lektionerna fortsatte till omkring klockan fem på eftermiddagen, utom på onsdagar och lördagar då man vanligtvis slutade några timmar tidigare. För det mesta hade eleverna en timmes paus mellan nio och tio på förmiddagen och mellan två och tre på eftermiddagen, samt en timmes paus för lunch mitt på dagen. Disciplinen i klassrummen var hård. Lärarna drog sig inte för att aga eleverna, och det var en vanlig tanke att man kunde ”banka in” vett i deras skallar. Å andra sidan uppförde sig inte heller eleverna alltid exemplariskt – i många skolbeskrivningar från 1700-talet berättas om slagsmål och om elever som kom till skolan i berusat tillstånd.

I dagens skola sitter varje klass i ett skilt klassrum, men så var det inte alltid på 1700-talet. I trivialskolan i Uleåborg skedde hela undervisningen fram till 1800-talet i ett enda rum. Då flera olika ämnen undervisades i samma rum är det lätt att förstå att det inte alla gånger var så lätt för eleverna att koncentrera sig på det egna ämnet. Att hela skolan rymdes i ett enda rum visar också att skolans elevantal var litet. I dag har vi i Finland läroplikt, men förr var det frivilligt att skaffa sig bildning. I själva verket var det bara en liten andel av alla barn som gick i skola. Det var i första hand de rikare borgarna och bönderna som satte sina barn i skola, eller rättare sagt sina söner. Tanken på att flickor skulle ha kunnat ha behov av sådana kunskaper som man lärde ut i trivialskolorna började få understöd först på 1800-talet. Barnen i de allra rikaste familjerna däremot undervisades sällan i trivialskolorna. I stället anställde de förmögna familjerna ofta en s.k. informator som undervisade familjens barn i hemmet. Också orsakerna till att man gick i skola var annorlunda än de är i dag. I dag är tanken med läroplikten att alla barn i Finland skall få en grundlig allmänbildning och en likartad utgångspunkt för sina fortsatta studier. På 1700-talet gick barnen i skola i huvudsak för att få sådana kunskaper som de i framtiden behövde i sina yrken. Barn till köpmän och hantverkare behövde lära sig skriva och räkna för att kunna hjälpa föräldrarna i affärerna och prästsöner behövde lära sig latin och hebreiska för att kunna bli präster som sina fäder.

Trivialskolan hade fyra klasser. Börjande från den lägsta undervisades eleverna i respektive klass av en yngre kollega, äldre kollega, konrektor och rektor. Klasserna hade också namn efter läraren, så att man talade om t.ex. konrektors eller rektors klass. En klass i trivialskolan motsvarade inte alltid ett läsår som i dagens skola. Tvärtom kunde det räcka upp till åtta år för en elev att avklara trivialskolans fyra klasser, vilket innebär att eleven gick i en klass i två års tid. Å andra sidan kunde läraren flytta upp en duktig och begåvad elev till följande klass tidigare, och då kunde han klara av sin skolgång på betydligt färre år än åtta. Sedan finns det också exempel på elever som gick i skolan ännu efter att de hade fyllt 20 år. Om de gick i skolan år efter år utan att göra framsteg hände det att rektorn till slut uppmanade dem att avsluta skolgången och söka sig till något praktiskt yrke som de var mer lämpade för. Över lag var eleverna i en klass i trivialskolan inte alltid jämnåriga, som eleverna vanligtvis är i en skolklass i dag. Eftersom det inte fanns någon lag som slog fast i vilken ålder skolgången skulle inledas kunde åldersskillnaderna bli stora. Oftast började eleverna gå i skolan då de var mellan åtta och tio år gamla, men det var inte ovanligt att också flera år äldre elever anmälde sig till trivialskolans lägsta klass.

Jullovet som började på Luciadagen slutade i början av februari då vårterminen inleddes. Vårterminen i sin tur avslutades strax före midsommar, då man också höll årsexamen. Årsexamen var skolårets höjdpunkt, då eleverna förhördes i alla de ämnen de hade läst under skolåret. Tillställningen var högtidlig och pågick i fem timmar, från klockan åtta på morgonen till klockan ett på eftermiddagen. Det var inte bara elever och lärare som närvarade. Även personer som innehade centrala samhälleliga positioner i den stad där skolans fanns bjöds in för att följa med hur eleverna klarade av förhöret. Ibland hände det att självaste biskopen närvarade. Då examen var avslutad meddelade lärarna vilka elever som kunde flyttas upp till följande klass och vilka som eventuellt måste gå om klassen. Några egentliga betyg fick eleverna inte, men uppflyttningen till följande klass skedde så att den som hade klarat sig bäst i årsexamen flyttades upp som nummer ett, den som klarat sig nästbäst som nummer två och så vidare. Denna ordningsföljd följdes i klassrummets sittordning, så att man kunde veta vem som var klassens primus genom att se var han satt i klassrummet.

Strax före midsommar reste de elever som kom längre bortifrån till sina hemorter för att fira sommarlov. De som hade gått ut trivialskolans sista klass kanske fortsatte sina studier vid universitetet på hösten, medan de som fortsatte skolgången återvände i slutet av augusti – om deras skolstart inte fördröjdes av arbetet på hemgården eller någon annan orsak.

• Hanho J.T. Suomen oppikoululaitoksen historia I. Porvoo 1847.
• Hanho J.T. SUomen oppikoululaitoksen historia II, Porvoo 1955