(Bild Ruusuvuori 1999, 37) Kimito Sockenstuga där Adèle Wemans privata skola verkade många år.
Adèle Wemans skola 1864-1872
Adèle Weman (1844-1936) var en kvinna med omfattande bildning som växte upp i sin fasters Emilie Dahls hem Villa Alfhem i Grundby. Släkten umgicks på somrarna med herrskap som kom till ön. Böcker, skådespel, sånger och lekar hörde hennes sorglösa ungdom till. Hon besökte fruntimmersskolan i Åbo och återvände som 14-åring till Grundby. Tillsammans med sin kära kusin Alma Dahl strövade hon i naturen, läste staplar med böcker och började drömma om en karriär som skådespelare. Hennes fostermor sände henne då till sin riktiga mor i Viborg. Där fick hon pröva på lärarinneyrket i Mariaskolan där hennes äldre syster undervisade. Efter en olycklig kärlekshistorie återvände hon till Grundby där hon blev varse de barnaskaror som höll till i närheten av gården. Hon upplevde deras lekar som meningslösa, onyttiga och tanklösa.
Därför beslöt Adèle Weman att grunda en skola för dem och ägna sitt liv åt undervisningen. Hon fick Alma Dahl till sin hjälp och fostermodern upplät sin sängkammare till skollokal eftersom andra lämpliga utrymmen saknades. Flickorna sökte fram ett bord och bar in några bänkar från trädgården.. Hösten 1864 stod skolan så klar. Barnen behövde inte betala för sig eftersom de flesta var från fattiga familjer. Trots att föräldrarna var misstänksamma började skolan få elever. Adèle och Alma lärde ut bokstäverna, adderade karameller på räknetimmen och lärde ut de tio budorden. Redan följande vinter kunde eleverna delta i läsförhöret och slog mången vuxen i läskunnighet. Utöver att de undervisades lekte de ringlekar och sjöng sånger som Höga berg och djupa dalar. Barnen gjorde stora ögon när de för första gången fick höra sagor, titta på underbara bilder i böcker och tom. tavlor på väggarna. Också föräldrarna började högakta det arbete som gjordes för barnen och hämtade gåvor till lärarinnorna. Hösten 1872 vikarierade Weman i den skola Wolter Ramsay hade startat i Dalsbruk. Det var hennes första avlönade lärararbete. Efteråt återvände hon till Kimito.
Det hjade varit möjligt för mamsellerna att hålla skola bara för att de hade egna inkomster, ty knappt för någon av eleverna fanns det möjlighet att betala en skolavgift. Efter två år föreslog fostermodern att skolan skulle flytta någon annanstans och fick tillstånd för den i den nyss färdigställda sockenstugan. Den privata skolan verkade i kyrkbyn ända till år 1872.
Kimito folkskola
Hon förvånade sockenstämman med att personligen dyka upp på det möte där frågan om grundandet av en folkskola behandlades. Trots att kvinnorna hade rösträtt var detta första gången en kvinna deltog. Hon kände sig inte välkommen på mötet. Hon kritiserade i sin dagbok mötet för total avsaknad av ordning. I skolfrågan fanns det ett kompakt motstånd bland bönderna som motsatte sig herrskapets fåneri med böcker och latin och ansåg att den ambulatoriska skolan var fullt tillräcklig. Med röster från ståndspersonerna beslöts ändå grunda en folkskola i Sockenstugan. Den hade tidigare använts vid obduktioner som nu försågs med tapeter och kakelugn samt ett litet kök i förstugan. Det skulle bli lärarens bostad. Klassrummet inrättades i kommunens mötesrum till vilket man bar in de bänkar på vilka kropparna hade obducerats och till lärarbord ett minst 100 år gammalt matbord som Weman hade lånat från Grundby gård. Skåp för skolmaterial och klocka måste lärarinnan skaffa själv. Skolan var tänkt närmast för flickorna för att de blivande mödrarna behövde läskunnighet för att kunna undervisa sina barn. Pojkarna skulle inte behöva någon undervisning.
Då Adèle Weman hade visat så stort intresse för folkbildningen var det självklart att utse henne till lärare i den nygrundade folkskolan. Som tillsatt lärare fick hon nu 600 mark i årslön. Alma Dahl fortsatte gratis som Wemans hjälpmedhjälpare och svarade för undervisningen i modersmålet och skrivning. Av summan betalade staten 2/3 och kommunen 1/3.
Skolan öppnade 1873. Skolan började med 35 flickor i åldern 6-14 år. Tre elever var frielever. Läroplan saknades och undervisningen var beroende av lärarnas skicklighet. Föräldrarna hade divergerande önskemål om undervisningens mål. En mor önskade att dottern skulle lära sig sy. En annan förälder ansåg geografi för ett alltför syndigt läroämne, en tredje önskade att dottern skulle läsa två veckor just före läsförhöret. Skoldagen började vid niotiden. Klockan 11 hölls matpaus.
I augusti 1873 samlades den nya direktionen för första gången och uppmanade kommunen att skaffa pulpeter, kartor och skolböcker.
Under andra terminen fick skolan flickor åtminstone från Mattböle, Dalkarby, Tjuda och Kyrkoby. Pojkarna ville inte delta. Lärarinnan förvånade sig över att andra terminen kom bara 13 av de 35 flickor som hade besökt skolan. Efter att Weman hade besökt och informerat hemmen återvände flickorna. År 1875 startade hon en skolkurs för pojkarna i sin egen kammare, men de måste gå en timme längre i skolan för att enligt kyrkans mening efter skolan undvika onödigt umgänge mellan könen.
Skoldagen började kl. 9 och matpaus hölls kl. 11. Flera klasser undervisades tillsammans och man läste växelkurser.
Nils Oskar Jansson ger en detaljerad förteckning över skolans inredning och av hans beskrivning framgår att undervisning kanske också förmedlades på finska åt finskspråkiga barn.
- Ruusuvuori Juha: På lärdomens stig 1649-1999. Åbo 1999.