Under senare delen av 1800-talet började studenterna och andra bildade personer att ordna föreläsningar och föreläsningsserier för det oskolade folket i syfte att stärka nationalitetskänslan och ge dem upplysning i aktuella frågor. Enligt modell från ett arbetarinstitut i Stockholm inrättades det första arbetarinstitutet i Finland i Tammerfors år 1899. Institutet var finskspråkigt. Redan under den ryska (autonoma) tiden följdes detta institut av flera till i Helsingfors och andra städer. Två av de första instituten var svenskspråkiga (Åbo och Helsingfors). Arbetarinstituten övertog till stor del den tidigare föreläsningstradition. Initiativtagare var oftast lokala arbetarföreningar.
Syftet var att ge den vuxna arbetarbefolkningen insikt i hur samhället fungerar, i aktuella frågor och kunskap överhuvudtaget – med ett ord, bildning. Inom högerkretsar fruktade man däremot att instituten skulle utgöra en grogrund för revolutionära celler, men ett outtalat syfte var att motarbeta just den radikalisering som uttryckligen hotade arbetarbefolkningen och i Ryssland kom att leda till tsarens avsättande och slutligen revolution.
Emellertid kan man fråga sig hur väl detta senare syfte uppnåddes då instituten sällan kunde engagera mer än 25 % av den vuxna befolkningen och radikaliseringen också i Finland medförde ett bittert inbördeskrig.
Föreläsningsverksamheten kompletterades snart av kurser som ordnades en gång i veckan under terminen. Av deltagarna förutsätter det ett långsiktigt perspektiv och var väl lämpat för bildning av en befolkning utan bildningstraditioner. Däremot är sådana studier sämre ägnade för personer med ett kort intensivt uppflammande intresse för ett tema eller krav på snabba inlärningsresultat.
Intresset för instituten spred sig snabbt i Finland också utanför städerna och verksamheten utvidgades småningom till att omfatta alla medborgargrupper. Därför var det naturligt att på många håll i stället använda beteckningen medborgarinstitut. I början fick instituten statsbidrag genom särskilda beslut, men efter Finlands självständighet inleddes en lagstiftningsprocess som sent omsider 1.7.1963 medförde att arbetar- och medborgarinstituten erhöll en egen lagstiftning och stadgat statsbidrag. Då de första instituten grundades av understödsföreningar kom landet att få såväl privata som kommunala institut.
Alla institut överlevde inte de första åren. Orsakerna var dels svårigheten att få ekonomin att gå ihop, dels att få tillräckligt med elever då den arbetande befolkningen inte hade någon tradition av att bilda sig och föreläsnings-, senare också kursprogrammet motsvarade inte alltid befolkningens upplevda behov. Många av de privata instituten kommunaliserades senare för att de skulle få en tryggad ekonomi.
Medborgar- och arbetarinstituten är ett för Finland unikt koncept inom vuxenutbildningen, som utgör en väsentlig del av landets utbildningsbrand. De är också ett utmärkt exempel på hur det går att stöda en livslång utbildning i vilken deltar allt från småbarn till skolelever, ungdomar, arbetsföra, pensionärer och åldringar. Instituten är en offentlig utbildning som är tillgänglig för både män och kvinnor ur alla socialklasser. Deltagandet begränsas inte genom tidigare utbildning, urvalsprov eller höga kostnader. Utbildningsutbudet överspänner allt från grundutbildning till yrkesutbildning, högre utbildning och hobbyverksamhet, utan att för den skull konkurrera med specifik utbildningen på området. Institutens utbildning avser att bygga på vetenskaplig grund och ska vara fri från religiösa och politiska begränsningar. Emellertid upplever många med låg utbildning inte att mera utbildning skulle kunna ge dem några fördelar.
Man kan fråga sig vad som har varit så speciellt med Sibbo svenska medborgarinstitut att det förtjänar en egen artikel i Skolhistoriskt Arkiv. Det är kanske det sista av alla de institut som har grundats för den svenskspråkiga befolkningen. Ändå har det fungerat som ett typiskt institut i alla avseenden. Där har bl.a. diskuterats frågan om institutens väsen, institutens rum, yrkesutbildningens roll och ungdomens deltagande. Mitt val av just det här institutet bygger på att det ännu finns handlingar som belyser dess historia i motsats till många äldre institut och på att jag som rektor i ett tidigt skede av institutets historia känner det rätt väl.
Ett, två institut eller inget eget
Sibbo ansågs länge vara en huvudsakligen svenskspråkig jordbrukskommun, men i praktiken utgjordes en betydande del av invånarna av personer som arbetade i huvudstadsregionen eller Borgå, ofta i låglöneyrken. I Sibbo har de främsta industrianläggningarna varit Sibbo Kalkbruk och Ingmans mejeri. Ett järnvägsspår löper genom Sibbo till Borgå, men trafikeras på närmast av lasttåg och ett museitåg. Motorvägen till Borgå och vidare till Kotka genom södra Sibbo började byggas redan 1972, men tjänar främst som en genomfartsled. Så länge spårvagnarna i Helsingfors hade konduktörer vare de ofta från Sibbo. Också många spårvagnsförare var därifrån. Därför fick de dåvarande spårvagnshallarna i Tölö i folkmun namnet Sibbo kyrka.
På 1970-talet var utbildningsklyftan mellan Sibbo och huvudstadsregionen avsevärd. Då skulle de studerande vid anmälningen ännu uppge sin utbildningsnivå. Jag minns att c. 70 % uppgav folkskola som högsta utbildning, och kanske 5 % inte hade ens slutförd folkskola. Sedan dess har utbildningsnivån stigit i hela landet och så har det också skett i Sibbo, men Sibbobornas utbildningsnivå var länge i genomsnitt lägre än i Nyland i medeltal och mycket lägre än i Helsingfors. Enligt en av Statistikcentralens undersökningar från 1990-talet hade av Sibboborna i åldern 24-64 år bara 35,6 % högskoleexamen (jämfört med 38,6 % i Nyland och 40,6 % i Helsingfors), 33 % utbildning från mellanstadiet (Nyland 33,4 %, 32,6 % Helsingfors) och hela 31,4 % endast grundutbildning (Nyland 27,9 %, Helsingfors 26,8 %). I det skedet hade ändå utbildningsnivån i Sibbo genom grundskolan redan i hög grad hunnit i fatt Helsingfors. På 1960-talet var utbildningsklyftan mellan Sibbo och huvudstadsregionen däremot avsevärt större.
Sibbo saknade länge ett eget medborgarinstitut eftersom kommuninnevånarna i princip hade möjlighet att delta i kursverksamhet i grannkommuner som Helsingfors, Vanda, Kervo och Borgå. Antalet studerande från det jordbruksdominerade Sibbo var dock mycket litet i dessa stadsinstitut. Ett medborgarinstitut i Sibbo hade därför en viktig funktion att fylla. Här har Sibbo svenska medborgarinstituts historia betraktats ur ett livscykelperspektiv med olika skeden som preparationsskedet, etableringsskedet, stabiliseringsskedet, reformationsskedet och konsolideringsskedet (Gripenberg 2015). Jag inleder med preparationsskedet:
Frågan om att grunda ett eget medborgarinstitut i Sibbo togs första gången upp av Sibbo ungdomsförbund på dess ”höstriksdag” 13 november 1960. Särskilt gensvar väckte tanken i det litet avlägsna och isolerade Paipis i kommunens nordligaste delar. Där tog bl.a. Bertel Lind och Stig Andersson upp tråden. En av kommunens viktigaste förtroendemän kommunfullmäktige Bertel Lind efterlyste 13.9.1965 ett principbeslut av fullmäktige. Då ärendet inte stod på föredragningslistan måste det av ett enhälligt fullmäktige förklaras vara brådskande. Fullmäktige gav kommunstyrelsen i uppdrag att bereda frågan och eventuellt ta in anslag i följande års budget.
På kommunfullmäktige Torwald Lindbergs förslag tillsatte kommunstyrelsen 22.11.1965 en kommitté för att bereda frågan om inrättande av ett medborgarinstitut. Det var således helt klart att det som man önskade grunda var ett medborgarinstitut som uppfyllde kraven i den nya lagen om arbetar- och medborgarinstitut, men de praktiska arrangemangen behövde diskuteras. Ärendet avancerade snabbt och följande år 7.3. behandlade kommunstyrelsen kommitténs förslag om att kommunen skulle inrätta ett medborgarinstitut. Emellertid återremitterades frågan till kommittén för ytterligare precisering. Det var nog undervisningsspråket som nog behövde preciseras. Länge diskuterade man alternativet att grunda ett tvåspråkigt institut, men fruktade att det inte skulle tilltala den då ännu rätt lilla finskspråkiga minoriteten i kommunen. På Skolstyrelsens uppmaning diskuterade man också frågan om samarbete med grannkommuner, men samarbetsförslaget vann inte genklang i Sibbo.
Då kommunstyrelsen omorganiserades de påföljande åren kunde frågan tas till behandling först 9.4.1968. Fullmäktige beslöt att grunda Sibbo svenska medborgarinstitut och Sipoon suomalainen kansalaisopisto. I det skedet hade över 90 % av kommunerna i landet och nära 100 % de svenskspråkiga områdena fått sina egna arbetar- eller medborgarinstitut (Huuhka 1990, 395). Trots det var Skolstyrelsen ovillig att godkänna ett institut med ett befolkningsunderlag under 8000 invånare, men gav till slut med sig då kommunen kunde hänvisa till erfarenheter från Landskommunernas förbund. Skolstyrelsen gav till sist med sig och Sibbo kommun fick undervisningsministeriets tillstånd att grunda instituten i juni 1968. Tillståndet gällde för två provår.
Etableringsskedet med rektor och undervisningsprogram
Kommunen reserverade ett anslag som möjliggjorde kursstart hösten 1968 med beaktande av att statsbidraget under provåren var endast 35 % av kostnaderna. Efter provåren skulle statsbidraget stiga till 70 % enligt den nya lagen för arbetar- och medborgarinstitut. För instituten valdes skilda direktioner. Folkskollärare Torwald Lindberg utsågs till det svenska institutets direktionsordförande. Direktionen valde 24.9.1968 den enda sökande, Hjalmar Backström, till institutets första rektor på deltid. Han var visserligen i pensionsåldern, men hade erfarenhet av vuxenutbildning från Kanada och hade fungerat som lärare i Helsingfors arbetarinstitut.
Genom frågeformulär om kursönskemål till olika föreningar i kommunen kunde Backström uppgöra ett första program för institutet. Många inom kommunens lärarkår var villiga att åta sig läraruppgifter i institutets kvällskurser. Endast för allmänna föreläsningar och enstaka kurser måste lärare från annan ort anlitas. Emellertid hann verksamhetsåret inleddes först 14.10.1968.
Undervisningsplanen det första läsåret omfattade fem allmänna föreläsningar och 26 kurser av vilka alla utom en gick både höst- och vårterminen. Institutet fick 282 studerande, men då flera av de studerande deltog i mer än en kurs kom kursdeltagarnas antal att bli 533. Av de studerande var 72 % kvinnor, vilket i stort motsvarade könsfördelningen i övriga institut. Andelen arbetare blev emellertid ovanligt låg i Sibbo då bara 5 % av de studerande var kroppsarbetare, trots att arbetarinstituten i princip i första hand vände sig till arbetarbefolkningen (medeltalet i instituten var 19 %). Så var det ju också en ungdomsförening som initierat institutet och inte en arbetarförening. Åldersfördelningen framgår inte av verksamhetsrapporten för försöksåren. För att inte studieavgiften skulle utgöra ett studiehinder fastställdes den till 3 mk och den förblev länge så här låg.
Instituten gav i princip inte betyg över framgång i studierna, men intyg över deltagande i studierna gavs på begäran till alla som bad om det. Navigationskursen skiljde sig från övriga kurser då den avslutades med ett prov och ledde till ett kompetensintyg. Å andra sidan utgjorde detta kompetensintyg snarast en bekräftelse på deltagarens förmåga att hitta ute på sjön. Däremot hade det ingen formell betydelse, emedan det inte i Finland fanns några begränsningar för att framföra fritidsfarkoster. Alla kursdeltagare första året klarade provet och erhöll betyg från kursen, vilket också var normalt i fortsättningen.
Minimiantalet elever per kurs var sju. En kurs i sömnad i Box by måste avbrytas i det svenska institutet, då antalet deltagare sjönk för lågt. I övrigt kunde verksamhetsplanen genomföras hela läsåret. Till skillnad från stadsinstituten som ofta hade ett eget skolhus till vilket kursverksamheten koncentrerades kom de två medborgarinstituten i Sibbo att fungera utlokaliserade runt om i den vidsträckta landsbygdskommunen. Redan första året hade det svenska institutet åtta undervisningspunkter, som var förlagda till folkskolor runt om i kommunen. Också det finska institutet hade flera undervisningspunkter, men den finskspråkiga befolkningen var länge koncentrerad till några få bosättningscentra, som Nickby, Söderkulla och Myrans.
Till skillnad från stadsinstituten som ofta hade ett eget skolhus till vilket kursverksamheten koncentrerades kom de två medborgarinstituten i Sibbo att fungera utlokaliserade runt om i den vidsträckta landsbygdskommunen. Redan första året hade det svenska institutet åtta undervisningspunkterna, som var förlagda till folkskolor runt om i kommunen. Också det finska institutet hade flera undervisningspunkter, men den finskspråkiga befolkningen var länge koncentrerad till några få bosättningscentra, som Nickby, Söderkulla och Myrans.
Redan under höstterminen 1968 bildade de studerade vid det svenska institutet en elevkår med Stig Andersson som ordförande. Elevkårens uppgift var att sammanföra de studerande och företräda deras intressen bl.a. genom att ge synpunkter på institutets undervisningsplan. Elevkårens ordförande deltog ofta i direktionens möten. Elevkåren hann det första året ordna både en teaterresa och en utfärd.
Sipoon suomalainen kansalaisopisto Rektor: Maire Selonen 1968–1987 Aarre Hokkanen 1987–1999 Språklärare: Paula Fröjdman (1984–1985) Anna-Maija Kaskela (1985–1999)
|
Rektor Backström ersattes 1.9.1970 av FK Lars-Henrik Nyberg. Han hann vidareutveckla institutet under ett par år tills grundskolan på försök infördes i Sibbo 1972. Då blev Nyberg rektor för det nygrundade högstadiet. Han bidrog till att institutet, som redan hösten 1971 hade 654 studerande, fick rektorstjänsten ombildad till en heltidstjänst. Direktionen för det finska medborgarinstitutet ansåg då att dess rektorstjänst kunde förenas också med andra uppgifter emedan den finskspråkiga. befolkningen ännu i det skedet var betydligt mindre än den svenskspråkiga. Direktionen för det svenska institutet ansåg inte det vara en klok lösning att institutets rektor också skulle sköta andra uppgifter, men var nog öppen för olika former av samarbete med det finska institutet.
Till rektor för det finskspråkiga institutet hade valts Maire Selonen. Läsåret 1972–73 hade det finska institutet 591 studerande, medan det svenskspråkiga hade vuxit kraftigare. I studieprogrammet för därpå följande år förutspådde rektor Selonen att antalet studerande i det finskspråkiga institutet också skulle komma att öka väsentligt i samband med den fortsatta jämna finskspråkiga inflyttningen till Sibbo. 1970-talet var en tid då statsmakten ställde sig mycket gynnsam till finansieringen av instituten, vilket också syntes i att antalet studerande växte kraftigt i de flesta instituten. Intressant är att i Sibbo svenska medborgarinstitut var andelen män c. 31 % då instituten startade, men då antalet studerande ökade skedde det uttryckligen genom ett tillskott av kvinnliga studerande. Männens andel sjönk därför snabbt till under 15 % av de studerande.
Stabiliseringsskedet med fast anställd personal, egna utrymmen och engagerade studerande
Till rektor på heltid för det svenskspråkiga institutet sökte fyra personer. Direktionen valde mig, FK Martin Gripenberg, eftersom jag fungerade som prorektor och lärare på heltid vid Helsingfors stads svenska arbetarinstitut. Som en kuriositet kan nämnas att direktionen fick min tjänsteansökan per post med frimärke från Kenya för att jag just under ansökningstiden vistades en längre tid hos mina föräldrar som då arbetade i Nairobi. Väl i Finland kompletterade jag min ansökan med vederbörliga handlingar.
Då jag tillträdde tjänsten i augusti 1972 såg jag som ett mål för mitt arbete som rektor att snabbt öka kursutbudet och antalet studerande, så att institutet skulle kunna komma upp i samma klass som andra motsvarande institut. Myndigheterna har nämligen sett antalet studerande som ett mått på institutens effektivitet. (Kansalaisopiston tila 1995, 1996; Vuxenutbildningsfältet, 2006). Också de studerandes andel av befolkningen utgjorde ett effektivitetsmått, men till detta refererades ändå mera sällan för att effektiviteten kunde ju också ses som mängden studier de studerande deltog i. Antalet kursdeltagare kunde vara mycket fler än antalet studerande då en studerande ofta kunde delta i flera kurser. Det att studerande deltog i mer än en kurs visade betydelsen av att fånga upp de vuxna kommunmedlemmarna och få dem att börja intressera sig för vuxenstudier överhuvudtaget. Åldersmässigt var de flesta studerande i arbetsför ålder (medeltalet var kring 35 års ålder), men det fanns också studerande under 16 år och pensionärer. Redan då var den äldsta studerande över 80 år.
Antalet kurser och studerade ökade så snabbt i det svenska institutet att det ibland var svårt att hålla sig inom budgetens ramar, och som rektor fick jag kämpa hårt för att få nödvändiga tilläggsanslag.
Sibbo svenska medborgarinstitut Rektorer: Hjalmar Backström 1968–1970 Lars-Henrik Nyberg 1970–1972 Martin Gripenberg 1972–1975 Johanna Westman 1975–1976 Henry Johansson 1976–1977 Lis-Marie Enroth-Niemi 1976–1977 Benita Blomqvist-Serén 1978–1999 Textillärare: Benita Svennas 1973–1978 Stina Mickels 1978–1979 Birgitta Abrahamsson 1979–1999
|
Då kvinnorna fortfarande dominerade starkt bland de studerande föreslog jag en aktion för att öka också männens andel. Då jag hade deltagit i en flera veckors kurs vid Nordiska folkakademin i Kungälv om uppsökande vuxenutbildning planerade jag 1975 ett försök med uppsökande verksamhet för att få fler manliga studerande. Jag fick också Skolstyrelsen med på det. Med sikte på männen medförde försöket flera avvikande kurser såsom båtbyggnad i glasfiber, svetsnings- och motorkurser. Det visade sig emellertid att resultatet inte motsvarade förväntningarna. Det visade sig vara svårt att få tag på tillräckligt många uppsökande agenter. Antalet manliga studerande ökade, men då också kvinnornas antal ökade steg inte männens andel av de studerande nämnvärt. Antalet studerande fortsatte att stiga och läsåret 1972–73 var de 1067. Det ”magiska” 1000-sträcket hade passerats!
En annan orsak till det ökande antalet studerande var att institutet fick möjlighet att ordna yrkesinriktad utbildning. Så ordnades bl.a. en kurs för daghemsledare och kurser i grundskolpedagogik för lärarna som höll på att övergå till grundskolan, vilket skedde i Sibbo genom försöksverksamhet långt innan den övriga huvudstadsregionen. Här kom institutet alltså in på ett område som egentligen inte hörde till dess verksamhet, men som ingen annan i det skedet naturligt tog hand om.
Rektor Benita Blomqvist-Serén flankerad av textilläraren Birgitta Abrahamsson och kanslisten Solveig Björkstam planerar verksamheten för följande läsår.
På grund av det stora antalet textilkurser föreslog jag att institutet skulle få en textillärartjänst. Fullmäktige var emellertid inte övertygat om behovet. Tjänsten inrättades till en början på ett provår. Tjänsten sköttes först tillfälligt 1973–74 av hemslöjdsläraren Benita Svennas. Hon hade också verkat vid Helsingfors stads svenska arbetarinstitut. Det var hon som informerade mig då jag var i Kenya om att rektorstjänsten kunde sökas. Svennas hade redan tidigare hållit kurser i institutet. Hon var också rätt populär bland kursdeltagarna. Emellertid ansågs hemslöjdslärarexamen inte motsvara kompetensfodringarna. Därför efterträddes hon från 1.8.1978 av textilläraren Solveig Mickels som utsågs till ordinarie textillärare. Mickels stannade vid institutet i fyra år. Textilläraren fungerade också som institutets biträdande rektor eller prorektor.
Hemslöjdslärarutbildningen visade sig alltså i det skedet vara en lämpligare bas för undervisningen än den mera krävande textillärarutbildningen. Detta ger anledning till reflexioner om relationen mellan lärare och studerande i vuxenundervisningen. Där kan det vara svårt för en lärare med högre utbildning att möta lågutbildade studerande. T.ex. vävkurserna utgjorde en synnerligen viktig inkörsport till mera teoretisk utbildning eftersom de studerande där kom in i planeringen av arbetet och utvecklade viktiga sociala band som senare uppmuntrade dem att delta också i andra kurser. Det handlar alltså om de små stegens pedagogik. Kurser i konkreta, relativt enkla ämnen kan inspirera till kurser i mera teoretiska och avancerade ämnen.Hösten 1979 efterträddes hon av hemslöjdslärare Birgitta Abrahamsson, som kom att verka vid institutet under 31 år ända till 2010. Solveig Mickels fortsatte däremot sin karriär inom Borgå hemslöjdsskola, och blev efter sammanslagningen med Östra Nylands yrkesskola rektor för Inveon.
Då rektor hade en viss undervisningsskyldighet undervisade jag själv i spanska och ordnade kurser också i många andra språk. Detta var inte så lätt då lokala lärarkrafter ofta saknades. Jag försökte därför få en egen språklärartjänst till institutet. Det gick inte vägen, men situationen förbättrades 1981 då det i kommunen grundades tre lärartjänster i musik, teckning och gymnastik gemensamma för svenska högstadiet, gymnasiet och medborgarinstitutet. Det finska institutet kunde emellertid inrätta en språklärartjänst med hänvisning till att det svenska institutet redan hade fått en egen lärartjänst.
Rektor och prorektor fick till en början sköta kansligöromålen själva, men från 12.4.1975 kunde en kanslist på deltid anställas. Den första var Brita Lundström. Hon efterträddes 1.5.1986 av Solveig Björkman som kunde anställas på heltid. Solveig efterträddes av Doris Olin (1995–1999). Också det finska institutet fick en kanslist, Tarja Sund (1973–1999).
Från våren 1976 begärde jag till kommundirektör Erik Meléns förtrytelse tjänstledigt för en befattning på länsstyrelsen. Som min vikarie verkade först PK Johanna Westman. Efter att jag utsetts till skoldirektör i Hangö begärde jag avsked, varvid FK Lars Varstala, som den enda behöriga sökande valdes till rektor. Varstala kom emellertid aldrig att sköta tjänsten, utan den sköttes huvudsakligen av läraren i italienska Benita Blomqvist som jag ombad att sköta vikariatet under Varstalas tjänstledighet. Från 1.8.1978 erhöll Benita Blomqvist (senare Blomqvist-Serén) rektorstjänsten som ordinarie. Hon hade ursprungligen anställts av mig för att undervisa i italienska. För henne blev rektorstjänsten en livsuppgift, som hon skötte med den äran ända till sin pensionering år 2011, sammanlagt 37,5 år. Under den tiden var hon aldrig frånvarande pga. sjukdom, men nog moderskapsledig två gånger. Under den första bara 7,5 månader långa moderskapsledigheten sköttes tjänsten av stud. Henry Johansson, under den senare ett helt läsår av PK Lis-Marie Enroth-Niemi. Serén var då ledig ett helt läsår (Serén 2016). Antalet inskrivna studerande fortsatte att öka och läsåret 1986–1987 var de 1489 personer av vilka 69 % var kvinnor. Institutet hade således då fått en för instituten rätt typisk könsfördelning.
Institutet fick sitt första utrymme, ett kansli, i skolcentret i Nickby. I övrigt utnyttjades folk- senare grundskolornas utrymmen för undervisningen, särskilt klassrum och gymnastiksalar. I enstaka fall hyrdes verkstäder för specialkurser. För vävkurserna och konstklasserna behövdes egna utrymmen så att arbetena inte behövde städas helt undan efter kurstillfället. När grundskolans högstadium sedan behövde kansliutrymmet blev institutet uppsagt från skolcentrum. Hösten 1977 flyttade institutet till Sibbo andelsbanks hus, inte långt från skolcentrum, där en stor del av undervisningen alltjämt skedde på kvällstid. I Andelsbankens hus fick institutet två rum till förfogande. Det var fortsättningsvis trångt för rektor, prorektor och kanslist. Därför deltog institutet i olika planer på nybyggen ända till 1988. Då erhöll institutet 240 m2 i samband med gymnasiets nybygge i F-huset. Här placerades både kansli, lärarrum, klassrum och en konstklass.
Nickby gård, där Sibbo svenska medborgarinstitut verkade under fyra år.
|
För vävstolarna hade institutet fått överta de indragna skolornas utrymmen i Kallbäck, senare också i Spjutsund och på Simsalö. I Nickby fick institutet rikligt med utrymme först 1980 då det fick överta Nickby gårds karaktärsbyggnad från 1700-talet. Glädjen över utrymmena i den gamla herrgården räckte bara fyra år innan väv- och konstkurserna igen måste flytta och 1988 inrymdes i ålderdomshemmets tidigare ladugård. Tiden i Nickby gård kan sägas vara den enda då institutet kan sägas ha haft ” ett eget svenskt rum”, men behovet i det övervägande svenskspråkiga Sibbo var inte heller lika stort som i den mera finskspråkiga huvudstadsregionen.
Sibboborna intresserade sig ofta för praktiska och konstnärliga kurser. Stenslipning, smyckestillverkning, hälsokost och klädsömnad var populära kurser. Många Sibbodräkter har både vävts och sytts på institutets kurser. Linberedning, pärtarbeten och nätlappning har gjorts på kurserna och samtidigt stärkt hembygdskänslan. Läsåret 1986–87 var fördelningen av de 131 kurserna sådan att kurser i hantverk, gymnastik, språk och diverse (pensionärsklubbar, hälsofrågor, släktforskning, svampkurs mm) stod för över 80 % av kurserna, medan t.ex. samhällsfrågor stod för 4 % och lantbruk för 2 % av kurserna. De studerandes kursval framgår emellertid inte, men torde i storts sätt motsvara kursutbudet. Anmärkningsvärt är att lantbruks- och trädgårdskurser utgjorde en så liten andel av kursutbudet i ett landsbygdsinstitut. En förklaring kan vara närheten till stora urbana centra, som gjorde att många Sibbobor sökte arbete utanför den egna kommunen och upplevde att de hade lämnat jordbruk och trädgårdsskötsel bakom sig, medan jordbrukarna hade sina egna kanaler för fortbildning och därför inte upplevde institutets utbud som professionellt.
Då arbetar- och medborgarinstituten ursprungligen startades av arbetarföreningar som med utbildningens hjälp strävade efter att öka arbetarnas samhällsmedvetenhet kändes det naturligt för mig och åtminstone för min efterföljare Johanna Westman att försöka ordna samhällstillvänd undervisning. I kursform fungerade det inte så istället blev det enstaka tillställningar, föreläsningar och diskussioner. Alltid väckte de inte odelat positiv respons. Kamratförbundets ordförande Stig Andersson skulle gärna ha hindrat mig från att ordna flera av tillfällena. Vid en diskussion om Sibbo Kalkbruks nedsmutsning av näromgivningen fick jag ändå beröm för att ha hållit de aggressivaste debattanterna i schack. Värre gick det för Johanna Westman då hon skulle ordna en tillställning om immunbristsjukdomen aids. Föreläsaren fick inte en enda åhörare.
Ny lagstiftning på 1990-talet inledde reformeringsskedet
Lagen och förordningen om arbetar- och medborgarinstitut förnyades år 1991 men ändrade inte i praktiken så mycket på institutens tillvaro, även om det gav dem större möjligheter att ordna yrkesinriktade och kompetensgivande kurser. Gruppstorlek och åldersgräns ändrades inte. De ekonomiskt knappare tiderna innebar däremot att skolornas och institutens direktioner drogs in år 1993. Sedan dess har det svenska respektive finska bildningsnämnden fattat besluten också för medborgarinstitutens räkning. Rektor miste också sin undervisningsskyldighet, men trots det fortsatte ändå rektor Serén att hålla sina kurser i italienska. Hon upplevde det som en nödvändig och berikande växelverkan, som gjorde att hon stod i en direkt kontakt till kommunens invånare (Serén 2016).
De knappare tiderna på 1990-talet medförde minskade kommunala och statliga anslag, men kursutbudets omfattning kunde ändå bibehållas rätt oförändrad. Då Kallbäcks gamla folkskola såldes 1993 flyttades vävstolarna därifrån till Ingmans gamla fabriksfastighet, som gavs det inspirerande namnet Solbacka. Redan länsstyrelsen hade vid sin inspektion påpekat att den gamla skolan var i mycket dåligt skick, så det är inte förvånande att den senare revs.
Innehållsmässigt skedde däremot stora förändringar som särskilt påverkade institutets undervisning inom den öppna högskolan. De tre medborgarinstituten i Lovisa, Borgå och Sibbo koordinerade sina högskolekurser. I Sibbo kunde man studera bl.a. psykologi på akademisk nivå motsvarande 5 studieveckor. Kurserna ordnades i samråd med Åbo Akademi och studieprestationerna registreras vid akademins Kurscentral. Senare ingick också vicenotariestudier i institutets program. De akademiska kurserna blev dyra för institutet. Då alla kurserna för en examen inte kunde hållas under en termin drog studierna ut på tiden. Det gav emellertid ovanare studerande möjlighet att klara av dem. Flera av de här studerandena avlade senare akademisk examen på högre nivå (Serén 2016). Gemensamt med finska institutet anskaffades en konferenstelefon så att de studerande kunde vara i kontakt med lärare vid Åbo Akademi.
Kursantalet hade läsåret 1995–96 ökat till 163, men alltjämt stod samma läroämnen i centrum: hantverk, språk, gymnastik och diverse (73 %), men nu utgjorde olika hälsovårdskurser en ökande andel av kurserna i gruppen diverse. Informationsbehandlingen blev aktuell i slutet av 1990-talet och datakurserna gick förbi musikkurserna i antal. Samhälleliga frågor och jordbruksfrågor utgjorde däremot en ännu mindre andel av kurserna än tidigare.
Ett problem var deltagarnas bristande uthållighet. Redan en kurs på bara en termin kunde tappa en stor del av deltagarna innan kursen kommit till slut. Det var en väsentlig orsak till att öka antalet kortkurser. För att manifestera institutets betydelse och fira de studerandes framsteg har läsårsavslutningen traditionellt firats med en större fest och utställning där olika kurser har fått presentera sina resultat.
Institutet har ordnat kurser för alla åldrar. Efter en kurs för mammor och barn blev en städerska överraskad över att hitta en kvarglömd babyblöja i klassrummet. En del kurser har också ordnats i samarbete med Sibbo gymnasium och för elever i grundskolans gymnasium, men det var naturligtvis fritt fram också för andra intresserade att delta i dessa kurser. Rektor Benita Serén ordnade en snabbkurs i italienska då en av gymnasieklasserna skulle besöka en vänskola i Italien. För lärarna i grundskolan har ordats fortbildningskurser bl.a. om läs- och skrivsvårigheter, läsning på talets grund, processkrivning och tvåspråkighet. Pensionärsverksamheten har haft en stor betydelse för de äldre i kommunen.
1987 fick Sibbo svenska medborgarinstitut i Sjöstjärnan en egen logo, som prydde programhäftet i tio år. Logon designades av Institutets lärare i teckning. Tanken uppgavs vara att sjöstjärnans armar sträcker ut sig åt olika håll och hämtar kunskap åt de studerande.
Hösten 1990 fick Sibbo svenska medborgarinstitut besök av bildningsrådet Christina Andersson och skolinspektör Margareta Björksten på länsstyrelsen. De lämnade en rapport över besöket i vilken de inledningsvis kunde konstatera att det för personalen fanns ändamålsenliga utrymmen, samt två klassrum i Nickby. I sitt utlåtande om besöket lät länsstyrelsen förstå att institutet hade satsat på vävkurser och hade vävstolar i utrymmen på olika håll i kommunen, emedan det hade en fast anställd lärare i textilslöjd och konsthantverk. Däremot kritiserades att en del av de utrymmena för vävning och konsthantverk var direkt olämpliga för verksamheten. Länsstyrelsen såg att största andelen av institutets undervisningstimmar ägnades åt undervisning i praktiska färdigheter, konstämnen, musikämnen och fysisk fostran. Under de senaste arbetsåren utgjorde de kvinnliga studerandena omkring 70 % av det totala antalet studerande och institutet ansågs därför behöva utreda möjligheterna att i högre grad satsa på undervisning som intresserar manliga studerande. Andelen undervisningstimmar i samhälleliga ämnen påpekades vara liten.
Länsstyrelsen ansåg andelen studerande vara högt i förhållande till den svenskspråkiga befolkningen då den utgjorde 24 % av befolkningsunderlaget (Länsstyrelsen 1990). Utbildningsrådet (2006) framhöll emellertid att motsvarande andel i flera österbottniska institut vid denna tid skulle ha varit 30 %. Enligt statistikcentralens kartläggning 1995 skulle emellertid bara 13 % av den vuxna befolkningen i åldern 18–65 år ha deltagit i arbetar- och medborgarinstitutens utbildning. Av dessa var 75 % kvinnor. Då deltagandet i genomsnitt var särskilt lågt på rurala områden kan man konstatera att i Sibbo svenska medborgarinstituts verksamhet en ovanligt hög andel av kommuninvånarna deltog. Beräkningar av deltagarprocenten vidhäftas alltid av en betydande osäkerhet, då den beräknas på antalet vuxna kommuninvånare under 65 år, emedan instituten har studerande både under 16 år och över 65 år. Det totala antalet kommuninvånare innefattar också sådana som är under skolåldern och på åldringshem eller annars oförmögna att delta i institutets verksamhet.
I Statistikcentralens kartläggning hade deltagandet i vuxenutbildning korrelerat så starkt med personernas grundutbildning att rapporten hävdar att utbildning kan ses som beroendeframkallande. Orsaker till att inte delta i vuxenutbildning uppgavs vara i första hand tidsbrist (59 %), men också utbildningsplatsen och trötthet uppgavs vara viktiga orsaker till att inte delta. Många som av dem som deltog i yrkesrelaterad vuxenutbildning uppgav att de upplevde att det gav dem möjligheter att utföra nya uppgifter på arbetsplatsen, få mera krävande arbetsuppgifter, avancemang och överhuvudtaget säkra sin arbetsplats. Då medborgarinstitutens utbildningsutbud endast delvis gav sådana möjligheter kan det utgöra en delförklaring till den låga andelen manliga studerande (Blomqvist 1998).
Länsstyrelsen upplevde det som positivt att det svenska institutet bedrev samarbete i fråga om utrymmen med det finska institutet och konstaterade också att institutets verksamhet har planerats för ett år åt gången. Information om verksamheten till kommunens medlemmar har skett med en broschyr som har sänts till alla hushåll i kommunen. Informationen har kompletterats med en skild broschyr om vårterminens kortkurser. För att informera kommuninvånarna har också använts lokalradion, lokaltidningen, biblioteken och biblioteksbussen. De studerande skulle förhandsanmäla sig till de flesta kurserna. Undervisning inom den öppna högskolan hade ordnats i samarbete med de övriga svenskspråkiga medborgarinstituten i östra Nyland. Institutet planerade en ökning av undervisningstimmarna inom öppna högskolan från 51 till 140 timmar. Då största delen av institutets kurser hade skötts av timlärare utan utbildning i vuxenpedagogik rekommenderade länsstyrelsen att institutet skulle ordna kompletterande utbildning för timlärarna.
Länsstyrelsen förslog också att kommunens svenska och finska institut skulle delta i av Utbildningsstyrelsen ordnad försöksverksamhet. Det skedde också, men först läsåret 2003 då det tvåspråkiga institutet deltog i ett försök med studiesedel för pensionärer, som gav dem fri tillgång till kurserna vars avgifter i detta skede redan höjts avsevärt. Av de 27 pensionärer som deltog i försöket 2004 hade fyra endast grundutbildning, två högskoleutbildning. 6 var under 65 år, och 7 over 70 år. Sammanlagt 15 (55 %) av dem skulle inte ha tagit någon kurs utan studiesedel, vilket ansågs visa att försöket hade en positiv effekt. Också det finskspråkiga institutet deltog i försöket och av deltagarna i försöket utgjorde 50 % av studerande vid finska institutet. Sammanlagt deltog ett 30-tal pensionärer i försöket.
De studerandes inskrivningsavgift till institutet var blygsamma 3 mk i början, men i slutet av 1980-talet började man höja den. Hösten 1991 gavs direktiv om att kommunens alla sektorer måste spara 2 %. Då höjdes också inskrivningsavgiften till 40 mk. Senare ytterligare till 60 mk (Serén 2016). På den tiden berättigade det ännu till deltagande i all kurser. Utöver inskrivningsavgiften betalade de studerandena naturligtvis materialet för eventuella kursarbeten.
Antalet undervisningstimmar i arbetar- och medborgarinstituten hamnade i farozonen när en regeringsproposition krävde att undervisningen i instituten skulle minskas med 10 %. Nedskärningskraven mötte högljudda protester i tidningsspalterna. Institutsfolket (lärare, studerande och direktionsmedlemmar) protesterade mot att det fria bildningsarbetet i breda kretsar betraktades som en lyx som man väl kunde avstå från. Institutsfolket framhöll bl.a. att varje vuxenstuderande som på sin fritid lägger energi på att lära sig ett eller flera främmande språk, matematik, samhällskunskap, pedagogik och historia berikar inte endast sig själv utan ökar också vår samlade kunskapsfond. Instituten ansågs bidra till vår välfärd genom att skapa aktiva, kreativa, allmänbildande och friska människor. Man kritiserade synen på att kultur och bildningsarbete skulle vara mindre värda samhällssektorer för att de behöver finansieras av konsumenterna utan att de kan ge en klart mätbar avkastning. I sin Idag-kolumn i HBL 28.8.2016 framhåller Siv Ekström de studerandes iver att få komma till institutets kurser (Ekström 2016). Att det i institutet i Sibbo skulle ha uppstått konkreta köer vid kursanmälningen har jag inte noterat, men det beror säkert på institutets karaktär av landsbygdsinstitut.
Det är skäl att medge att institutsverksamheten i rätt hög grad också främjar en gemenskapskänsla i den meningen att kursdeltagare återvänder till institutets kurser och ofta till samma kurser som de redan tidigare deltagit i både för att förkovra sig i temat och för att där träffa andra studerande med vilka de kan diskutera kursens teman och allt möjligt annat. Den sociologiska termen ”Gemeinschaft” är träffande för detta fenomen och har manifesterats i att det också vid instituten i Sibbo grundades kamratföreningar. En annan sak är sedan att känslor som denna gemenskapskänsla är svårmätbara, men tydligt är att det både i Sibbo och i andra institut har varit svårt att skapa en liknande maskulin gemenskapskänsla som skulle få männen att i högre grad söka sig till kursverksamheten.
Två institut blev ett
Hösten 1992 skars institutets timantal slutligen ned från 5600 timmar till 4400 timmar. Genom att förkorta terminerna och minska på kurslängden kunde kursutbudet ändå hållas nästan oförändrat. Då statsandelen utbetalades utgående från antalet hållna undervisningstimmar ansträngde man sig i institutet att alltid hålla de beviljade timmarna och lyckades sålunda småningom åter utöka timantalet (Serén 2016). Den allmänna inskrivningsavgiften till institutet ersattes också av skilda avgifter för varje kurs. Höjda kursavgifter ansågs vara enda möjligheten för att institutet skulle kunna ordna det planerade antalet timmar per läsår. Svårigheten var att hålla kursavgifterna på en så rimlig nivå att de inte skulle begränsa sibbobornas möjligheter att delta i verksamheten. Det visade sig att det lyckades och avgifterna skrämde inte bort de intresserade kursdeltagarna. Antalet studerande höll sig kring 1600 och ökade något. Kursdeltagandet påverkades av de kursvisa avgifterna så att anmälda deltagare inte lika lätt uteblev från eller avbröt en kurs de påbörjat. Som understöd för arbetslösa kursdeltagare gavs en sedel värd 200 mark.
I de kommunala spardiskussionerna framkastades också ett förslag om att slå ihop svenska och finska medborgarinstituten till ett tvåspråkigt institut. Diskussionerna blev offentliga vid elevföreningens svenskadagenfest 1993. Elevförening sade blankt nej till sammanslagningsförslaget och direktionen framhöll att man inte skulle kunna spara några väsentliga summor genom en sådan åtgärd. Däremot konstaterade man att samarbetet kunde utökas. Också rektor Serén var först negativt inställd till sammanslagningsplanerna. Sedan när de genomfördes blev hon entusiastisk över möjligheterna att få se också den finska kultursfären (Serén 2016).
Egentligen upphör Sibbo svenska medborgarinstituts historia då institutet från 1.8.1999 slogs ihop med Sipoon suomalainen kansalaisopisto till ett tvåspråkigt institut. Genom att sammanslå instituten hoppades beslutsfattarna kunna uppnå inbesparingar och synergieffekter, men också att kunna åtgärda svårigheter i det finskspråkiga institutets verksamhet (Liljeström 2016).”Den finlandssvenska medborgarinstitutrörelsen har i motsats till medborgarinstitutsrörelsen i hela Finland lyckats bevara sin position (i samhället) under det senaste decenniet och deltagarantalet är klart högre vid institut i två- eller svenskspråkiga kommuner” skrev Knubb-Manninen i Utbildningsrådets publikation Vuxenutbildningsfältet 2006.
Benita Serén utsågs till kursledare för det nya tvåspråkiga institutet som fick namnet Sipoon kansalaisopisto – Sibbo medborgarinstitut. Då Sibbo svenska medborgarinstituts rektor, lärare, sekreterare och samma studerande som tidigare fortsatte verksamheten är det ändå skäl att granska följderna av denna konsolideringsprocess, som blev väldigt kort innan sammanslagningen, men fortsatte ännu en tid efteråt. Med Tove Jansson kunde man säga att det handlar om frågan ”Vad hände sen?”. Här har jag följt upp också början av detta skede för att se i vilken mån syftet med sammanslagningen uppnåddes och vilka övriga effekter den hade.
Sammanslagningen till ett tvåspråkigt institut följde också en allmän trend i tvåspråkiga kommuner med ett mindre befolkningsantal. På större tvåspråkiga orter var det vanligare att hålla institutet språkligt delat för att kunna garantera minoriteten ett tillräckligt utbildningsutbud på sitt eget språk, vilket också den språkliga delningen 2015 av det tidigare tvåspråkiga institutet i Esbo visar.
Rektors och lärartjänsten I det finska institutet blev indragna. Som verksamhetsledare fick Serén dubbelt så mycket arbete jämfört med tidigare utan att lönen steg. Den enda hjälp hon fick var att utöver det svenska institutets kanslist Doris Olin fick hon nu också det finska institutets kanslist Tarja Sund (2004), som gick i pension först 2004. Hon var till ovärderlig hjälp för Benita Serén när hon för organiserandet av verksamheten också skulle knyta kontakter i den finska kultursfären. Doris Olin efterträddes först av Irene Lönnqvist (2004–2012 och därefter av Ulrika Martin (2012–) med den nya yrkesbenämningen institutssekreterare (Serén 2016). Det svenska och det finska institutets arkiv överfördes till en byggnad kallad Depån i Nickby. I samband med att denna revs och arkivet inrymdes i kommunhuset, ”Sockengården”, avskaffades mycket arkivmaterial som bedömdes som mindre viktigt. Detta är troligen orsaken till att jag hittat endast obetydligt material om Sipoon suomalainen kansalaisopisto. Vuxenutbildningen betraktades kanske inte som en så viktig det av kommunens historia. Tyvärr försvann Tarja Sund från orten innan jag han intervjua henne om det finska institutets verksamhet.
Under det tvåspråkiga institutets första år gavs ett gemensamt studieprogram ut på hösten 1999. Under della läsår höll institutet 229 kurser, 131 svenskspråkiga och 98 finskspråkiga. Dessutom ordnades ett 40-tal tvåspråkiga kurser. Med tvåspråkig kurs avsågs att undervisningen kunde ske på båda språken och de studerande fick använda det av språken som de valde. I praktiken innebar det att de finskspråkiga använde finska då de oftast saknade djupare kunskaper i svenska, medan de svenskspråkiga åtminstone kunde följa med den diskussion som gick på finska eftersom merparten av dem hade åtminstone någon kunskap i språket.
Det tvåspråkiga medborgarinstitutet: Rektorer: Benita Serén 1999–2013 Anneli Åkerman-Anttila (f.d. Nyman) 2013– Lärare: Birgitta Abrahamsson 1999–2010 Pirjo Pentti 2010– |
Genom att ordna tvåspråkiga kurser, vilka angavs skilt i programbladet, möjliggjordes också inbesparingar som kunde användas till att utöka kursutbudet. De gav också fördelen att det blev lättare att få tillräckligt antal studerande på kursen. Det läsåret hade institutet sammanlagt 229 kurser, 131 kurser med svenska och 98 kurser med finska som undervisningsspråk. Dessutom ordnades ett 40-tal tvåspråkiga kurser. Största antalet kurser hölls i ämnen som gymnastik, hantverk, språk och musik. Kurser i dessa ämnesområden utgjorde närmare 80 % av alla kurser. Institutets kansli fanns i F-huset intill högstadiernas och gymnasiernas utrymmen där många kurser kunde ordnas. År 2005 hade institutet 2270 deltagare. Av kurserna var 133 kortkurser på under 6 timmar. Dessa kortkurser hade totalt 1510 deltagare av vilka 90 % var kvinnor. Av kortkurserna var 17 avsedda för barn eller unga och antalet deltagare 312 (21 %).
I utvärderingsrådets utvärdering av medborgarinstituten 2006 (Vuxenutbildningsfältet 2006) påpekas att det enhetspris som ligger till grund för den beräknade statsandelen baserar sig i det nya och gamla statsandelssystemet på de realiserade kostnader som berättigar till statsandel. Det nya ansågs vara bättre än det gamla systemet då det revideras vart fjärde år. Ett kostnadsindex användes under de mellanliggande åren. I systemet ansågs finnas en risk att det kunde fungera som en utgiftsautomat. Instituten kunde indirekt påverka sina statsandelar via antalet undervisningstimmar så att om kommunen satsade mer av egna resurser kunde den få större statsandel senare. Ur jämlikhetsperspektiv ansågs detta inte vara en bra egenskap i systemet. Beaktandet av bebyggelsestrukturen ersattes med en 15 % förhöjning av enhetspriset för mera tätbebyggda kommuner. Detta medförde ett problem eftersom förhöjningen inte beaktade bebyggelsens spridning. Systemets precision ansågs behöva förbättras eftersom det inte gav någon bild av extra kostnader pga. av resor, avstånd etc.
Utvärderingsrådet såg inga större problem med den nya avgiftspolicyn. Genom avgifterna ansågs man kunna öka elevernas engagemang och minska problem med frånvaro och annulleringar. En ytterligare höjning av kursavgifternas bedömdes däremot inte vara realistisk. Avgifterna upplevdes som särskilt motiverade inom utbildningsområden som musik och idrott som även har privat undervisningsverksamhet. Skillnaderna i kommuners satsningar upplevdes däremot som problematiskt. Ett ökat samarbete mellan instituten och sammanslagningar ansågs vara en möjlighet att åstadkomma ett jämnare kursutbud (Vuxenutbildningsfältet, 2006).
Hösten 2011 efterträddes Benita Serén som rektor av Anneli Åkerman-Anttila. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att beslutsfattandet gällande väsentliga frågor för institutet i det skedet enligt modern administrationsuppfattning hade flyttats så långt bort från institutet att rektor Serén inte på något sätt involverades i anställningen av hennes efterträdare (Serén 2016).
Institutets långvariga rektor Benita Serén avgick med pension 2013. Hon hade då hunnit utveckla konceptet för det tvåspråkiga institutet med kurser för olika målgrupper och samarbete med en lång rad andra utbildningsanordnare. Ännu efter pensioneringen fortsatte hon att hålla sina kurser i italienska i institutet. Också om man är trött när man kommer till kurserna ger de så mycket ny energi att man inte kan vara utan dem, framhåller hon (Serén 2016).
Då Birgitta Abrahamsson gick i pension år 2010 ombildades textillärartjänsten till en lärartjänst i konst och färdighetsämnen. Till ny tjänsteinnehavare utsågs Pirjo Pentti. Hon ansvarade särskilt för undervisningspunkten i Mårtensby f.d. folkskola, som sedan flera år tillbaka hade utvecklats till ett centrum för konsthantverk. Antalet studerande i det tvåspråkiga institutet steg från 3366 år 2012 till 3594 år 2014. Då många studerande deltog i mer än en kurs steg antalet kursdeltagare till närmare 7500. Undervisningstimmarna i det tvåspråkiga institutet kom att bli över 10000 per år. År 2015–2016 erbjöd institutet i samarbete med instituten i Borgå och Lovisa tre kurser (pedagogik) i Sibbo inom Öppna högskolan enligt Åbo Akademis kursfordringar samt ytterligare fyra kurser i de två andra instituten. Institutet deltog också med kurser i samarbetsorganisationerna Flex team Öst samt i VuxÖst.
Det tvåspråkiga institutet bytte ut sjöstjärnan som logo för institutet mot först en, senare två vargar, Sibbos imagedjur.
Inom Flexteam Öst ordnas kurser som studerande på andra stadiet alternativt kan välja från ett kursutbud som många olika läroanstalter ställer till de studerandes förfogande. Kurserna är periodiserade så att de studerande vid gymnasierna och yrkesinstituten under en period kan välja någon av kurserna.
De svenska medborgarinstituten i Östnyland har från läsåret 2001–2002 i samarbete med Österbottens högskola ordnat grundstudier i pedagogik motsvarande 15 sv enligt pedagogiska institutionens vid Åbo Akademi fordringar i sex delavsnitt. Dessa VuxÖst studier ordnas såväl i Sibbo, Borgå som Lovisa. Andra ämnen i VuxÖst-programmet har varit stilistik, kvinnohistoria samt olika kompletteringskurser. En till två av dessa c. 15 kurser har ordnats i Sibbo.
Studieavgiften till kurserna i Öppna högskolan var 12 € per studiepoäng samt Åbo Akademis terminsavgift 50 €. Varje kurs motsvarade 5 studiepoäng. Avgifterna för institutets icke-akademiska kurser var beroende på kursens ämne, målgrupp och längd 7–150 €, vanligen 30–50 € per termin. Kursavgiften vid VuxÖst-kurserna har varit på samma nivå som kurserna vid Öppna högskolan. Institutet har också haft en 6 veckor lång fortsättningstermin från början av april till slutet av maj eller början av juni.
Studerande vid medborgarinstituten i Sibbo
Antalet studerande vid de två medborgarinstituten i Sibbo har ökat med tiden, men det har skett fluktuationer. Statistiken är inte helt pålitlig då uppgifter saknas för flera år och är helt summariska för en del år. Anmärkningsvärt är att antalet studerande minskade omedelbart efter sammanslagningen. En orsak var nedskärningen av institutets resurser då sammanslagningen avsåg att åstadkomma inbesparingar. Största antalet studerande redovisade det tvåspråkiga institutet för år 2010, då totalt 4453 hade registrerats. Minskningen därefter kan väl ha berott på att resurserna åter skars ner. Hur stor andel av det tvåspråkiga institutets studerande som är svenskspråkiga framgår inte av statistiken, men enligt institutets egen utredning 2016 utgjorde de studerande totalt 3250. Av dessa var 63 % finskspråkiga, 36 % svenskspråkiga, 1 % hade annat modersmål. Av lärarna hade emellertid 43 % alltjämt svenska som modersmål. (Internet 2016) De svenskspråkiga studerandena skulle således ha varit 1170, vilket är litet färre än under det svenskspråkiga institutets sista år. Den stora ökningen av studerande i institutet beror således på en klar ökning av finskspråkiga studerande. Ur den synvinkeln har sammanslagningen till ett tvåspråkigt institut helt klart varit en stor framgång. Däremot visar den kvinnliga dominansen (75 %) bland de studerande alltjämt på en stor skevhet i könsfördelningen bland de studerande och fortsatta svårigheter att attrahera manliga studerande. Åldersfördelningen visar att 20 % av de studerande är högst 20 år och under 10 % över 70 år. Institutet vänder sig således i första hand till de aktiva åldersgrupperna och kan alltså sägas följa med sin tid.
Geografiskt täckte institutet kommunen väl, läsåret 2014–2015 med sammanlagt 32 verksamhetsställen. Däremot fanns det sedan början av 2000-talet inte längre studerandeunderlag för kurser i Sibbo skärgård. De egentliga pensionärskurserna minskade till bara ett par kurser, däremot fanns det nog motions- och andra kurser för pensionärer.
Totala antalet kurser läsår 2015–2016 var 475 då höst- och vårkurserna räknades skilt. Per läsårsnivå torde då kurserna ha varit c 237–238. Det innebär att en liten ökning i antalet kurser från millennieskiftet, men då ska man minnas att antalet kortkurser har ökat så att undervisningens volym knappast har kunnat ökas. De ekonomiska resurserna har starkt begränsat institutets verksamhetsmöjligheter. Av kurserna var 55 % tvåspråkiga, 35 % finskspråkiga och bara 10 % enspråkigt svenskspråkiga. En nyhet var att 10 % av kurserna var avsedda för barn under 16 år. Det här gällde särskilt tvåspråkiga kurser och kurser på finska i ämnesgrupper som motion, hantverk och musik. Av kurserna var 36 % motionskurser 20 % hantverkskurser, 12 % språkkurser, 10 % musikkurser och 8 % kurser i bildkonst, vilket inte avviker särskilt mycket från tidigare år. Särskilt anmärkningsvärt är att kurserna i huslig ekonomi hade minskat till endast 2 (0,4 %), kanske i brist på lämpliga undervisningsutrymmen. Man kan framhålla att vid sammanslagningen förändrades institutets profil och verksamhet i många avseenden.
Som jämförelse kan tas ett av de äldsta svenskspråkiga medborgarinstituten, Hangö svenska medborgarinstitut, som grundades redan på ryska tiden i den lilla hamnstaden Hangö 130 km väster om Helsingfors. Staden hade länge den enda huvudsakligen isfria hamnen i landet och blev därför en viktig hamnstad med en viss industri, som lockade också finskspråkiga invånare till orten. Arbetarbefolkningen utgjorde en stor del av stadens invånare, men språkligt förblev klyftan mellan de svensk- och finskspråkiga invånarna länge så stark åtminstone inom de bildade kretsarna att de två enspråkiga instituten ännu inte har slagits samman trots att antalet studerande har sjunkit under de senaste tre decennierna från 614 i det svenska och 717 i det finska institutet år 1994 till 316 i det svenska och 328 i det finska år 2012. Under motsvarande tid har också stadens invånarantal sjunkit från12000 på 1980-talet till 8800 år 2016. Jämför man med Sibbos invånarantal så har det ökat från 8000 år 1970 till 19399 år 2016. Fluktuationerna i invånarantalet har således tydligt påverkat också antalet studerande. En annan tanke som lätt slår en är att studieintresset också kan hänga ihop med andan på orten. På en ort som utvecklas och anses populär upplevs det antagligen finnas flera livsmöjligheter som uppmuntrar till studier än på en ort som har dystrare framtidsutsikter. På den senare orten kan det finnas en risk för att invånarna passiveras också beträffande studieintresset.
Antalet studerande, kurser och undervisningstimmar i ett arbetar- eller medborgarinstitut kan ses som ett mått på institutets betydelse både lokalt och nationellt. Andelen invånare som är registrerade som studerande kan ses som ett mått på institutets effektivitet, men det är ett väldigt grovt mått då en stor del av de registrerade studerandena antagligen endast deltagit under några få undervisningstimmar och deltagandet i sig inte säger mycket om de har ökat sina kunskaper. Det kanske bästa måttet på institutets effektivitet är den uppskattning det erhåller bland ortens invånare. Om invånarna upplever att de har nytta av institutets verksamhet kan det tolkas som dess effektivitet. Undersökningar om institutens uppskattning torde inte ha gjorts i någon större utsträckning. Därför är det också svårt att jämföra institutens betydelse med andra skolformer. Då institutens verksamhet inte mäts med examina nedvärderas de ofta av politiker såsom fritidssysselsättning av mindre betydelse. Protesterna inför statliga nedskärningsplaner tyder på att så ändå inte är fallet.
Elevföreningarna vid de två instituten slogs aldrig samman emedan de var två skilda registrerade föreningar, men de har inte längre något större inflytande över utvecklingen av undervisningsplanen.
Det tvåspråkiga institutet fick för sin administration och som utrymme för föreläsningar den s.k. vita paviljongen i Söderkulla intill grundskolorna där, men på onödigt stort avstånd från kommunens centrala funktioner. Från hösten 2016 flyttade institutets kansli åter till Nickby. De otaliga omlokaliseringarna av institutets kansliutrymmen har varit i hög grad frustrerande för institutets personal (Serén 2016). Jämförelsevis kan nämnas att många stadsinstitut tidigt har fått ett bestående eget utrymme som har kunnat utvecklas till ett lokalt bildningscentrum.
Svåra frågor
Under planeringsskedet funderade man i kommunen på vad man egentligen skulle grunda och stannade för två enspråkiga institut med nära samarbete med föreningarna i kommunen. Under etableringsskedet anskaffades kansli, personal och uppgjordes de första undervisningsplanerna som när de omsattes i praktiken visade att instituten svarade mot ett lokalt behov. Under ett stabiliseringsskede utökades personalen och förbättrades utrymmessituationen så att kommunens befolkning kom att uppleva institutet som en naturlig del av kommunens verksamhet. I slutet av stabiliseringsskedet kom de ekonomiska åtstramningarna att tvinga instituten till inskränkningar i verksamheten trots att antalet studerande fortsatte att växa. Detta medförde övergången till ett restitutionsskede då instituten slutligen konsoliderades genom sammanslagningen. Samtidigt gjordes nya landvinningar genom att institutet började ordna akademiska kurser, startade tvåspråkiga kurser och fick ny ledning.
Då institutens uppgift ansågs vara att ge allmänbildande undervisning åt den vuxna befolkningen uppfattades det som behändigt att också ordna sådan yrkesutbildning som det fanns ett lokalt behov av och inte sköttes av andra organisationer. Sibbo svenska medborgarinstitut liksom det finskspråkiga ordnade flera kurser i grundskolepedagogik för lärare i samband med övergången till grundskolan i mitten av 1970-talet. Kurser för familjedagvårdare, hemhjälpare, skolbusschaufförer och anstaltsstädare. Många av kurserna resulterade i att deltagarna fick examen och behörighet. Examen erhölls också från navigationskurserna, och i språkkurserna blev det möjligt att avlägga några examina såsom lilla språkprovet i finska. Språkutbudet utökades tidigt så att utöver finska, engelska och tyska både franska, spanska, italienska, grekiska och ryska kunde erbjudas på flera olika nivåer. På programmet har också funnits kinesiska, japanska, portugisiska och teckenspråk. Också Röda korsets förstahjälpskurser gav en examen som kunde utnyttjas i begränsade situationer. Emellertid blev kurser av det här slaget mycket dyra för institutet och minskade resurserna för icke examensinriktade kurser (Seren 2016).
I alla institut har de samhällsorienterande ämnena utgjort en orsak till bekymmer och konflikt. Ofta har arbetarföreningarna på orten framhållit att institutets egentliga uppgift är att utbilda arbetarna samtidigt som man från institutens sida varit noga med att hålla partipolitisk och religiös verksamhet utanför institutet. Under några år på 1970-talet var institutet ganska snabbt att ta upp aktuella frågor och ordna föreläsningar och diskussioner kring dem. Diskussionscirklar och föreläsningar där man talade om planering och kommunalpolitik, inkorporeringshot, Söderkulla gårds framtid, ungdomsfrågor och kvinnoåret förekom rätt mycket under min och Johanna Westmans tid, men särskilt elevkårens ordförande och direktionsmedlemmen Stig Andersson såg dem inte med blida ögon och fruktade att de kunde föra in partipolitik i institutet, i synnerhet som det från yttervänsterhåll fanns sådana strävanden. Alltid lyckades institutet inte heller väcka Sibbobornas intresse i sådana aktuella frågor.
I verksamhetsberättelsen för det första året konstaterade rektor att många Sibbobor har lång arbetsväg och kommer sent hem, att avstånden inom kommunen är långa och kommunikationerna bristfälliga. Birgit Lindroos som skrev den första historiken konstaterade att kanske människor med långa arbetsdagar hellre kopplar av med att väva, slöjda eller dansa jazzbalett än med att studera t.ex. språk och juridik (Lindroos 1988, 20). Lindroos var väl förtrogen med institutets verksamhet då hon som Borgåbladets Sibbokorrespondent ofta rapporterat om den. Det fanns därför många orsaker till de samhälleliga ämnenas andel av kurserna minskade när institutet fick sin långvariga rektor Serén. I Sibbo var det de praktiska kurserna och gymnastik som drog det största antalet studerande. Men också kurser i jordbruksämnen, trädgårdsodling, byggplanering av småhus, om vindkraft och alternativa energikällor, om fritidsfiske, skolskjutsning och annat aktuellt har engagerat de studerande. Kursprogrammet utvecklades och mångfalden förstärktes med terapi för utvecklingsstörda, adb-kunskap, befolkningsskydd, recitation, körsång och orkestrar, samt en kurs för segelflygarcertifikat. Också aktiesparare och företagare har fått goda råd på institutets kurser om bl.a. bokföring och juridiska frågor.
Ett annat gränsområde som har diskuterats är åldersgränsen 16 år. Då instituten betraktades som vuxenutbildningsinstitutioner ansågs det under lång tid att de inte skulle få konkurrera med utbildningsinstitutioner för ungdom. Ändå tangerade de hela tiden den här gränsen på områden som ungdomsutbildningen saknade resurser för. Det gällde framför allt musikutbildningen. Redan år 1986-87 hade institutet 166 studerande under 16 år främst i musik och gymnastik. I Sibbo ordnade institutet tillsammans med Folkhälsan kurser som levande verkstad, vilka samlade både barn och föräldrar. Föräldraskapet togs också upp i andra kurser. I kursprogrammet för läsåret 2015-2016 angavs att 32 (7 %) av kurserna var avsedda för barn och familjer.
Samarbetet med olika lokala organisationer innebar på sätt och vis ett kommunalt stöd till dessa, men berikade också institutets kursutbud. Så har orkestrar och körer fått en tryggad ekonomisk situation för sin verksamhet och en pensionärsförening bildats. Särskilt viktigt har samarbetet varit mellan institutet och Sibbo sångarbröder, Östersundoms och Box sångkörer, Sibbo spelmanslag och Box hornorkester.
Då rektor Benita Blomqvist-Serén insåg att många har svårt att binda sig till längre kurser införde hon läsåret 1977–78 kortkurser på 2–7 gånger. Hon gav ut ett skilt program med kortkurser för vårterminen, vilket gjorde det lättare att beakta aktuella frågor.
Vad ger då institutet kommunen och de studerande?
Utbildningsrådet konstaterade att det fria bildningsarbetets roll är att parallellt med det formella utbildningssystemet ge förutsättningar och färdigheter för utbildning särskilt till de delar av befolkningen som har fått mindre utbildning. Emellertid håller deltagandet i medborgarinstitutens verksamhet tydligare än förr, liksom deltagandet i vuxenutbildningen överlag på att koncentreras till dem som har goda skolkunskaper och aktivt deltar i vuxenutbildning och fritt bildningsarbete. Deras aktivitet och möjligheter att delta i kostnaderna för deltagandet styr allt tydligare utvecklingen av verksamheten samt utformningen av kursutbudet. Detta kan lätt leda till att kursutbudet framför allt vid institut i de stora tätorterna tar formen av en diffus helhet som illa tjänar den grundläggande uppgift som det fria bildningsarbetet har. Man tillgodoser kortvariga och spontant uppkomna individuella behov utan medvetna mål (Vuxenutbildningsfältet 2006). Detta gäller nog också verksamheten vid Sibbo medborgarinstitut. Däremot kan man konstatera att man i Sibbo mer än på många andra håll har funderat över sin egen lokala bildningsuppgift med tanke på nya deltagargruppers betydelse (barn och unga) i förhållande till andra åldersgrupper (seniorer). Däremot har man inte heller här i större utsträckning kunnat nå och aktivera medborgare som är utslagna, vilket var en av de ursprungliga avsikterna med institutens verksamhet.
I Sibbo svenska medborgarinstituts historia träder en väsentlig pedagogisk fråga i förgrunden: Vem ska sätta agendan för vuxenutbildningen? I Finland har det huvudsakligen varit de offentliga organisatörerna, vilka också anslår medlen för utbildningen. Å andra sidan har medlen faktiskt insamlats som skatt från invånarna och då kunde man tycka att de själva skulle ha rätt att direkt sätta utbildningens agenda. I många skolformer blir detta svårt av organisatoriska orsaker, men i medborgarinstituten är de organisatoriska hindren ovanligt låga. Då jag på 70-talet försökte ordna samhällstillvänd utbildning utgick jag från ett uppdrag som jag upplevde att hade givits av arbetarinstitutens upphovsmän i allmänhet. Emellertid var upphovsmännen i Sibbo inte arbetarföreningar, utan ungdoms- och andra föreningar. Därför stod mina strävanden inte helt i kongruens med de lokala skattebetalarnas syften.
När jag däremot föreslog inrättandet av en textillärartjänst motsvarade det i högre grad deras behov, dock med den skillnaden att jag strävade efter en högre grad av teoretisk kunskap än de lokala skattebetalarna upplevde behov av. Anställningen av en hemslöjdslärare med mycken praktisk erfarenhet var en riktig lösning, men svarade inte mot de akademiska högre kraven. När hemslöjdsläraren ersattes av en textillärare blev denna inte långvarig, för det var ju inte den högre teoretiska kunskapen de lokala invånarna suktade efter.
När sedan länsstyrelsen gjorde sin inspektion tolkade de situationen avigt då de upplevde att det stora antalet praktiska kurser berodde på att lärare i sådana hade anställts och att situationen således borde kunna korrigeras genom att man anställer lärare med mera teoretisk kunskap. Att det hade anställts så många lärare i praktisk kunskap berodde på att det var det de lokala invånarna hade behov av. Den praktiska kunskapen fungerade som en bro till högre och mera teoretisk utbildning.
Man kan också uppleva problemet som en fråga om synen på vad som är god teori. Ur Sibbobornas synvinkel var god teori sådan, som underlättade utförandet av aktuella praktiska uppgifter. Högskolornas uppfattning om god teori är inte lika direkt kopplad till praktiken. Därför upplevdes den vara alltför främmande och opraktisk. Som i all pedagogik skall stegen mellan olika svårighetsgrader vara tillräckligt små för att inte skapa oöverstigliga kunskapsklyftor. Det finns en risk med att försöka tvinga fram utveckling, att den förblir ytlig och därför slår tillbaka på något sätt. Att människor vill lära sig spinna med slända, färga med växter, hyvla eller bygga båtar för hand etc. handlar inte om att de skulle vilja återgå till en sådan teknik, utan kanske mera om att de önskar förstå tekniken, dess utveckling och de bortvalda alternativ utvecklingen innebär. För att förstå nutiden kan det vara viktigt att återgå till rötterna.
Det fria bildningsarbetet syftar till att utifrån principen om livslångt lärande anordna utbildning som stöder sammanhållningen och jämlikheten i samhället samt ett aktivt medborgarskap.
Litteratur
Blomqvist, Irja; Niemi, Helena; Ruuskanen, Timo: Participation in Adult Education and Training in Finland. Adult Education Survey 1995. Statistics Finland. Education 1998/8.
Ekström, Siv: Medis behövs, Idag-kolumn i Hufvudstadsbladet. Helsingfors 28.8.2016.
Förordning om fritt bildningsarbete (805/1998).
Förordning om statsunderstöd åt medborgar- och arbetarinstitut (386/1963).
Gripenberg, Martin: Två nyländska yrkesinstituts utveckling. Skolhistoriskt Arkiv 35. Helsingfors 2015.
Huuhka, Kosti: Kansalais- ja työväenopistojen toiminnan historia 1899–1979. Jyväskylä 1990
Internet: https://www.sipoo.fi/fi/kulttuuri_ja_vapaa-aika/kansalaisopisto/opisto (17.8.2016).
Kansalaisopiston tila 1995. Yrjölä, Pentti (toim.) Opetushallituksen Arviointi 3/96. Helsinki 1996.
Lag om fritt bildningsarbete (632/1998).
Lag om statsunderstöd åt medborgar- och arbetarinstitut (140/1991).
Lag om statsunderstöd åt medborgar- och arbetarinstitut (521/1962).
Liljeström, Christel: Kort intervju med ordförande för Sibbo kommunfullmäktige 12.6.2016.
Lindroos, Birgit: Sibbo svenska medborgarinstitut 1968–1988. Borgå 1988. Lindroos, Birgit: Sibbo svenska medborgarinstitut 1968–1998. Borgå 1998.
Länsstyrelsen i Nylands län: Rapport om skolbesök i Sibbo svenska medborgarinstitut. Helsingfors 1990.
Nickby gård http://sipoo.fi/index.php?mid=4707&a=viewimage&id=48985 (13.8.2016).
Serén, Benita. Intervju. 17.8.2016.
Sibbo svenska medborgarinstitut: Försöksperioden, Verksamhetsåren 1968–69 och1969–1970. Borgå 1970.
Sibbo svenska medborgarinstituts kursprogram 1987–1988.
Sipoon kunta – Sibbo kommun, Julkinen tiedote: Kultuuri & Vapaa-aika – Kultur & Fritid, Sipoon kansalaisopisto – Sibbo medborgarinstitut 2015–2016. Tidningsurklippsböcker i Sipoon kansalaisopisto-Sibbo medborgarinstitut.
Tietoja Sipoon kansalaisopiston toiminnasta kalenterivuonna 2014 – Information om Sibbo medborgarinstituts verksamhet kalenderåret 2014.
Tilastokeskus – Statistikcentralen: Koulutuksen järjestäjät ja oppilaitokset – Utbildningsanordnare och läroanstalter.
Tilastokeskus – Statistikcentralen: Oppilaitosluokitus ja -luettelo – Läroanstaltsklassificering och förteckning. Helsinki – Helsingfors.
Tilastokeskus – Statistikcentralen: Väestön koulutusrakenne – Befolkningens utbildningsstruktur 31.12.1996. Helsinki 1998.
Tilastokeskus – Statistikcentralen: Väestön koulutusrakenne kunnittain – Befolkningens utbildningsstruktur kommunvis 1999. Helsinki 2001.
Vuxenutbildningsfältet. Utvärdering av fritt bildningsarbete och yrkesinriktad vuxenutbildning. Gunnel-Knubb-Manninen (red.) Rådet för utbildningsutvärdering 17. Jyväskylä 2006.