År 1906 inledde en svenskspräkig hjälpskola sin verksamhet i Vasa stad samtidigt med en finskspråkig. Anledningen var att folkskolinspektör G.A. Hedberg år 1904 väckt en diskussion om behovet av ”avsöndringsklasser” ”för elever, vilka av en elller annan aledning icke kunde med framgång begagna sig av folkskolans undervisning…” eFter diskussion om elevurval, undervisningsprinciper, -material och lokal kunde skolan inleda sin verksamhet i hyrd lokal omfattande två rum i anslutning till Handelsesplanadens folkskola. Utrymmet var gemensamt för den svenska och finska hjälpskolan och nyttjades så att den svenska verkade kl. 8-12 och de fiska barnen på eftermiddagen.
Vid den första förfrågningen till folkskollärarna i staden visade det sig att det av lärarkåren föreslagna elevantalet var alltför stort. När de pedagogiska kriterierna inte kunde användas som grund, anlitades medicinsk expertis. Doktor K. Boucht konstaterade att många av de barn som ansetts ”psykiskt klena” i själva verket led av fysiska brister, som bidropg till skolsvårigheterna. Samtidigt som hjälpklassen i första hand skulle ta sig an elever som saknade kapacitet för skolgång i vanlig klass kom den även att fungera som observationsklass för elever som hade anpassningssvårigheter, vilket för läraren visade sig vara utmanande då det ”förutsatte från lärarinnans sida ej blott städse spänd skarpblick utan ock en rätt betydande fyndighet att samtidigt sysselsätta elever på olika utvecklingsstadium.” (Hansén 1981, 15).
Under de första åren omfattade hjälpskolan endast en klass med elever ur årskurserna 1-2, men under läsåret 1920-21 utökades antalet årskurser. Hjälpskolan har under hela sin existens varit en liten skola med en till två undervisningsgrupper, tillf’älligt en tredje, fjärde och femte årskurs. På 1950-talet kom också fortsättningsklasserna med men elevantalet i dem var lågt. Geno införandet av grundskolan blev hjälpskolan en fullständig nioårig grundskola, som omfattade ett 6-årigt lågstadium och ett 3-årigt högstadium. Eleverna har varit indelade i två läraravdelningar där årskurs 5 beroende på situationen har föenats antingen med lågstadiet eller högstadiet. Elevantalet har relativt konstant hållit sig vid 1,5-2 % av stadens svenskspråkiga elever och varit som mest 45 och minst 3 elever (1928-1929) med en tydlig topp under 1950- och 1960-talen. Merparten av eleverna har varit gossar. Under några år på 1940-talet hade skolan alls inga flickor. Läsåret 1941-1942 var undervisningen inställd poga fortsättningskriget.
Då hjälpskolan inledde sin verksamhet fanns inga särskilda kompetenskrav stipulerade utöver lärarexamen. Genom folkskollärarlagen från 1957 fastställdes kompetensvilkoren för klasslärare vid hjälpskola till att förutom folkskollärarexamen även omfatta speciallärarexamen och minst två års tjänstgöring vid den egentliga folkskolan. Från 1979 fick skolan också kompanjonlärare som gav stödundervisning i smågrupper. Under långa perioder har samma läroplan tillämpats i hjälpklassen som i den egenliga folkskolan med kommentarten att läroplanen har anpasats till elevernas förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Praktiska ämnen har alltid betonats i hjälpskolan.
Skolan verkade ända tills inkluderingen och integrationen genomfördes i Borgå i början av 2000-talet.
- Sven-Eric Hansén: Idrottsgatans skola f.d. Vasa stads svenskspråkiga hjälpskola, Vasa 1981.