Föreningens hemsida har uppdaterats 27.4.2024 med uppgifter om årsmötet 2024.
**************************************************************************************************************************
Vårbrev
Föreningens årsmöte hölls 10.4.2024 kl.16.00 på pedagogiska fakulteten (Minerva) i Helsingfors. För protokoll och verksamhetsberättelse, se föreningens webbsida.
Föreningens styrelse består också i fortsättningen av: Pertti Hakala, ordförande, Marianne Lindholm, viceordförande, Ingeborg Rask, skattmästare, Martin Gripenberg, sekreterare, Jan-Erik Mansikka och Urban Fellman ledamöter. Ellinor Hellman tillträdde som suppleant.
Årsmötesprotokollet och verksamhetsberättelsen hittas här <https://www.skolhistoria.fi>
Efter årsmötet kunde deltagarna erhålla nya Skolhistoriskt arkiv 39, som inledningsvis presenterades varefter ett intressant program följde. Föreningens tidigare ordförande Erik Geber berättade om sin forskning kring hur lärarna orkat med sitt arbete under olika tider. Sedan följde en paneldiskussion om lärarens arbetssituation – utmaningar och möjligheter, som föreningen försöker få åtminstone delvis publicerad på sin webbsida https://www.skolhistoria.fi.
Uppslutningen var tyvärr mycket lam, vilket beklagades av de sakkunniga som ansåg att diskussionen väl förtjänat ett betydligt större auditorium. Trots ett stort antal e-mail och brev hade informationen inte väckt önskad respons. Det var förstås fråga om en ny aktivitet som föreningens medlemmar inte nödvändigtvis varit beredda på.
I paneldebatten deltog:
Ellinor Hellman, rektor för Storängens grundskola (klasserna 1-9) i Esbo
Lovisa Snårbacka, klasslärare, doktorand vid Pedagogiska fakulteten, HU
Kristina Ström, FD, professor, ÅA (Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier i Vasa), vars artikel Den inkluderande skolan – vision eller verklighet ingår i det nyaste numret av Skolhistoriskt Arkiv
Kim Wikström, lektor vid Brändö gymnasium, Helsingfors
Moderator var Pertti Hakala, ordförande för Skolhistoriska föreningen och pensionerad forskare från Finlands Riksarkiv, med kortare lärarerfarenhet (från både hög- och lågstadiet).
Diskussionen kom att ta fasta på olika aktörer. Först stod eleverna i tur.
Inledningsvis fick paneldeltagarna berätta hur de i största allmänhet ser på läget i dag. Kristina Ström framhöll den tilltagande polariseringen där svåra uppväxtmiljöer, mobbning etc. bidrar till att faktorer som välmående, beteende, auktoritet och brist på sociala färdigheter nu står i fokus i en situation där lärarna är utan stödnätverk. Samtidigt försvåras det tidiga ingripandet av ett regelverk om sekretess, som försvårar kommunikationen mellan social- och hälsovården och skolorna. Kim Wikström fann att barnens symptom återspeglar tidsandan, något i vår tid. Idealismen från förr som gav bättre mående är borta, eftersom alla – även lärarna och föräldrarna – är litet lost. Visionerna saknas. – EVVK, insköt Ström: Man ska må dåligt! Lovisa Snårbacka noterade åter de överraskande positiva resultaten av en enkät om framtidsdrömmar bland elever i årskurs 9: de ville ha trygghet och ett yrke och hade många förebilder. Det ökande illamåendet bland dem som faller emellan, av socioekonomiska skäl, framgick dock. Allt är på något vis ogripbart, noterade Ellinor Hellman, som undrade var brytningspunkten låg. Hon framhöll att det är en mycket liten del av eleverna som mår riktigt dåligt, med nya symptom som frånvaro och ångest, också då de är i skolan. Skolpersonalen är som rön i vinden – reagerar – men det görs försök att styra upp. Det är ändå eleverna som gör jobbet framhöll hon, och ansåg för sin del att det är något i kontakten med eleverna vilket håller kvar idealismen. Wikström noterade att eleverna inte längre kan ha tråkigt, de känner ångest. Han påminde om detta millenniums iver att gå in för det digitala och hänvisade till de rön som tyder på att introduktionen av iPhone år 2010 lett till en ökning av ångesten, i synnerhet bland flickorna. Också Ström tog fasta på det det hetsiga digitala flödet, som de ungas hjärnor inte ännu klarar av. Hellman ville ändå påminna om att mobiltelefonen, också, hade fördelar, t.ex. för ensamma elever som den vägen kunnat finna själsfränder.
Därefter blev det dags för hemmen och föräldrarna.
Diskussionen kom mycket långt att handla om Wilma, systemet för kommunikation mellan lärare och hem. Snårbacka konstaterade, med hänvisning till Wilma, att hon lämnat undervisningen efter ett år. Det råder oro och rädsla för Wilma bland nyutexaminerade lärare, noterade hon. Hellman påpekade att Wilma har en funktion, men att ramar för hanteringen behövs, t.ex. en överenskommelse om att meddelanden i Wilma inte läses/reageras på före kl. 07 eller efter kl. 17. Ström ställde här frågan om sociala medias inverkan; märks den i Wilma? Också Wikström efterlyste spelregler och konstaterade, helt frankt, att Wilma, som ger föräldrarna en fot in i skolan, var den orsak varför han inte sökt sig till grundskolan. Det digitala ger ingen ro, scrollandet är överväldigande – och mycken information skulle vi klara oss utan, noterade han och undrade om vi faktiskt skall kommunicera om allt. Det är horribelt vad vuxna människor spyr ur sig, påpekade Snårbacka. Ström undrade hur man – i detta fall lärarna – kan förbereda sig, inför den chockerande verkligheten. Enligt Hellman borde man inse att föräldrarna tar stor tid och plats, och Wilma visar att folk inte mår bra. På ett allmännare plan är rätten att spy ur sig, anonymt, ett stort problem.
Slutligen blev det dags för skolan av i dag.
Wikström noterade att gällande struktur tas för given, och att frågan också kan ställas om vad det var som tog oss hit. För egen del har han återgått till traditionell undervisning, skriver text på tavlan etc. Barnen behöver struktur, en ram att förhålla sig till, framhöll Ström – varje elev behöver trygghet, att bli sedd . Lärarfaktorn och skolledningen är av central betydelse i väl fungerande skolor. Hellman tog fasta på PISA-resultaten för läsningens del – det står verkligt illa till beträffande läsningen, som glöms bort i 7:e klassen. Det dåliga utfallet står i direkt relation till graden av stökighet. Wikström påpekade att skärmarna och mobiltelefonerna spökar här; – vi är likadana själv, insköt Hellman – för att vara ett gott föredöme bör man jobba på sig själv. Han pläderade för mindfulness, ökad självkännedom för att kunna föregå med gott exempel. Hur få ungdomen att läsa, undrade Ström. Det finns alltid ett bättre alternativ, replikerade Wikström. Hellman konstaterade att ungdomarna i dag inte kan läsa, eftersom uthålligheten saknas. Det skulle därför vara viktigt att ta fram läsandet – i alla ämnen. På Wikströms fråga om mobilberoendet svarade Hellman att allt fler börjat skaffa annan telefon än smartdito.
Diskussionen, som hållit sig till utmaningarna, kunde helt tydligt ha fortsatt länge – det blev ingen tid för möjligheterna eftersom föreningen redan förväntades kl. 18.00 lämna det reserverade auditoriet. Utrymmet för publikfrågor blev också kort.
Lektor Jan-Erik Mansikka, HU, kunde dock konstatera att läget i Finland, ännu, inte är lika katastrofalt som i de övriga nordiska länderna där flera studieplatser för framtida lärare förblir obesatta på grund av att lärarnas status i dessa länder sjunkit för lågt.
Föreningen tvingas, tyvärr, inom en nära framtid, att ur sitt medlemsregister stryka alla dem som inte betalar föreningens obetydliga medlemsavgift 10 euro per år. Dessutom hoppas vi att medlemmarna skulle meddela sin e-postadress och preliminärt uppge huruvida de är intresserade av att i höst delta i ett besök till Borgå gymnasiums unika bibliotek där föregångaren (Viborgs gymnasiums) boksamling förvaras, eller inkomma med förslag till aktiviteter. Vi hoppas att föreningens medlemmar meddelar sina synpunkter senast i maj 2024.
Föreningen har inget emot att på nedan nämnt konto motta frivilliga stödavgifter av de medlemmar som utöver medlemsavgift vill stöda föreningens verksamhet.
Medlemsavgift till Svenska skolhistoriska föreningen i Finland
10 euro/år
Betalas till kontot FI45 4055 5452 3502 47
I meddelandefältet anges: Medlemmens namn och verksamhetsåret 2024.