Skolhuset vid Västra Strandgatan. (Söderling, Tegengren 1962, 35; Ikonen 2017)
På 1870-talet fanns det i Åbo flera små privata skolor. Den mest betydande av dem var en treårig flickskola som hade grundats år 1861 av Augusta Heurlin. Där fick blivande societetsfruar undervisning i religion, historia, geografi, naturlära och räkning samt grunderna i finska, tyska, franska och ryska. Därtill undervisades flickorna i teckning och handarbete.
Skolans elevantal 1895 1900 1905 1810 1915
155 196 199 191 179 (Ikonen 2017, 77)
Skolan grundades av Augusta Heurlin 1861 med kejserligt tillstånd och Heurlin var även skolans första föreståndare 1861–1888. Skolan fick 1894 som första flickskola i Finland rätt att dimittera studenter och därmed bereda väg för flickor till universitetet. År 1954 övertog staten Heurlinska skolan som hade ekonomiska svårigheter. Skolan sammanslogs 1955 med Svenska fruntimmersskolan i Åbo och bildade statliga Åbo svenska flicklyceum som i sin tur 1971 gick upp i Katedralskolan i Åbo.
Skolan verkade ursprungligen som en flickskola med tre årskurser. Från hösten 1869 ökades antalet årskurser till fem och 1871 blev skolan på sätt och vis sex årig eftersom skolans lägsta årskurs gjordes till en tvåårig skola. Med tillstånd av den 20 maj 1891 utvidgades skolan till ett 9-årigt läroverk. Skolan var den första skolan i landet som tillät flickor i gymnasieklasserna.
Skolan startade troligen sin verksamhet i N. Alfthans hus i hörnet av Brahe- och Mariegatan. Därefter fungerade skola på Porthansgatan 6 till 1889. Alma Lilius flyttade skolans verksamhet till Wahlströms hus på iskopsgatan 16, där den statliga flickskolan tidigare varit verksam. Hösten 1891 flyttade skolan till ett stenhus på Västra Strandgatan, där skolan var verksam tills den sammanslogs med Svenska fruntimmersskolan.
Ägare: Augusta Heurlin 1861-1888 , Alma K. Lilius 1888-1904 , Maria Aminoff 1904-1916, Föreningen Heurlinska skolan i Åbo 1916-1955.
Rektorer: Augusta Heurlin 1861-1888 , Alma K. Lilius 1888-1904, Maria Aminoff 1904-1917 , Sigrid Winqvist 1917-1928, Mary Schönberg 1928-1929, Karin Kyrklund 1929-1935, Karin Westman 1935-1947, Ebba Reuter-Wrede 1947-1950, Ebba Wrede 1950-1955.
Augusta Heurlin (1867-1904) växte upp i en högreståndsfamilj i Åbo. Frisinnade idéer, ett arv från upplysningstiden och franska revolutionen gjorde sig då gällande på olika områden av samhällslivet, men stötte också på motstånd av försiktigt folk som villa hålla fast vid det gamla.
De nya tankarnas förespråkare betonade betydelsen av att också flickor fick en god uppfostran så att de skulle kunna verka som goda hustrur och mödrar åt sönerna. Det innefattade emellertid ännu inte tanken att de skulle kunna bli ämbetsmän eller präst. Länge undervisades flickorna i högreståndsfamiljer av hemlärararinnor – guvernanter.
Ibland hände det att någon guvernant blev självständig och ställde upp en liten skola. Sådana skolor fanns från 1600-talet i de större städerna och blev på 1800-talet vanliga också i småstäderna. Några av dem gav eleverna också inackordering och kallades då pensioner. Dessa skolor lydde inte under någon myndighet. En del av dem mottog också gossar i åldern sju till tolv år. Många elever gick bara en termin, medan andra gick flera år. Läroplanen varierade så att i några undervisades bara i läsning, skrivning och räkning, medan andra hade ett rikare ämnesutbud med bla. franska, teckning och sömnad.
Skolornas ägarinnor var ofta änkor eller ogifta kvinnor – mången gång stora original – utan officiell utbildning, men med ett medfött pedagogiskt sinne. Ibland tog de hjälp vid undervisningen av lärare och lärarinnor som de anställde mot ett lågt arvode. Skolorna övergick sällan från en ägarinna till en annan och blev därför inte långvariga. Denna skolform förekom ännu i medlet av 1800-taletr i vårt land, ehuru den då redan mycket kritiserades för att vara ytlig och borde innehålla mera religion, modersmål, historia, geografi och naturkunnighet än vad som var fallet.
Då Gamla Finland 1812 anslöts till övriga Finland skulle skolorna där underställas Borgå domkapitel. Många fruktade därvid att utvecklingen i Gamla Finlands skolor skulle försämras, emedan de ansågs vara mera avancerade än i övriga Finland. Därför utsåg kejsaren 1814 en kommission som skulle bereda en förnyelse av skolordningen i Finland. Till medlem i kommissionen utsågs Erik Gabriel Melartin, som senare blev Finlands ärkebiskop. Han strävade efter att bibehålla Gamla Finlands välfungerande skolväsen och arbetade för reformer också inom övriga Finlands skolväsende i allmänhet och särskilt beträffande undervisningen av flickor. Skolordningen tillkom år 1843 och möjliggjorde grundandet av statliga flickskolor dvs. tvååriga fruntimmersskolor avsedda för döttrar till ämbetsmän och andra ståndspersoner.
Redan innan den nya skolordningen tillkom grundade emellertid löjtnant Odert Henrik Gripenberg år 1835 en flickskola i Helsingfors grundad på Pestalozzis reformpedagogik. Den utgick från att barnets alla anlag skulle utvecklas för en så rikt liv som möjligt. I Gripenbergs flickskola var elevernas ålder 9 till 13 år. Där undervisades i religion, naturkunnighet, aritmetik, historia, geografi, svenska, tyska, franska, ryska, kalligrafi, teckning, handarbete, dans och sång. Den skolans mål var dock alltjämt att fostra kvinnan för hennes kall såsom maka och mor.
1843 års skolordning innebar att fruntimmersskolor grundades i Åbo och Helsingfors för flickor från 8-11 års ålder, samt att den i Viborg ombildades. Men först genom en senare skolordning 1856 kunde fruntimmersskolorna göras fyraåriga. Den fjärde klassen var då avsedd för de mest begåvade eleverna, som kanske själva ville utbilda sig till lärarinnor. De kunde få hjälpa till med undervisningen i de lägre klasserna. Genom att bli lärarinna kunde en kvinna i vårt land nu få inneha en statlig tjänst, vilket innebar en mera aktad och krävande ställning än att vara ”skolmamsell”. Lärarinnan kunde också få övervaka de manliga elevernas lektioner såsom ”klassdam” – ett arv från skolorna i Gamla Finland.
I fruntimmersskolorna skulle disciplinen vara bestämd men mjuk. Den skulle upprätthållas med förmaningar och anmärkningar. Om ett strängare förfarande var av nöden skulle detta tillämpas med försiktighet. Mycket svårhanterliga elever kunde emellertid skiljas från skolan, sedan föreståndarinnan hade rådgjort med skolinspektorn. Stadgandena om disciplinen i flickskolorna var mycket mildare, intimare och hemliknande än i pojkskolorna. Föreståndarinnorna var vanligen mycket religiöst och ideellt inriktade och man kan utan överdrift säga att deras personlighet var avgörande för hela andan i skolan.
Kompetenskraven för lärarinnorna var mycket låga. Av de lärarna däremot krävdes universitetsutbildning. Bara genom att finnas till betydde de statliga flickskolorna ett stort steg framåt i utvecklingen eftersom de utgjorde ett påtagligt bevis på att staten kände sin skyldighet att sörja också för flickornas utbildning. De stimulerade också diskussionen om flickskolorna. Undervisningen i flickskolorna kritiserades däremot för att vara alltför ytlig. Å andra sidan var man mycket rädd för att anstränga flickorna för mycket med ett lika digert undervisningsprogram som för gossarna. Ingen av kritikerna ville däremot höra talas om kvinnoemancipation i den meningen att kvinnan skulle kunna nå samma ämbeten och inneha samma yrken som mannen. Många föräldrar fruktade att deras flickor i offentliga skolor kunde komma under dåligt inflytande tex. av olämpliga kamrater. Under 1850-talet grundades enligt den nya skolordningen flera privata flickskolor i vårt land bla. i Vasa, Jakobstad, Kuopio, Uleåborg, Nyslott, Sordavala, St. Mickel, Tavastehus, Gamlakarleby och Helsingfors. Några av dem blev tidigt finskspråkiga.
I den av pedagogik intresserade L.L. Lauréns flickskola i Vasa förekom handarbete i mindre utsträckning och utantilläsning av sådant som eleven ej begrep fördömdes. Franska och tyska var frivilligt, finska ett nytt ämne. Huvudvikten lades vid att eleven skulle läras förstå skriftlig text, medan grammatiken uppmärksammades som ett medel att allmänt uppöva tankeförmågan. Undervisning i bokföring och geometri förekom. Uppsatsskrivningens betydelse betonades starkt. Gymnastik enligt Lings system var något nytt. I varje ämne skulle man försöka väcka elevernas intresse och leda dem till självverksamhet med hänsyn till elevernas ålder och förmåga. Skolan kom att bli ett föredöme för många flickskolor.
(Söderling, Tegengren 1962, 11)
Det är mot den här bakgrunden som Augusta Heurlins personlighet och livsgärning måste ses. Hon kände varmt för de sämre lottade i samhället. Hon insåg också det nära sambandet mellan materiell nöd, okunnighet och kriminalitet. Hon blev upprörd över de hårda straff som tilldelades fattiga brottslingar, medan välsituerade medborgare kunde gå fria trots att följderna av deras gärningar var mycket mera omfattande. Hon insåg att kvinnan hörde till de vanlottade i samhället och en av orsakerna till hennes ställning var bristen på djupare kunskap och utbildning. Därför ville hon sprida kunskap bland unga flickor och höja deras bildningsnivå. Hon grundade en flickskola i Åbo, trots att tanken stötte på motstånd också inom hennes egen familj. Det ansågs inte passande för en dam ur de högre stånden att ägna sig åt arbete utanför hemmets krets, åt en offentlig verksamhet. Särskilt hennes mor motsatte sig planerna.
Först efter moderns död reste hon till Vasa för att auskultera vid den Laurénska skolan där hon mottog livliga och bestående intryck som hon sedan omsatte i sin egen skola. Våren 1861 erhöll hon offentligt tillstånd att grunda sin skola och i augusti ingick en annons i Åbo Underrättelser om läroanstaltens öppnande. Notisen på en undanskymd plats väckte ingen större uppmärksamhet. Då skolan inledde sin verksamhet 14 oktober inskrevs endast åtta elever. Under det första läsåret torde skolan ha verkat i den sk. Alfthanska gården i hörnet av Stora Brahegatan och Mariegatorna intill Trätorget, men redan följande år flyttade skolan till den sk. Kothenska gården vid Biskops Södra Tvärgata (Porthansgatan 6) där den fortsatte ända till året efter Augusta Heurlins bortgång. Både Augusta och hennes syster Marie Louise, som också verkade i skolan, bodde i skolans hus. Augusta hade då skolan öppnades hunnit mogna och bli trettiofem år gammal, vilket då uppfattades som en rätt hög ålder.
Genast från början förekom i planen för undervisningen läroämnena religion, svenska, tyska, franska, geografi, historia, matematik, teckning, kalligrafi, handarbete, sång, notläsning och gymnastik. Två år senare tillkom finska och naturkunnighet. Särskilt undervisning i finska och gymnastik var ovanligt i skolorna. Notläsningen som eget ämne upphörde emellertid redan efter två år, 1863. Många av de manliga lärarna i hennes skola verkade vid Åbo gymnasium, från 1873 Åbo svenska klassiska lyceum. En del av skolans första elever utbildade sig för lärarinnekallet.
Till skolan strömmade elever i jämn takt och läsåret 1868-69 hade skolan över 90 elever. Därefter minskade antalet något då fröken Ahllöfs skola för gossar och flickor tillkom. Dessutom verkade i Åbo Alide Schwanks skola för unga fruntimmer, fröken Brotherus pension, samt fröknarna Ringboms och Holmbergs skolor för flickor. Under 1880-talet växte emellertid elevantalet åter, men fler än 75 elever ville Augusta Heurlin inte ha för att kunna med erforderlig noggrannhet leda och övervaka eleverna. Flera inträdessökande blev därför avvisade.
Under den första tiden var skolan fyrklassig, men ett par klasser var dock tvååriga. Hösten 1869 tillkom en femte klass. Hösten 1871 började man kalla skolans lägsta klass II emedan yngre elever som inte var tillräckligt förberedda tillhörde en lägre avdelning och därför fick sitta två år i samma klass. Då också andra klasser var tvååriga kom skolan för en stor del av eleverna att vara sjuårig. Våren 1871 utdimitterades de första eleverna från klass V. Men de flesta avgick vanligen från skolan före avslutad skolkurs.
Skolans ekonomi beredde Augusta Heurlin många bekymmer, vilka hon ofta skylde på sin begränsade erfarenhet. Liksom sina efterträderskor ägde hon skolan, vilket var vanligt vid denna tid. Det innebar att det blev hennes personliga förlust om skolans balansräkning stod på minus. Terminsavgifterna måste därför hållas jämförelsevis höga vilket gjorde att i skolan gick framför allt förmögnare föräldrars barn. Först läsåret 1875-76 fick skolan fick statsunderstöd, men det var lägre än begärt och krävde dessutom att skolan skulle bereda frielevsplatser, vilket ytterligare minskade skolans inkomster.
Under den tid Augusta Heurlin ledde skolan fortgick utvecklingen inom skolans område. I Helsingfors öppnade fröken Elisabeth Blomqvist en tvåårig lärarinneklass år 1868 som fyra år senare övertogs av staten och blev treårig. Denna Svenska fortbildningsläroverket utgjorde länge den enda utbildningsanstalten för de finlandssvenska läroverkens blivande lärarinnor. Ett starkt stöd erhöll skolan då Carl Jakob Arrhenius i början av år 1872 utsågs till ”inspektor” för skolorna i Åbo.
Skolan blev Augusta Heurlins skapelse som präglades av hennes personlighet också under hennes efterföljares tid. Följande ägarinna och föreståndare blev Alma Lilius som av föräldrarna övertalades att fortsätta verksamheten efter Augusta Heurlins bortgång bla. för att det för eleverna var ont om platser i andra skolor.
Från hösten 1888 kallades skolans lägsta klass åter klass I och upphörde att vara tvåårig. Följande år flyttade skolan till Wahlströmska gården vid Biskopsgatan 16 där svenska fruntimmersskolan tidigare hade varit inrymd. Efter två år blev lokalen för liten och måste flytta till den s.k. Carénska gården i huset vid Västra strandgatan 5. Där verkade skolan sedan de sista 64 åren. Också föreståndaren Alma Lilius bodde i gården med sin syster, som också verkade som lärare i skolan. Läsåret 1890 fick skolan en VI klass. Nya läroämnen infördes: hälsolära, fysik, engelska, ryska, slöjd och bokföring. Det sistnämnda dock endast läsåret 1899-1900.
Redan 1891 inrättades tre fortsättningsklasser för de elever som ville skriva studentexamen. Dimissionsrätt erhölls 1894, vilket möjliggjorde att de första sex studenterna kunde dimitteras detta år. Heurlinska skolan blev därmed det första läroverket där flickor kunde erövra den vita mössan. Rätten att dimittera elever till universitetet liksom skolans utveckling i övrigt inspirerade lärarna till ett målmedvetet och ansvarsfullt med återkommande jämna och framgångsrika resultat. Pga. det stora förtroende skolan åtnjöt steg elevantalet under Alma Lilius tid så att det läsåret 1902-03 var över 200 elever årligen. Eleverna var vid intagningen i medeltal 11 år och vid dimissionen 19 år. Omkring 70 % av eleverna kom från åbo hem, men det fanns också de som hade 100 km till hemmet. Det stora elevantalet bidrog till att underlätta skolans svåra ekonomi, men de ekonomiska svårigheterna sammansvetsade lärare, elever och föräldrar till vilket också bidrog gemensamma samkväm. Då Lilius pga. sjukdom måste avsäga sig föreståndarskapet 1905 utsåg hon till sin efterträdare den unga filosofiekandidaten Maria Aminoff (född 1878).
De första studenterna våren 1894. Från vänster: Laura Högman, Gertrud Heikel, Karin Procopé, Ninni Schoultz och Ester Kynberg. (Söderling, Tegengren 1961,34)
Maria Aminoff (Maj Aminoff) hade auskulterat vid Svenska normallyceet i Helsingfors och avlagt praktiskt lärarprov i historia samt skött vikariat vid Tavastehus svenska samskola. Då år 1915 utkom en förordning om reorganisation av fruntimmersskolorna i Finland avsåg den i första hand de statliga skolorna med följdes också av de privata. Enligt förordningen skulle skolorna ha sex mellanskoleklasser och tre gymnasialklasser. Det nya för Heurlinska skolans del var att de flickor som lämnade skolan efter sex år kunde få en mellanskolexamen. Ryska hade inte alls tidigare undervisats i elementarskolorna, men efter marsrevolutionen hårdnande den ryska regimens grepp, vilket innebar att ryska nu på mellanskoleklasserna skulle undervisas 22 och på gymnasieklasserna 15 veckotimmar. Först från läsåret 1918-19, efter självständighetskriget ströks ryskan från läroplanen. I stället undervisades i franska och psykologi. Hälsoläran förenades med nykterhetsundervisningen under förbudstiden.
Vid sin sida hade Maj Aminoff från Lilius tid en rad utmärkta pedagoger som garanterade undervisningens höga kvalitet. Skolans 50-årsjubileum firades med en högtidlig fest och samband med det utgavs skolans första historik. Med en soaré och en basar insamlades medel för att ersätta det gamla taffelpianot med ett pianino. Med överskottet från insamlingen kunde också en telefon anskaffas. Å andra sidan började elevantalet minska under första världskriget emedan utsocknes elever uteblev och pga. konkurrensen från den nya Pargas svenska samskola. Under vårterminen 1915 infördes självstyre bland eleverna i de fyra högsta klasserna. Eleverna skulle därigenom själva svara för ordningen, men den utföll olika i klasserna med splittring i en del klasser som följd. Aminoff konstaterade att eleverna ännu inte var mogna för en sådan reform även om den väl genomförd nog skulle stärka elevernas ansvarskänsla och viljekraft.
Världskriget och inbördeskriget gjorde att Aminoff upplevde de ekonomiska svårigheterna som övermäktiga. Därför lät hon inrätta en garantiförening som skulle överta det ekonomiska ansvaret för skolan. Dess stadgar fastställdes år 1916. Tack vare garantiföreningen kunde lärarnas löner och anslagen för undervisningsmaterial höjas och terminsavgifterna hållas nere. Garantiföreningen övertog skolan med inventarier och undervisningsmaterial från 1917. Maj Aminoff avgick sedan som föreståndare 1917 och flyttade till Helsingfors där hon avled 1952.
Garantiföreningen utsåg hösten 1877 bland sex sökande Sigrid Winqvist till Aminoffs efterträdare. Under oroligheterna 1917-18 var skolan stängd en stor del av året och återupptog arbete förs 2 maj 1918. Flera av eleverna och lärarna hade varit i Röda korsets tjänst under den tid skolan hade varit stängd. Sigrid Winqvist hade länge burit på tanken att ge unga flickor mera kvinnligt betonad och praktiskt inriktad utbildning än vad rent teoretisk undervisning kunde ge. Därför inrättades från höstterminen 1918 en praktisk parallellavdelning för klasserna VIIP och VIIIP. Det praktiska arbetet ansågs ha förbisetts och föraktats. Hon hävdade att den kvinna som ställer sig i spetsen för ett hem själv måste kunna sköta hela det husliga maskineriet. Det var ett djärvt steg att under en tid av nöd och krishushållning införa undervisning i huslig ekonomi, men P-linjen skulle också ge allmänbildning. Läxläsning förekom inte på P-linjen emedan kurserna inte skulle leda till någon examen. Hon önskade också införa en klass IXP som kunde utbilda skolkökslärarinnor, men fick aldrig tillstånd till det eftersom en lämplig lokal inte kunde uppbringas. För skolan planerades en tomt, men nytt skolhus restes först efter att skolan hade sammanslagits med Åbo svenska flicklyceum.
Elevantalet ökade betydligt under Winqvists tid till vilket P-klasserna bidrog. 1928 var elevantalet 242. Trångboddheten blev kännbar och klassrum måste hyras i granngårdarna. Nu var det skolans direktion som anställde lärarna, vilket inte innebar tydliga förändringar i lärarkårens sammansättning. Läsåren 1926-1928 var Winqvist sjukledig och avled 1928.
Under Winqvist sjukledighet och ännu läsåret däreft6er verkade Mary Schönberg som t.f. föreståndare, men 1929 tillträdde Karin Kyrklund-Westman tjänsten. Under hennes tid fortgick undervisningen som förut med vissa förändringar inom lärarkåren då några trotjänare lämnade skolan Av ekonomiska skäl måste undervisningen i slöjd upphöra. Skolans 75-årsdag firades 1936 bla. med en porträttutställning över skolans lärare vilken hade sammanställdes av Åbo Akademis bildsamlingar. Under de tunga krigsåren på 1940-talet avbröts skolans arbete många gånger då den användes för militärinkvartering, men vårterminen 1944 motsatte sig flertalet av skolans föräldrar en evakuering till landsbygden varför skolarbetet fortsatte sålunda att eleverna läste hemma eller på landet där de vistades för bombfarans skull. Sedan infann de sig regelbundet hos lärarna i Åbo för förhör.
Efter kriget erhöll skolan Sigrid Rudebecks skola som vänskola i bos fadderstad Göteborg. Eleverna i de lägre klasserna deltog åren 1945-1946 i talkoarbete som skedde i form av en tävling som Heurlinska skolan vann. Sedan 1930 hade det blivit en tradition att eleverna ordnade en litterär afton, varvid kvinnliga författare i nordisk litteratur presenterades från fru Nordenflycht till professor Alma Söderhjelm. Nytt var också skolresorna under lärares ledning till Stockholm och Helsingfors. År 1935 infördes värmeledning i skolan och kakelugnarna kunde rivas ner. Pga trångboddheten i skolan hyrdes utrymmen i andra skolor. Elevminskningen på 1930-talet hotade sedan skolans existens vilket gjorde att den drogs in i den beryktade ”Skolfrågan i Åbo” vid vilken alternativa skolkombinationer undersöktes. År 1947 ansåg direktionen sig tvungen att låta P-linjen upphöra då unga flickor i större utsträckning tvingades att skaffa sig en teoretisk utbildning. Efter de svåra åren begärde Karin Kyrklund-Westman avsked är 1947.
Till ny rektor utsåg direktionen Ebba Reuter-Wrede. Smärre förändringar inom lärarkåren skedde också under hennes tid. Skolan fick under denna tid också en egen skolläkare som bistod den från tidigare i skolan verkande Folkhälsans skolsköterska. År 1949 bildades kamratföreningen Heurinisternas Gille med uppgift att förom som sammanhållande länk verka till förmån för skolan. Skolan deltog också i välläsningstävlingar med övriga Åboskolor. Som experiment infördes åter självstyrelse bland eleverna, men med lika nedslående resultat som på Maj Aminoffs tid, att eleverna inte var mogna för detta.
Skolans 90-årsjubileum firades 1951 med en insamling för skolan, vilken möjliggjorde nödvändiga reparationer i skolhuset. Det sjunkande elevantalet och den allt knappare ekonom föranledde Skolstyrelsens representant Gösta Cavonius att återuppta diskussionen om skolans fortsatta existens. Förutsättningarna för en samgång med Svenska Flickskolan råkade nu vara särskilt gynnsamma. År 1953 övertog staten Heurlinska skolan och sammanslog de två flickskolorna till det åttaklassiga Åbo svenska flicklyceum som kunde inleda sin verksamhet hösten 1955. (Söderling, Tegengren 1961, 11-76)
Lärarna i Heurlinska skolan 1952-53. (Söderling, Tegengren 1962, 69)
- Lilius, Alma, Heurlinska Skolan i Åbo 1888-1899, Åbo 1899.
- Heurlinska Skolan i Åbo 1899-1904, Åbo 1904.
- Rosengren, Sulho, Heurlinska skolan 1861-1911, Årsberättelse 1910-1911, Åbo 1911.
- Jung, Aagot, Heurlinska Skolan i Åbo, Astra 1957.
- Wrede, Ebba, Heurlinska Skolan 1861-1955, Heurlinska skolan i Åbo 1954-1955, Åbo 1955.
- Söderling, Gunvor & Tegengren, Göta (red.), Heurlinska skolan i Åbo, en minneskrift, Åbo 1962.
- Ikonen KImmo: Skolorna i Åbo speglar sin tid. 140 år allmänbildande undervisning 1872-2012. Åbo 2017.