Under de två sista seklerna på 1800-talet var Kotka ett samhälle i vardande. Genom flottningsteknikens utveckling var älvmynningarna förutbestämda såsom huvudorter för den snabbt uppblomstrande sågverksindustrin. Kotka fick därför stadsprivilegier redan 1878. Socialt och ansvarskännande industrimän var de första som intresserade sig för ortens utbildningsväsede. För barnen till de norrmän som år 1872 inflyttat hade konsul Gutzeit ordnat skolgång under ledning av teologiekandidaten A. Christensen. I stort sett hör Kotka folkskolväsende till de områden av stadens allmänna liv, som jämförelsevis tidigt vann stadga och lyckliga former. Med den högre undervisningen var det däremot länge rätt klent beställt. Först år 1883 fick Kotka en 3-klassig elementarskola i en av firman Ahlströms tjänsebostäder. Undervisningen skulle handhas av två kolleger motsvarande yngre lektor enligt senare dagars språkbruk. Skolan öppnade 1884 med 18 elever av vilka 8 var svenskspråkiga. Emellertid vantrivdes lärarna pga de ergendomliga förhållandena vid skolan och ingen stannade någon längre tid. Därför öppnades i lokalpressen en häftig polemik mot denna skoltyp, som enligt skribenterna pga. de många ämnena och korta studietiden gjorde att eleverna efter skoltidens utgång hade så bristfälliga kunskaper att de varken kunde reda sig med självstudier eller förvärvsarbete. Elementarskolan ombildades därför till de finskspråkiga Kotkan lyseo och Kotkan tyttölyseo. De finskspråkiga hade gärna sett att skolorna hade blivit tvåspråkiga, men de svenskspråkiga kotkaborna visade inte intresse för detta emedan de kunde utnyttja de närbelägna berömda svenskspråkiga skolorna i Fredrikshamn. Redan hösten 1898 hade den finskspråkiga samskolan 141 elever, men var också ensam av sitt slag mellan Helsingfors, Viborg och Kuopio. Den finska samskolan fick dimissionsrätt 1901 och hade då 210 elever.
I Kotka fanns två svenskspråkiga förberedande skolor: Ida Tammelins skola för gossar och flickor och Wendla Amalia May´s för enbart flickor.
Till nybyggarsamhället Kotka kom 1884 en ung lärarinna, fröken Aina Henriksson. Dåvarande tullförvaltaren i Kotka v. Nandelstadh som var ordförande för folkskoldirektionen bad fröken Henriksson öppna ett högre svenskt läroverk i Kotka. Trots att hon upplevde sig omogen för detta. Skolan öppnade som en fruntimmersskola år 1885. Under synnerligen svåra ekonomiska omständigheter utfördes under de första åren ett uppoffrande ideellt arbete för fruntimmersskolan. Stadens understöd var de första åren mycket knappt och terminsavgifterna räckte inte till för att finansiera skolan. Lärarnas lön var mycket låg, men tack vare Nandelstadh kunde skolan låna inventarier och material från folkskolorna till sin anspråkslösa lokal vid Bergatan 11. Den nya skolan tillvann sig emellertid från första stund föräldrarnas förtroende. Till mellanskolan anknöts en treklassig förberedande skola tilkl vilken också gossar antogs och kunde på förälkdrarnas enträgna begäran fortsätta, vilket tidigt utformade skolan som en samskola. En stark elevtillströmning uppmuntrade till utvidgning av verksamheten och tre år efter starten kom även statsmaktens erkännande genom ett årligt understöd.. Långa och välmotiverade utredningar och massadreesser omvitnade skolans framgångsrika verksamhet. Staden krävde emellertid att skolan skulle utvidgas till en fullständig femklassig mellanskola, vilket skedde 1895.
Skolans kurser var fördelade på fyra klasser, varav dock första och fjärde klasserna var två-åriga, men ombildades snart till en fullständig fruntimmerskola. År 1895 hade skolan med tre förberedande klasser och tre samskoleklasser. Totalt hade skolan då i förberedande skolan 77 elever, varav 23 var gossar.
Enligt skolans första lektionsplan hade klass I 28 lektioner, medan de övriga hade 30 och ämnet med flest lektioner var finska med 19 veckotimmar under fem år. Ryskan intog ännu då en blygsam ställning med bara 4 veckotimmar. Sju år senare hade de ökats till 18 timmar, men ännu på den här tiden intog svenska språket en stark ställning inom ämbetsmannakåren eftersom industrierna till största delen hade svenskspråkig ledning.
Sina elever fick skolan från familjerna inom ämbetsmannakåren och fabrikernas ledning. Dessutom var svenska officiellt språk i Kotka ända till 1898. Därtill var grannsocknen Pyttis svenskspråkig. Intill hösten 1900 hade skolan undervisat något under 300 elever, varav 1/4 var gossar. Elevörteckningen uppvisar också några finska, ryska och norska namn.
År 1896 blev skolans rektor Aina Henriksson kallad att överta rektoratet vid den kända Björneborgs svenska samskola. Då detta hotade skolans existens bildades en Garantiförening. Bland de 83 namnen på denna förteckning återfinner man stadens främsta borgare. Garantiföreningen övertog skolan av fröken Aina Henriksson samt valde en direktion 1897. Det lyckades att av Kejserliga Senaten utverka en egen tomt för skolan och ett frikostigt och billigt lån.
(Bild Sommerschield ,1952, 20)
Året 1897-98 arbetade skolan i v. Nandelstadhs förra hus i hörnet av nuvarande Ruotsinsalmenkatu och Kyrkogatan. Efter att v. Nandelstadh flyttat från orten hyrdes huset intill juni 1989. Skolhusbekymret var en av de första frågorna direktionen måste ta sig an. Ritningar uppgjordes och redan hösten 1998 kunde skolan flytta in i sina efter dåtida förhållanden mycket rymliga och trevliga lokaliteter. Skolan hade även kunnat installera elektrisk belysning. Emellertid hade medlen inte räckt till bygget utan direktionen måste uppta en växel som accepterades av ordföranden varigenom en ekonomisk balansgång inleddes som har präglat skolans hela existens pga. det låga statsunderstödet. Ortens finska samskola erhöll ett avsevärt högre statsunderstöd per elev. En orsak var att skolans läroplan inte fyllde alla fodringar. Fullt statsunderstöd erhölls först sedan läroplanen hade korrigerats.
För att kunna göra skolan till ett åttaklassiskt läroverk krävdes rätt till studentexamen och tilläggsutrymmen. Genom Kejserliga Senatens resolution 6.3.1900 beviljades garantiföreningen sedan rätten att utvidga skolan till 8-klassigt läroverk. Föreståndare för skolan var då Vava Grönholm, senare Herman Hultin. Det hade nästan blivit en hävd att koncentrera alls fullständiga svenska privatläroverk till huvudstaden, men det var också av vikt att sådana skolor fanns på andra orter såsom i Åbo, Tammerfors, Björneborg, Kuopio, Hangö och Kotka. Om Hultin sades att han var sträng med andra, men inte med sig själv. Hultin efterträddes som rektor av pastor August Tranchant. En allvarlig schism mellan skolrådet och fältkamrer Sallmén som ansåg sina barn bli illa behandlade i skolan glömdes slutligen bort trots en häftig skriftväxling. År 1901 företog skolans lärare och konventsklasserna en betydande ferievandring till Lovisa. 1901 måste slöjdundervisningen stryka på foten efter påbud om 30 veckotimmar ryska. Till hösten 1902 lyckades man åstadkomma en lösning som godkändes av myndigheterna. Bl.a. detta ledde till frågan om skolans omorganisation till ett 8-klassigt realläroverk, varvid en betydande summa skulle kunna inbesparas. Man tröstade sig också med att skolans lokaliteter skulle räcka bättre till. Blott och bart ryska språkets ställning kunde påverka skolans statsbidrag. År 1902 fick skolan en skolläkare, men på elevernas andliga tillstånd undervisning klagade ortens grekisk-ortodoxa pastor som krävde att eleverna skulle erbjudas också i denna religion, trots att det inte i skolan fanns några grekisk-ortodoxa elever.
Lärare och konventsklasser 1902. (Bild Sommerschield ,1952, 27)
År 1903 beslöts att förberedande skolan skulle få eget hus på gården. Sedan 1901-02 hade klasserna V-IX sammankommit till konventsmöten varannan lördag. Konventsverksamheten skapade ett starkt kamratskap särskilt under ofärdsåren. En konflikt uppseglade kring dottern till en bobrikoffare vilket medförde att skolans statsunderstöd indrogs och rektor anklagades för demonstrationer av politisk karaktär vilket medförde ett litet justitiemord på en överdrivet frispråkig elev som relegerades. Också rektor blev tvungen att lämna skolan. Relegationsstraff förekom också för att en 14-årig skönhet hade haft för nära kontakt med ryska kadetter. En annan förseelse som ledde till fortsatt skolgång på annan ort var att en pojke som senare blev professor i pedagogik hittade på att sitta med en gymnastiksko på huvudet för att förarga sin litet häftiga lärarinna.
(Bild Sommerschield,1952, 41) Skolgården 1951. Tv. Vaktmästarbostaden; i mitten småskolan, senare svensk folkskola. T.h. ”fähuset” där det fanns många uppstoppade djur.
Vid en inspektion av skolan kom en lärare som var överstelöjtnant att häftigt ryta som mot en rekryt mot den inspektorn i ryska språket och riskerade därmed skolans statsbidrag, vilket slutade med att läraren måste avgå. Också många andra livliga historier ingår i Sommerschields historik över skolan.
Hösten 1915 medförde ekonomiska svårigheter då de tre högsta klassernas elevantal understeg 30 varför statsbidraget uteblev. Under första världskriget vimlade det av ryska soldater i staden och då den svenska folkskolan blev hemlös inhystes den i samskolans småskolehus.
Då inkvarteringen av utsockneselever blev allt svårare gjorde att en donerad fastighet skolan erhållit för att trygga sin ekonomi fick tas i bruk som elevhem.
Med självständighetstiden kom Spanska sjukan, men den skördade inga offer i skolan, men bromsade upp arbetet i någon mån. Elevantalet i skolan hade sjunkit under krigsåren men började stiga igen. Hösten 1922 hade skolan 173 elever mot 145 året innan och 100 under krigsåren.
Hösten 1918 hade Karhula bruk grundat en egen småskola med tre klasser och ett fåtal elever som utan inträdesför togs emot i Kotka. Före den regelbundna busstrafiken mellan Karhulöa och Kotka kom igång 1927 var Karhulabornas dagliga skolresor små äventyr med lugnväder, dimma och storm.
År 1923 hotade stadsfullmäktige vars majoritet inte var positivt inställd till skolan att stryka stadens anslag. Garantiföreningen samlade på frivillig väg in den uteblivna summan, endast gymnastikundervisningen måste man avstå från. Och småskolans existens diskuterades.
Konventets verksamhet varierade under årens lopp, men konventstidningen ”Gnistan” speglade ofta andan i skolan. En omtyckt om också vanvördig liknelse var att ”skolan kan liknas vid ett maskineri där eleverna är kuggarna och lärarna – smörjan”.
Hösten 1931 satte depressionens verkningar in på allvar och man började diskutera en sammanslagning av små och folkskolan., men man lyckades rädda småskolan för ännu en tid med orden ”Småskolan är samskolans livgivande rot”. Följande höst steg elevantalet i småskolan till 31 elever.
Hösten 1939 hade skolan 205 elever varav 55 i de tre högsta klasserna., men då skolans inkomster minskade kraftigt måste lärarnas löner sänkas med 10-20 %. Hela läsåret gick till spillo då skolan var stängd en månad sedan kom kriget och skolportarna kunde öppnas åter först 8 månader senare. 30 november kl.10.10 hörde en del elever alarmsirenerna och strax efteråt föll de första bomberna. Inom två minuter hade skolan utan panik till de närliggande stenhusens bombskydd. Allt skolarbete upphörde därmed och abiturienterna skulle aldrig mer sätta sig på skolbänken.
Hösten 1941 förblev skolan stängd till december då undervisningen vidtog i begränsad omfattning hemma hos lärarna i olika församlingshus och Karhuls tjänstemannaklubb. Åren 1942 och 1943 förlöpte på liknande sätt, men när storbombardemanget satte in i februari 1944 fick skolan order om evakuering. Tack vare tillsmötesgående från såväl myndigheter som enskilda personer lyckades skolan redan efter en vecka återuppta de fyra högsta klaserenas undervisning i Pyttis. Studentskrivningarna kunde genomföras i Vesterby och alla 8 abiturienter blev godkända.
Småskolans 61-åriga historia avslutades 1946 genom lagen om primärskolor och folkskolan övertog småskolehuset.
(Sommerschield 1952)
Föreståndare och rektorer:
| 1898-1900 | Wendell Enni |
| 1900-01 | Brandstake Inez |
| 1900-03 | Lindfors Fanny Augusta Charlotta |
| 1900-01 | Hultin, Herman |
| 1901-04 | Tranchant August Hjalmar |
| 1904-06 | Johansson, Konrad Severin’ |
| 1906-10 | Granit Ludvig Walter |
| 1910-11 | Lundström Ernst Walter |
| 1910-20 | Johansson-Peltonen Olga Alexandra |
| 1911-14 | Forsell Arvid Leonard |
| 1914-18 | Müller Edvard Fredrik |
| 1917-19 | Hedström Bertel Östen Vilhelm |
| 1919 | Huldén Johan Jakob |
| 1922 | Freudenthal Fritiof |
År 2010 upplevde skolans rektor Ove Lindström att Kotka Svenska Samskola var något av ett finlandssvenskt kulturcentrum i landskapet Kymmenedalen. Samkolans Garantiförening r.f. administrerade såväl dagvård med förskola i stadens centrum som den egentliga skolan i stadsdelen Korela inte långt från en av stadens främsta sevärdheter Kejsar Alexander II:s sommarresidens vid Langinkoski. Skolan omfattar grundläggande nutbildning i årskurserna 1-9 jämte eftermiddagsvård och gymnasium.
Skolan firade år 2010 sitt 125 års jubileum, men också sina framgångar under de senaste åren. Trots sitt blygsamma elevunderlag c 130 elever, varav 50 i gymnasiet kunde gymnasieflickorna ta guld för andra året i följd i Skolidrottsförbundets turnering i Volleyboll, företagsteamet på årskurs 9 glänste i regionala, interregionala och nationella tävlingar och studentexamensresultatet rankades etta bland de finlandssvenska gymnasierna och nionde i hela landet.
Samskolan samarbetade över regiongränserna via organisationerna Nätteam Öst och Synsam med både gymnasier och yrkesläroanstalter i närmorådet och över språkgränsen bl.a. med Kymenlaakson urheiluakatemi. Skolan samarbetar också inom språköarnas fyrväppling Björneborg, Tammerfors, Uleåborg och Kotka. De finlskolor ekonomiskt.andssvenska fonderna stöder alla dessa skolor ekonomiskt.
Regionalt har Kotka svenska samskola (KSS) under sin existens haft mycket stöd av den svenska samskolan i Fredrikshamn (fram till 1914), skolorna i Pyttis och Kuusankoski och de lägre skolorna i Kotka. Genom stadsfullmäktiges beslut 1911 begränsades också skolans möjligheter att ta emot finskspråkiga barn.
- Sommerschield Finn E.: Kotka svenska samskola 1900-1950, Kotka 1952.
- Lindström Ove: Kotka svenska samskola 125 år, Kotka 2010.