Pargas svenska samskolas nya skolhus i lövsprickningstider. (Engström 1961, 101)
Pargas svenska samskola verkade 1910-1973.
Genom att kalktillverkningen i början av 1900-talet utvecklades till storindustri inflyttade till socknen tjänstemän, vilka önskade bereda sina barn grundligare skolkunskaper än vad folkskolan var i tillfälle att meddela. Affärslivets uppblomstring på Malmen samt det allmänna välståndet i ökade antalet barn för vilka högre undervisning var önskvärd. I samskolans årsberättelse skrev bergsingenjören Emil Sarlin, som var den främste bland dem som kom tanken på en samskola att mogna och bli verklighet ” Inte blott ett upplyst folk behövdes, utan även högt utbildade ledare inom samhällets olika områden. För att nå därhän måste nya mål ställas: åt envar tillfälle att vinna maximum av personlig kultur och social arbetsduglighet i mån av anlag och energi. De högre skolorna måste bli allmännare”. (Cederlöf 1967, 259)
Antalet folkskolelever steg år för år och då allt färre av dem kunde få sin utkomst från jordbruket krävdes en högre skola för att ge dem utkomst. Den 5 maj 1910 sammankom för saken intresserade personer på Muddais prästgård och beslöt inrätta en femklassig svensk mellanskola som skulle vara en samskola. Den skulle börja samma höst. En garantiförening grundades och en interimsstyrelse tillsattes med ingenjör Emil Sarlin som ordförande och fil.mag. pastor August Tranchant som sekreterare.
Så energiskt drevs denna skolfråga att en första klass med 23 elever kunde inleda verksamheten 1 september 1910 (Cederlöf 1967, 359) . På initiativ av kapellanen fil.mag. August Tranchant inrättades altså en femklassig mellanskola, vars elever, omkring 20 per klass, till störstadelen utgjordes av sockenbor. Till en början hade skolan tvenne förberedande klasser. (Stenvall 1934, 69)
Till föreståndare utsågs pastor Tranchant och hela lärarkåren omfattade fem personer. Som lokal hyrdes förra apotekshuset vid Malmviken, ett ordinärt bostadshus med två rum och kök. Allt björkvirke till skolmöblerna skänktes av godsägare Vilhelm af Heurlin. Några av eleverna beviljades nedsättning av terminsavgiften, 40 mk. Vid julfesten stod direktionsmedlemmarna för förplägnaden. En syförening bildades som genom sin verksamhet bidrog till skolans ekonomi. Elevantalet utökades under vårterminen med ytterligare en inflyttad elev. Fortsättningen blev emellertod mindre lovande då man under de följande fyra läsåren fick endast 11-13 nya elever i första klassen kompletterat med några under läsåret tillkommande elever. En bidragande orsak kan ha varit en scharlakansfebersepidemi som grasserade på orten, men också att största delen av ortsbefolkningen drogs med bristande insikt om skolbildningens betydelse. Frielevsplatserna måste utökas samt fria läroböcker ges eleverna pga. befolkningens armod. Lärarna måste avstå en del av sin lön för att skolans ekonomi skulle gå ihop. Läsåret 1914-15 då skolan första gången hade en femte klass var eleverna sammanlagt 75 och antelet bibehålls ungefär så ända till läsåret 1919-20 då det ökade till 94.
Skolutrymmet hade varit trångt och kvavt, men genom effektiv vädring hade det första läsåret kunnat genomföras. Ytterligare utrymmen anskaffades till följande läsår bl.a. den sk. Brandkårssalen på Kullabacken som användes både som gymnastik- och slöjdsal även om den också hyrdes ut för föreningsverksamhet. Rätt att inrätta skolan gavs först 20 mars 1912, varvid den underkastades skolöverstyrelsens inseende. Därigenom gavs en garanti för att undervisningen motsvarade de kursfordringar statens skolor ställde.
Det tredje läsåret 1912-13 kunde inledas först den 5 september emedan skolutrymmena och tomten hade utvidgats och de nya utrymmena blev inflyttningsklara först då. Lovdagarna måste emellertid inskränkas pga. förseningen. Ett tredagars lov erhölls ändå med anledning av kejsarhuset Romanovs 300-års jubileum. Läsåret blev ekonomiskt ännu mera kritiskt än det föregående, emedan elevantalet inte räckte till statsunderstöd. För att underlätta situationen försökte skolan utan framgång få tillstånd till landsomfattande lotterier. Det fjärde läsåret erhölls ännu inte statsunderstöd då gränsen 50 elever inte hade uppnåtts, men en tydlig elevökning antyddes. Avsikten med skolan framhölls nu vara att bibringa eleverna den allmänna bildningsgrad som kan ligga till grund för vidare självbildning och utveckling som kan förhjälpa eleverna till att med större lätthet och framgång bana sig väg på livets olika praktiska områden. Då direktionens ordförande ansökte om tillfälligt statsunderstöd för skolan fick den sin första officiella inspektion. Då inspektionen utföll till belåtenhet utlovades skolan hela det tillfälliga statsunderstödet. På grund av Skolöverstyrelsens bristande resurser erhöll skolan ändå bara halva summan. Den täckte inte hela bristen i skolans budget, men underlättade situationen. Också kommunen bidrog nu med en mindre summa och genom donationer kunde skolan fortsätta sin verksamhet. En nyhet var att man startade en förberedande skola för samskolan. Den inledde med sex elever i första och fem i andra klassen. Undervisningen i den förberedande skolan sköttes av Luba Sandholm med en timlärare i finska. För att få rum för den förberedande skolan och samskolans femte klass måsteskolan få en tillbyggnad. För nybygget upptogs lån i Pargas sparbank. I kommunens protokoll nämnes samskolan första gången år 1912 i samband med fördelningen av brännvinsskattemedel ur vilken den sedan blev delaktig så länge denna form av statsunderstöd till kommunen existerade (Cederlöf 1967, 359-360). Då skolan inköpte Storgård Norrgård kom den äldsta delen av skolan i Pargas Kalkbergs ägo. Elektrisk belysning infördes år 1913.
Då första världskriget utbröt 1914 var det först osäkert om skolorna över huvud taget alls skulle börja, men tillstånd gavs sedan att inleda skolåret den 21 september. För att hinna genom kurserna inskränkte man lovdagarna. Forceringen innebar att tre elever måste avbryta skolgången pga. kroppslig svaghet. Den märkligaste händelsen var emellertid den överhetliga reorganisationen av elementarläroverken sålunda att veckotimmarna i ryska ökades från 15 till 18 vilket innebar att andra ämnen fick stryka på foten. Eleverna som gick ut femte klassen skulle genomgå förhör för att få godkänt dimissionsbetyg som berättigade till statliga tjänster bla. vid järnvägen och posten. Trots det beska beskedet i fråga om ryska språket hälsades överstyrelsens ukaser med glädje eftersom de tolkades som att skolans mission hade godkänts.
Emellertid medförde utvecklingen till femklassigt läroverk ökade utgifter, samtidigt som skolan i ekonomiskt avseende led av krigstillståndet i landet. Små bidrag av bla. Svenska kulturfonden och kommunen underlättade skolans situation. Kriget återverkade på elevfrekvensen och ett större antal frielevsplatser måste beviljas. Statsunderstödet uteblev något år då de offentliga medlen gick till landets försvarsanläggningarna. Trots en inbringande soaré måste den ekonomiska bristen täckas med ett kreditivlån i Åbo Aktiebank. Försöken att få till stånd ett större lotteri godkändes inte. Skolans nya föreståndare, Rafael Ilmoni, frågade sig också om mellanskolan i sin dåvarande utformning motsvarade de krav som man borde ställa på den. Av skoluppfostran borde fodras mer än vissa kunskaper och ett tunt skikt av hyfsning. Svårigheter uppstod då läraren försökte göra undervisningen mindre kasernmässig, mera naturlig. Undervisningsvårigheterna fick inte avfärdas med ett kategoriskt ”du skall”. Läraren måste ta sin uppgift djupare och mera psykologiskt. Skolans förnämsta uppgift ansågs vara var att väcka kärlek till arbetet. Läroplaner, arbetsmetoder, kurser och läroböcker kunde kritiseras hårt för att belasta ungdomens hjärna med en hel del onödigt krams. Skolan hade från början gått in för att disciplinen skulle upprätthållas utan straff så att svarta boken och anmärkningskolumnerna förblev tomma. Ändå var disciplinen i den relativt lilla skolan god.
Hösten 1917 inleddes i vanlig ordning, men under novemberstrejken infann sig två delegater från ortens strejkkommitté och fordrade att skolan omedelbart skulle stängas. Inför hotet om våld fann sig föreståndaren tvungen att lyda ordern, men ingav en skriftlig protest till kommitteen och fem dagar senare tilläts skolan åter öppna sina dörrar. Trots inbördeskriget kunde skolan sedan fortsätta sitt arbete till början av mars. De manliga lärarna blev föremål för oangenäm uppmärksamhet och deras undervisning måste kompenseras av kvinnliga lärare som därigenom fick en betungande och otacksam uppgift. Då Skärgårdens frikår besatte orten den 12 april togs skolhuset till kasern och skolan stängdes ända till 10 maj då skyddskåren erhöll andra utrymmen. Skolåret fortsattes till 8 juni för att i någon mån kompensera för den tid som skolan hade varit stängd.
Dyrtiden 1918-19 innebar att lärarlönerna måste höjas med 25 % och antalet lärare i motsvarande grad minskas och de kvarvarandes uppgifter utökas. Då skolan 1920 firade sina första tio år konstaterades att man hade lyckats undvika att skulle ha blivit en ”klasskola”, utan frekventerades av elever från alla sociala klasser. För att inte hindra mindre bemedlade barns skolgång hade terminsavgifterna hållits möjligast låga, men just därför hade skolan ständiga ekonomiska bekymmer. För att få fullt statsbidrag borde skolan ha haft minst 100 elever innan villkoren lindrades. Som tur hade skolan fått understöd från olika håll, vilket hade gjort det möjligt att fortsätta verksamheten. Det att lärarna hade nöjt sig med lägre löner än vad de hade haft rätt att fodra underlättade också skolans ekonomiska situation.
Skolan inspekterades år 1920, denna gång av skolrådet V.T. Rosenqvist. Hans rapport var positiv och rekommenderade att skolan skulle få statsbidrag för all fem klasserna. År 1921 erhöll skolan tillstånd att utfärda intyg över absolverad mellanskolekurs. Strax började man diskutera möjligheterna att utvidga skolan till en sexklassig och i framtiden till ett gymnasium. Emellertid fanns då inte tillräckliga förutsättningar eftersom de ekonomiska realiteterna saknades. Oberoende av möjligheterna att utvidga skolan ansågs det nödvändigt att bygga till skolhuset med två nya klassrum och en kombinerad fest- och gymnastiksal. Tillbyggnaden kunde finansieras först genom att man bildade ett byggnadsbolag, vilket bildades 1923. Vid årsskiftet var nybygget under tak och kunde tas i bruk hösten 1924. Vid skolrådet Ralf Saxéns inspektion noterades att endast en elev hade bestraffats under skolåret. Saxén föreslog att eleverna under skoldagen skulle få en portion varm mat. Frukostrasten förlängdes från 20 minuter till en halv timme. Då Pargas barnskyddsförening hade infört skolsköterskeverksamhet i folkskolorna utsträcktes den också till samskolan.
År 1925 ändrades bestämmelserna om statsunderstöd och sedan garantiföreningen hade inregistrerats erhölls statsbidrag utan särskild ansökan. År 1926 avfördes den frivilliga slöjden från undervisningsplanen emedan i den hade deltagit bara några få elever. Våren 1929 stod det klart att förberedande skolan måste indras då elevantalet hade gått ner till bara två-tre per klass.
Rast på skolgården i Pargas svenska samskola1926. (Engström 1961, 32)
I maj 1926 förrättades på skolstyrelsens uppmaning en undersökning för att utröna om eleverna överansträngdes genom skolarbetet. Förfrågan gav vid handen att hemarbetet tog 1-2 timmar per dag beroende på klasstadiet. Till vistelse i det fria användes 2-3 timmar per dag. För nöjestillställningar offrades så litet tid att den knappast kunde tas i beaktande. Av eleverna uppgav 20 % finska som det mest betungande ämnet. Det upplevdes som en låg andel. Följaktligen ökades antalet timmar i finska och en del andra ämnen medan timantalet i geografi och handarbete minskades och den frivilliga slöjden avfördes helt.
Läsåret 1927-28 steg elevantalet till 128 vilket hade till följd att de minsta klassrummen blev för små. Genom en fjärde tillbyggnad fick skolan två stora klassrum med en sidokorridor och en ingång från gårdsplanen. I den gamla delen av skolan förenades två små klassrum till ett. Tillbyggnaden höjde hyran vilket krävde att terminsavgifterna också höjdes. Depressionen i början av 1930-talet föranledde riksdagen att kraftigt skära ner utgifterna för undervisningen. Trots att lärarlönerna minskades med 10 % innebar det åter höjda terminsavgifter och fler ansökningar om frielevsplatser samt totalt ett minskat antal elever.
För att åter öka elevantalet till 100 vidtog den nya rektorn Arne Engström åtgärder för att öka elevtillströmningen från folkskolan. Ett elevbibliotek inrättades. En normalisering av lärarlönerna eftersträvades samt paritet med statsskolornas lärarlöner. Vid skolrådet Takolanders inspektion 1934 konstaterades att utrymmena nu var tillräckliga och elevantalet i stigande. Skolhuset ansågs vara i behov av centralvärme. Han påpekade emellertid att eleverna var alltför lågmälda och vitsordsskalan väl hög. Åtgärder vidtogs för att möta klagomålen. Centralvärme och vatten och avlopp installerades. Slöjd infördes på nytt efter att rektor Engström vid ett besök i England hade upplevt ämnets aktade ställning där. Också kemiundervisning infördes. Hela skolhuset rustades upp och målades invändigt. Till 25-årsjubileet publicerades en historik och skolans mångåriga direktionsordförande Emil Sarlin beskrev i sitt tal alla de prövningar köpingens läroverk genomgått för att uppnå en ställning som gjorde den jämbördig med motsvarande skolor i städerna. Han betonade att föräldrarnas ihärdighet hade möjliggjort att skolan inte bara hade kunnat underlätta ungdomens framtida utkomst utan också fyllt det år för år ökade behovet av skolat folk på orten.
Oron ute i världen fick myndigheterna att hösten 1937 påbjuda undervisning i befolkningsskydd. Då Karl Bruhn inspekterade skolan 1938 konstaterade han den goda disciplinen som visade att nästan inga bestraffningar hade varit nödvändiga., kunskapsnivån var fullt tillfredsställande, men vitsordsnivån ojämn. Förklaringen till skolans positiva särart var nog att den var liten och familjär samt verkade i en lantlig miljö. Med fest, musik och föredrag uppmärksammade skolan flera nationella händelser såsom Jean Sibelius årsdag, president Svinhufvuds 75-årsdag och J.J. Wecksells 100-årsdag.
Hösten 1939 uttalade rektor sina farhågor för att Finland inte skulle kunna stå utanför det nya världskriget. Efter vinterkrigets utbrott avbröts undervisningen efter den tredje timmen då de manliga lärarna inkallades. Först den 15 februari kunde skolarbetet åter upptas men då i det mera skyddade församlingshemmet och lektionerna förlades till eftermiddagen så att de ofta pågick efter mörkrets inbrott. Först efter fredsslutet kunde skolan återgå till sin egen lokal. Då fortsättningskriget utbröt sommaren 1942 inleddes skolåret först den 3 november. Den fjärde och femte klassens elever sattes in i arbetskampanjen när sommaren kom. Också följande skolår blev rumphugget pga. kriget och skolans ekonomi blev illa sargad samtidigt som terminsavgifterna behövde höjas väsentligt. Den knappa livsmedelstillgången visade sig i en tilltagande undervikt hos en del av eleverna. Elevbespisningen blev därför åter aktuell. Sportlovet inställdes, men med eleverna företogs vedhuggningsutfärder. Bombardemangen av många större städer innebar att skolorna därstädes måste stänga och eleverna evakuerades till skolor på landsorten. Det innebar att också skolan i Pargas fick ett betydande tillfälligt elevtillskott. Läsåret 1945-46 hade fjärde klassen 52 elever och en parallellavdelningar infördes. Skoltandvården inleddes. Följande läsår indelades första klassen i en pojk- och en flickklass, vilket underlättade ordnandet av läsordningen bla. i slöjd, handarbete och gymnastik .
År 1947 fick skolan rätt att successivt utvidgas till ett fullständigt 8-klassiskt läroverk, Pargas svenska samskola. Tilläggsutrymmen erhölls i det närbelägna fd. Skyddskårshuset. Största bekymret blev att få bostäder för de tilläggslärare som behövdes. Redan följande läsår hade skolan två gymnasialklasser och fyra parallellavdelningar. Man ansökte om förhöjt statsbidrag och om att lärarna skulle få lön enligt statsskolornas system. I skolan ordnades kurser i flygplansbygge och modellering och på våren en stor hobbyutställning som blev en ”fullträff”.
Skolans lärare våren 1950. (Engström 1961, 63)
Kontakten mellan skola och hem sköttes till en början genom Svenska föräldraföreningen i Åbo till vilken också hörde föräldrar i Pargas. Konventet upplevde en uppgångstid. Då skolans elevantal började närma sig 300 måste större samlingar ordnas i utrymmen utanför skolan. Från hösten 1949 försökte man införa läxfri måndag och kortare kurser på lördagen med tanke på att det bland eleverna fanns de som hade lång väg hem ut till skärgården. Det uppstod problem med intagningen till skolan då inte alla sökande fick rum. Det ledde till en åldersspridning då de som inte antagit när de sökte första gången sökte på nytt följande år. En annan fråga som engagerade skolans lärare var hur de skulle få en betryggande pension. Den löstes genom medlemskap i Privatskolornas pensionskassa. Också frågan om inrättande av ett elevhem för elever från kommunens avlägsnare delar och grannkommunerna dryftades länge. Dessa hade tidigare oftast kunnat inhysas i privathem. 1955 infördes en linjeindelning i gymnasiet med en språk- och en matematiklinje. Följande år tillkom ytterligare en praktisk linje med huslig ekonomi.
Pargas samskolas första studenter, våren 1950. (Engström 1961, 66)
Hösten 1955 kunde skolan flytta in i ett nybyggt skolhus som tillkommit efter ivrigt talkoarbete och med hjälp av lån och statsunderstöd och försäljning av det gamla skolhuset. En ny fin idrottsplats iordningsställdes intill skolan omkring 1955 och kompenserade för skolans egna då begränsade utrymmen för idrott och gymnastik. År 1958 fick första klassen en tredje parallellavdelning. Vid 50-årsjubileet år 1960 konstaterade skolans rektor Arne Engström att skolan i början hade ont om elever, pengar och att svårighet att behålla lärare. Den var trång, men hemtrevlig och lärarna hade idealiskt få elever som var välartade och vetgiriga. 1960 upplevde han att skolan hade moderna utrymmen, men klasserna är för många och alltför stora. Lärarna är ambitiösa, men många elever går ut skolan utan att ha haft kontakt med alla lärare och en del elever borde genom bättre anpassad undervisning få bättre möjligheter att komma till sin rätt. (Engström, 1961, 5-127)
Pargas svenska samskolas skolhus har stått vid Skolgatan i Pargas sedan 1950-talets mitt. På grund av problem med inomhusluften måste det gamla skolhuset rivas och det väckte mycket känslor speciellt hos den äldre generationen Pargasbor.
Skolhuset ritades av arkitekt Ragnar Nyberg och stod klart 1956. Huset byggdes delvis på talko och många Pargasbor var involverade i bygget. Lokalhistorikern Egil Essén i Pargas dokumenterade byggprocessen i filmen ”Vi byggde vår skola”.
Essén var väldigt involverad i byggplanerna, eftersom han på 1950-talet var styrelseordförande för Skolhus Ab, som bildades för att Pargas hade ett enormt behov av en ny skola, men inte fick något statsbidrag.
Då gick vi man ur huset med bergsrådet Emil Sarlin i spetsen. Boulaget, alltså Pargas Kalkbergs Aktiebolag, gick med i bygget under förutsättning att samhället själv aktivt kommer med och det kom samhället. Papporna slog tegel och mammorna sydde gardiner, säger Essén.
Förutom mindre arbetsinsatser hjälpte Pargasborna till att finansiera skolbygget. Det ordnades bland annat basarer, danser och jordbrukarna i Pargas donerade stock. Själva byggarbetet gjordes av Boulagets personal.
Garantiföreningens styrelse fungerade som skolans direktion. Det föräldraråd som Pargas köpingsfullmäktige tillsatte 1954 fick en mandattid på i det närmaste tio år. Förldrarådet upphörde med sin verksamet vid övergången till grundskolan 1973. I september 1956 flyttade eleverna officiellt in i det nya skolhuset, men redan under våren hade en del av undervisningen hållits i huset. Skolans invigning hölls den 30 mars 1957. Hälsningstalet hölls av Erik Sarlin, alltså Emil Sarlins son.
Förutsättningarna för intagning i läroverk var ännu i början av 1950-talet hjälplig färdighet i läsning, rättstavning och mekanisk räkning. Uppgifterna sammanställdes av vederbörande lärare. Sällan blev en inträdessökande till skolan underkänd, men bristen på utrymmen kunde framtvinga en gallring bland de sökande. År 1956 infördes intrådesförhör av en helt ny typ. Provuppgifterna blev gemensamma för landets alla skolor. Då det visade sig att det flicköverskott som redan rådde ökade genom de nya bestämmelserna gavs längre fram bestämmelser som var avsedda att ge pojkarna bättre möjligheter i konkurrensen om elevplatserna. Då inte ens alla godkända fick plats i skolan särskilt åren 1960-65 kom inträdesförhöret och folkskolbetyget att utgöra grunden för gallringen och fick i folkmun benämningen ”lilla studentexamen”. Relationen pojkar-flickor kunde hållas ganska nära 50-50 %, men utgjorde en årlig utmaning. Antalet elever steg så att mellanskolan 1962-63 hade 435 elever. Därefter minskade elevantalet något för att i början av 1970-talet åter öka då föräldrarna önskade utnyttja de sista möjligheterna att ge sina barn mellanskolexamen. Särskilt antalet elever från de väståboländska kommunerna och Kimitolandet ökade kraftigt tills mellanskolan i Kimito byggdes ut och elevtillströmningen därifrån upphörde i början av 1970-talet.Toppåret beträffande elevantalt blev 1969-70 då gymnasiet hade 158 elever. Andelen pojkar ökade från senare hälften av 1960-talet. Hösten 1963 var elevantalet i sjätte klassen första gången så stort att det berättigade en delning av klassen. Därefter hade skolan regelbundet parallellklasser. Alla elever gick emellertid inte ända fram till studentklassen, utan 20-30 % föll vanligen bort innan det sista året, något fler pojkar än flickor. De elever som inskrevs i skolans 6 klass, alltså gymnasiet inledde således sina studier i gymnasiet. Till skolan kom också elever från andra orter.
Undervisningen delades i två linjer: matematiklinjen och språklinjen som omfattade också ett program med latin och ryska. bAndelen elever som valde matematiklinjen varierade årskursvis. Bara ett enda läsår lyckades man bilda grupper både i franska, ryska och latin. Orsaken till bristen på intresse för ryskan var i första hand bristen på kompetenta lärare.
I årsberättelsen över läsåret 1972-73 ingår en statistik över målsmans yrke. Det sjunkande antalet jordbrukare på orten syns i den här statistiken särskilt i mellanskolklasserna där de hade utgjort en betydande grupp, medan gruppen företagare och tjänstemän ökade från 1961 till över hälften av eleverna. Medan det på 1920-talet hade det i skolan gått flera arbetar- än jordbrukarbarn.
Problem med utrymmena hade uppstått redan 1958 då den första klassen tredelades och handarbetsrummet förvandlades till klassrum. Den störts klassen hade 347 elever. Hösten 1962 fanns i skolan åtta klasser med med över 49 elever vilket ledde till en svår trängsel. Den förestående nkommunaliseringen av läroverket minskade åtminstone i ett skede intresset för en tillbyggnad. Planer uppgjordes och ställdes ut i rektorskanslet, men förverkligandet lät dröja på sig samtidigt som trängseln ökade i klassrummen. Kulmen nåddes läsåret 1969-70 då skolan hade 576 elever och en språkstudio inrättades i avdelningen för huslig ekonomis matsal. Hösten 1970 hade skolan 17 klasser och flera specialutrymmen såsom slöjdsalen hade tagits i bruk som klassrum.
Skolans lärarkår undergick stora förändringar och timlärarnas antal ökade. Skolans modersmålslärare Viola Renvall-Krokfors kom genom sin författarverksamhet att ha inflytande långt utanför den egna skolan. En viktig förbättring i flera lärares ställning skedde genom att flere tjänster 1970 ombildades till ordinarie och fick status som motsvarade lektorstjänst vid statsläroverk. Rektor Nyberg utmärkte sig med sina karikatyrer av lärare och elever som vittnade om både en konstnärlig begåvning och ovanlig psykologisk skarpsyn. Hans rektorstid var anmärkningsvärt fri från motsättningar mellan lärare och rektor.
Lärarkollegiet våren 1973: Rolf Berg, Lars Lervik, Helge Budd, Rolf Stenmark, Karl-Johan Nylund, Fjalar Holmén, Vilho Roinila, Johanna Nyberg, Harriet Lehto, Christer Troberrg, Dorthi Virtanen, Leila Mitts, Gerda Mattsson, Else-Maj Nordlund, Birgit Dahlas, Hedvig Ljunqvist-Skarp, Margareta Bäcksbacka, Birgit Arola, Inger Sundström, Henrik Christiernin, Elisabeth Bergman, Birgitta Nars, Margareta Sjöholm, Stig Henriksson, Sven Nyberg, Valter Lall, Alvar Hildén, Ulla Åhman (Holmén 1985, 60)
Terminernas läsår, ferier och inlednings- och avslutningsdagar var fastställda i förordning, men antalet skoldagar fastställdes först 1972 till 190, men hade tidigare beroende på hur ovannämnda tider inföll på vckodagarna varierat mellan 188 och 190. Skoldagens lektioner började en timme senare än i de flesta skolor på större orter kl. 9.10 och måltidsrasten hölls kl. 11.45-13.20. Onsdagar och lördagar hade skolan kortare frukostrast så länge lördagen var skoldag. Orsaken var den långa skolvägen en stor del av eleverna hade. Just därför förkortades också lunchrasten eftersom så få elever hade möjlighet att äta hemma. Då skolans rusthåll förbättrades i dset nya skolhuset övergicjk allt flera att äta i skolan och hösten 1968 slopades den långa lunchrasten slutligen.
Den höga frekvensen underbetyg i läroverken ådrog sig uppmärksamhet på 1960-talet, men i Pargas svenska samskola var procenten villkorister och kvarstannare så låg som drygt 20 %. Jämfört med andra skolor var uppflyttningprocenten 10 % högre i Pargas. Däremot var uppflyttningen i gymnasieklasserna mycket lägre än i skolan för övrigt. I syfte att effektivera skolarbetet inledde lärarkåren vårterminen 1962 en kampanj för rationell läxläsning. Samskolföreningen organiserade stödundervisning i mellanskolan och gymnasieeleverna gavs möjlighet att dela i motsvarande kurser vid ortens medborgarinstitut.Undervisningens modernisering blev beroende av de begränsade anslagen för anskaffning av undervisningsmaterial, särskilt diabilder. Skolans första språkstudio med 10 platser togs i bruk 1969-70, men genom en donation av Pargas Kalk kunde den redan följande år utökas till 20 platser. I början av 1970-talet inleddes försök med grundskolans arbetsmetoder såsom grupparbete och experiment, men svårigheter uppstod pga. otillräcklig utrustning. Elevklubbar infördes också i skolan och bidrog starkt till skolans positiva atmosfär. Systemet med klassombud infördes redan 1967 och Samskolföreningen införde yrkesrådgivning genom informationstillfällen för eleverna, men till elevernas självstyrelse ställde man sig tveksam på föräldrahåll.
I Pargas utgick man från att grundskolan skulle införas redan 1972, men övergången uppsköts ändå till 1973. Ortens arbetarinstitut ordnade läsåret 1968-69 ett grundskolpedagogiskt seminsarium i vilket sex av samskolans lärare deltog även om endast tre avlade slutexamen.Det ordnades också utbildningsdagar för lärarna i Väståbolandi vilka flera av skolans lärare deltog. Genom kommunaliseringen överfördes de flesta lärare som inte var ordinarie till oirdinarie tjänst i grundskolan. Skolhuset skulle överlåtas till kommunen med tillgångar och skulder, vilket för Pargas del krävde en del förberedande åtgärder då skolhuset ägdes av både Gaeantiföreningen och Pargas Skolhus AB. (Holmén, 1985, 30-70)
Vid övergången till grundskolan 1973 delades skolan i högstadiet, Sarlinska skolan, och Pargas gymnasium.
Föreståndare (rektor): August Tranchant 1910-16, Rafael Ilmoni 1916-17, Aron Stenvall 1917-18, Oskar Holmqvist 1919-21, Gustaf Adolf Lundell 1921-33, Arne Engström 1933-68, Sven Nyberg 1968-73.
- Cederlöf Johannes: Pargasbygdens historiska öden 1866-1930. Sex årtionden av kommunalförvaltning och samhällsbygge. Åbo 1967.
- Cederlöf Johannes: Pargasbygdens historia III, Åbo 1967.
- Engström Arne: Pargas svenska samskola 1910-60. Historik och tidsbilder. Matrikel. Åbo 1961.
- Holmén Fjalar: Pargas svenska samskola 1910-1973.Åbo 1985.
- Stenvall A: Folkskolan i Pargas intill 1934. Historik. Pargas. 1934.
- Pargas svenska samskola 1910-1973.