Skoldatabasen

Rosala skola, Stenmarsvägen 1, 25950 Rosala (Bild Yle/Dmitri Volgin Internet )

Skolan inledde sin verksamhet 1894 som Hitis folkskola med ett stort antal elever. Numera verkar den som den enda skolan i Kimito kommun ute i skärgården utanför huvudön.  Skolan har i början av 2020-talet under 19 elever per läsår. Trots att Hitis-Rosala området upplever sig ha ett inflyttningstryck finns det också ett ett tryck på att stänga skolan pga. kommuns svaga ekonomi.

(Bild Hitis folkskola. Skolhistoriskt Arkiv 21/1991, 294)

Hitis folkskola 1894-1965

Ända fram till1886 verkade endast en ambulerande småskola i Hitis kommun. När frågan om att grunda en högre folkskola väcktes 1885 ansåg majoriteten av kommunalstämmans medlemmar att det vore mera till skada än till nytta för kommunen emedan ”ungdomen endast bleve lättjefull och högmodig, samt förlorade all håg för sina förfäders urgamla yrken och näringsfång,” samt att en skola skulle innebära kommunens undergång i ekonomiskt avseende. Följande år var det annat ljud i skällan och på löftet om att Svenska bildningens vänner i Åbo under vissa villkor skulle bistå ekonomiskt beslöt man grunda en högre folkskola. Till skolsal och lärarbostad begagnade man sig av kapellanbolets gamla karraktärsbostad som skulle flyttas till de tre tomter kyrkbyns hemmansägare skänkte för ändamålet. Då planen inte kunde genomföras fick skolan inleda sin verksamhet i ett tomt hemman som hyrdes ut av kyrkoherden. Emedan skolan skulle vara en samskola diskuterades livligt om en manlig eller kvinnlig lärare vore att föredra. Som skolans första folkskollärare anställdes E.E. Lilius. Då skolan började 1889 inskrevs 20 elever och under skolåret ytterligare några så att de totalt blev 27 av vilka 14 var från Hitis by och de övriga från andra öar. Ekonomin var ett stort bekymmer i synnerhet som för läraren inte kunde upplåtas uppodlad jord, foder och mullbete vilket innebar att läraren måste ersättas med kontanter. Barrved kunde däremot levereras till skolan. För lärarens avlöning äskades anslag från Skolöverstyrelsen. Dessutom måste kommunen anställa en kvinnlig lärare för att undervisa flickorna i handarbete.

(Bild Skolhistoriskt Arkiv 21/1991, 269.)

Det till skolhus föreslagna Kapellansbostället kunde inte ändras till skola eftersom man behövde följa ritningar fastställda av Kejserliga senaten. Ett eget hus för skolan byggdes i början av 1890-talet, dock utan slöjdsal och så att kommunalstämman skulle få hålla sina möten i skolsalen, vilket första gången skedde 1894. Tamburen fick länge tjäna som slöjdsal. Först år 1899 bredfodrades och målades skolhuset emedan det hade varit mycket annat att sköta för skolan såsom uppsnyggning av lekplan, bygge av vedlider, fähus, lada samt utetupp. Redan 1886 hade inrättats allmänt folkbibliotek som sedan placerades den nybyggda skolan. Svenska bildningens vänner lovade sända böcker till skolan. Ett orgelharmonium erhölls före år 1896. Bristen på slöjdsal föranledde mycket bekymmer. 1902 anskaffades en verktygskollektion för slöjden. Handarbetet sköttes av särskilda handarbetslärarinnor och 1905 inköptes en symaskin. Folkskolinspektören påpekade att terminsavgiften ska vara 1 mark och inte 50 penni. Redan år 1907 gavs tillstånd för ordnade av fortsättningskurser. Förslag om att vid skolan bygga en bastu avslogs med motiveringen att det inte vid skolan finns något åkerbruk.  Därför dröjde det till 1915 innan bastun uppfördes. Lärarlokalen utökades med ett rum och kök så att gamla köket blev slöjdsal. Kvinnorna från Böle bildade i början av 1900-talet en syförening för att få till stånd ett skolhus. Det  nådde faktiskt vattentak, men under många somrar tjänade det bara som tak för fåren under ruskväder. När man sedan 1921  ansökte om tillstånd att få grunda en lägre folkskola erbjöds byggnaden åt kommunen som färdigställde den så att 7-8 åringarna fick en lägre folkskola. Småskolans första lärarinna var Ester Collander från Högsåra, utbildad från småskolelärarseminariet i Helsingfors. Det blev en stor lättnad för högre folkskolans lärare då eleverna fick en god beredskap för den högre folkskolan. Under hela tiden fram till 1960 hölls elevantalet högt i båda folkskolorna, c 50 elever, men sjönk sedan hastigt.

År 1924 beslöts om ordnande av bespisning på skolan då många elever hade så lång väg till skolan. Slöjdsal fick skolan först vid en mera omfattande tillbyggnad 1930. År 1953 elektrificerades skolan. År 1956 beslöts att undervisning i finska skulle införas i skolan. Då skolan indrogs 1965 fortsatte eleverna skolgången i Rosala som genom grundandet av den nya bybutiken och Vikingacentret hade blivit ögruppens nya centrum. Liksom tidigare var elever från andra öar under menförestidera tvungna att bo inhysta på Rosala.

Skolans lärare: E.E. Lilius 1894-1902, Hugo Fagersten 1902-22, Urda Berglund 1922-23, Vivi Karlsson 1923-24, Lydia Andersson 1924-25 och Hjalmar Strandberg 1925 -26 som drunknade 6 mars på återvägen från Hangö. Gunnar Berlin var lärare 1926 – 1950, Gunnar Hollsten 1950 – 1961, Holger Eriksson 1961 – 1962 och Thyra Nurmio 1962 – 1965.

Hitis lägre folkskolan 1921-34

Då läroplikt infördes 1921 indrogs den kyrkliga småbarnsskolan och en lägre folkskola inrättades med Urda Berglund som första lärare i Hembygdens vänners serveringsrum. Senare verkade skolan i Österbygge ända tills den upphörde. Johanna Hellberg var lärare 1923 – 1934. därefter var elevantalet för lågt och lägre skolan ombildades till en folkskola med förkortad lärokurs, vilket innebar att skolan verkade några veckor på hösten och på våren, senare på också på lördagarna i skolhuset. Det innebar att den högre skolans terminer måste förlängas så att de fick lagstadgad undervisningstid.

Bengtskärs privata folkskola 1931-39

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bild: Laurell 2000, 232-233)

I fyren på Bengtskär inledde en privat folkskola sin verksamhet hösten 1931. Lärarinna var Ethel Blomqvist från Biskopsö. Skolan hade fyra elever första året. Efter två år blev det avbrott i undervisningen, då lärarinnan fick en annan tjänst. Då måste eleverna gå i Rosala folkskola. Efter några år kom skolan igång igen med Ethel Blomqvist som lärare. Definitivt måste skolan upphöra den 30 november 1939 då vinterkriget bröt ut. (Skolväsendet i Hitis 100 år.1990, 36-37)

I den tre våningar höga bostadsflygeln upptog första våningen maskinrum, verkstad och bagarstuga. I andra våningen fanns enrummare med kök för fyrvaktarna och mistsirenskötaren. I tredje våningen fanns en bostad bestående av tre rum och kök för fyrmästaren och en fyrvaktarbostad på et rum och kök. Ett av rummen fungerade som folkskola. (Laurell 2000, 239)

• Laurell Seppo: Suomen majakat, Finlands fyrar, Finnish lighthouses, Jyväskylä 2000,

Rosala folkskola 1908-1975

I Rosala hade före 1908 arbetat en ambulerande skola som besökte byn ett par månader om året. När det blev byns tur att ta emot skolan visste man inte var man skulle placera skolan och lärarinnan i synnerhet vintertid. Vanligen var storstugan det enda rummet i gårdarna som kunde hållas varmt eftersom där fanns en spis.  Genom att avbalka storstugan i två delar med hjälp av segel fick den ambulerande skolan något arbetsro.

Sommaren 1908 vistades den senare så kända tidningsmannen Fredrik Valros, som ung student ofta i Rosala. Han såg de skaror av barn som fanns i byn utan möjlighet till skolgång. Han sammankallade ett byamöte, där han framhöll vikten av att en skola inrättades redan denna höst. Många visade intresse, men invände att det väl ändå inte gick att ordna så hastigt. Alla svårigheter med skolutrymme övervanns dock. Studerande Valros reste till Åbo och rådgjorde med folkskolinspektör fil.dr. A.K. Ottelin, vars hela och fulla stöd han fick för  skolplanerna. Vid ett nytt byamöte valdes direktion och lediganslogs lärartjänsten till vilken valdes Elsa Maria Lindholm från Pargas som hade dimitterats samma vår från Ekenäs seminarium. Skolan startade som privatskola för annars hade inte skolan kunnat börja i rätt tid. Allt hade skett i så brådskande ordning att kommunalstämman inte hade hunnit sammankallas. Man hade sålunda lärare och skolsal, men mycket fattades. Skolan arbetade första tiden i hyrda utrymmen i Nissas gård därifrån ofta hördes störande oljud.  Det dröjde en tid innan det gick in i folks medvetande att skolan inte fick störas.

De första 26 eleverna inskrevs inte i någon matrikel utan på en papperslapp. Några elever från Böle och Rosala hade besökt Hitis skola i kyrkbyn, men överflyttades till Rosala skola. Skolan blev således en högre folkskola med fyra klasser. Att det inte var fler elever det första läsåret var en lycka med tanke på det trånga utrymmet. Många föräldrar höll sig avvaktande i förhållande till det nya och tyckte att skola var onyttigt för vanligt arbetsfolk. De elever som aldrig förr hade besökt en skola togs till en tre-fyra veckors förberedande kurs. För dem upplånades några bord och bänkar. Pulpeter och lärarbord lånades eller tillverkades av slöjdkunniga män.  Tack vare en penninginsamling kunde läraren före skolan började åka in till Åbo och anskaffa nödigt skolmaterial. En dag i oktober kom ett telefonsamtal från Helsingfors som meddelade att skolan skulle få ett orgelharmonium inköpt av Fredrik Valros. Det skulle sändas med slupen ”Seralia” då den återvände från den traditionella fiskmarknaden i Helsingfors. Ungefär samtidigt fick direktionen meddelande om att kommunen övertagit Rosala folkskola. Snart hade direktionen möte och virke kunde inköpas för skolbygget. Hösten 1910 kunde eleverna börja i sin nya skola. Elevantalet ökade år för år och var snart uppe i 46 elever, men över 50 elever blev det aldrig så att en tvålärarskola skulle ha kunnast inrättas.

Skolan inledde sin verksamhet i Rosala by å Nissa hemman för två år under vilken tid en skolbyggnad uppfördes intill den plats den senare uppförda skolbyggnaden nu står. Det vitmålade skolhuset utgjorde ett tydligt segelmärke långt ut mot Hangöfjärden. Lärarbostaden bestod av tre rum och kök. Undervisningsavdelningen utgjordes av en stor ljus lärosal, slöjdsal, rymlig tambur och veranda. Det var en ståtlig byggnad och en besökande främling  förstod genast att det var bygdens läroanstalt. Rosala skola var en högre enlärarskola med 4 årsklasser. fram till 1921 då också en lägre folkskola inrättades. 1940 tillfogades en fortsättningskurs som hölls om kvällarna och kallade aftonskolan. År 1954 blev skolan 7-årig. Då Hitis folkskola indrogs 1965 fogades Hitis distrikt till Rosala distrikt och namnet ändrades till Kyrkoby-Rosala folkskola. Hösten 1966 förflyttades klasserna VII-VIII till Dalsbruks högstadieskola. 1967 ändrades skolans namn till Hitis folkskola och 1973 till Hitis lågstadieskola. Numera heter skolan Rosala skola.

Rosala första skolhus (Bild: Skolväsendet i Hitis 100-år, 1990, 23)

Det ursprungliga skolhuset blev med tiden i så dåligt skick att planer på en ny skolbyggnad uppgjordes för två klasser. Skolhuset fick byggnadstillstånd, men byggnadsplanerna motarbetades av de i kommunen som ansåg att bygget skulle bli för kostsamt med påföljden att byggnadstillståndet omprövades. Först 1966 kunde en ny skolbyggnad tas i bruk. Den byggnaden saknade tex. slöjd- och gymnastiksal. Inflationen gjorde att kostnaderna för det slutliga skolhuset blev lika dyr som det som kunde ha byggts med det ursprungliga tillståndet. Nu hade ändå eleverna i klasserna IV-VI ett ljust och trevligt klassrum att arbeta i och läraren en modern bostad. Sämre var det i den gamla småskolan. Lärarbostaden med 1 rum och kök var mycket kall och dragig. Småskolans lärosal utdömdes år 1974 av skol- och hälsovårdsnämnderna såsom hälsovådlig. Eleverna fick ett annat arbetsutrymme i den nya skolans materialrum som också tjänade som slöjdsal. Bortflyttningen av barnfamiljer gjorde att år 1974 blev Hitis lågstadieskola enlärarskola med klasserna I-VI vilket innebar en mycket tung arbetsuppgift för läraren och blev mindre effektivt för eleverna. I tretton år arbetade skolan under dylika förhållanden. År 1987 hade elevantalet ökat så mycket att skolan igen fick tillstånd att arbeta med två heltidsanställda lärare. Utrymme för den nya arbetsgruppen har man fått genom att Rosala Marthaförening har avstått den av dem renoverade ”Småskolans” lärosal. Den hade under Marthaparentesen blivit uppsnyggad men knappast varmare. Lärarna i högre skolan har stannat länge i sina tjänster. År 1970 fick skolan tillstånd att arbeta med två lärare varvid småskolan indrogs.

Rosala folkskolas lärare var Elsa Maria Gustavsson 1908-45, Martin Valdemar Hollmén 1945-46,  Carl Tryggve Holmström 1946-76, Signe Englund  1971-74,

Rosala småskola 1921-70

Kvinnorna från Böle bildade i början av 1900-talet en syförening för att få till stånd ett skolhus. Det  nådde faktiskt vattentak, men under många somrar tjänade det bara som tak för fåren under ruskväder. När man sedan 1921  ansökte om tillstånd att få grunda en lägre folkskola erbjöds byggnaden åt kommunen som färdigställde den så att 7-8 åringarna fick en lägre folkskola. Det blev en stor lättnad för högre folkskolans lärare då eleverna fick en god beredskap för den högre folkskolan. Under hela tiden fram till 1960 hölls elevantalet högt i båda folkskolorna, c 50 elever, men sjönk sedan hastigt. .

Rosala lägre skola eller Rosala småskola som den då kallades, arbetade under den första tiden som en skild skola och arbetade i skilt skolhus. Från år 1927 har skolorna haft gemensam direktion och budget. Småskolans första lärarinna Ester Collander från Högsåra by var en försynt person som helt gick in för sin skola och umgicks mycket litet med byns invånare. Hon vart också sjuklig och ofta tjänstledig. Hon efterträddes av Elise Röman som arbetat vid Biskopsö folkskola tills den blev enlärarskola år 1934. Hon var mycket verksam inom föreningslivet. Följande lärare var Marita Wilson som arbetade tre år vid skolan varefter hon blev tjänstledig med Anna Sjöberg från Holma som vikarie. Else Lindberg utsågs till ordinarie 1961-1969, men var tjänstledig en stor del av sin anställningstid. Då var Brita Meriläinen, Hillevi Järf, och Alfhild Pellas hennes vikarie. Läsåret 1969-70 var studerande Gunnel Strandfelt tillfällig lärare.

Småskolans lärare: Ester Collander , Elise Röman -1934, Marita Wilson 1934-37, Anna Sjöberg, Else Lindberg 1961-1969, Brita Meriläinen, Hillevi Järf, Alfhild Pellas, Gunnel Strandberg 1969-70

(Bild Skolväsendet i Hitis 100 år 1990, 27)

Rosala (lågstadie)skola 1970-

Länsstyrelsen förordnade 1970 Signe Englund till interimistisk lärare för klasserna I-II och hon kvarstod till sin pensionering 1974 då den andra lärartjänsten vid Hitis lågstadieskola indrogs i brist på elever. År 1987 fick skolan åter tillstånd att verka med två lärare.

Övriga lärare har varit Tryggve Holmström 1946-46, Paula Wilson 1976-88, Berndt Örså 1976-, Tom Lindqvist 1987-88, Tina Örså (klass i-II) 1988- Sanna Järf.

Vilken enorm betydelse den första folkskolan hade för en bygd har vi nu svårt att förstå. Genom den blev isoleringen med avlägsnare orter bruten. Man lärde sig förstå det skrivna ordet och kunde förmedla sina sorger och glädjeämnen till sina anhöriga och vänner, som man inte kunde nå med talspråket. Man kunde tillgodogöra sig stora vetenskapsmäns tankar och kunskaper. Man fick en bild av främmande länder och folk under forntid och nutid.

Man kan anta att den första folkskolan utgjorde en större vinning för sin tids människor än vad telefon, radio, television och andra mänskliga uppfinningar gjort och gör för nutidsmänniskan. Ibland kan det uppstå schismer mellan olika skoldistrikts invånare, då en skola måste indras och det kan anses som naturligt. Ingen vill avstå någonting, som blivit en dyrt och kärt, och det har folkskolorna i Hitis bygden blivit för dess beboare (Tryggve Holmström i Skolväsendet i Hitis 100 år, 1990, 29).

Skolor i Hitis-Rosala

Rosala lågstadieskola 1970-

Rosala småskola 1921-70,

Rosala folkskola  1908-1975,    Bengtskärs privata folkskola 1931-39,

Hitis lägre folkskolan 1921-34

Högsåra-Kasnäs-Vänö folkskola 1897-1967

Hitis folkskola 1894-1965,          Biskopsö-Vänoxa folkskola 1919-1962

• Folkvännen nr 38/17.9.1879,1 -> Landsorten
• Gunnar Hollsten: Hitis kyrkoby folkskola 1889-1965. Skolhistoriskt Arkiv 21/1991, 291 – 299.
• Historiekommittén för Hitis skolväsen och DataJob: Skolväsendet i Hitis 100 år. Åbo 1990.